Annas blogg

Min häst har ont i sina bakben. Det har han haft länge. Han har ont i ryggen också, mer. Men det är det jag som gett honom. Känns finfint. INTE. Det blir nog faktiskt att sälja honom ganska snart. Jag är för lite engagerad för att ha häst på heltid, börjar jag känna.

Igår läste vi i Metro att det gjorts en studie på att ätstörningar smittar. Har de varit i Södra, eller? Det gjorde mig glad för det kändes som ett bevis på att det inte bara är jag som är klen. (Sen att jag faktiskt är det är en annan sak). Satte upp den på tavlan utanför datasalen. Kanske ger vissa en tankeställare. Det är verkligen en smittsam jävla sjukdom och jag hatar det.

Jag önskar att jag kunde sluta bry mig. Men det går inte. Varje gång jag ser dig äta undrar jag om det kommer att stanna i magen eller inte, och jag undrar om alla andra också ser hur mycket tydligare dina nyckelben syns nu. Det är så svårt att bara låta det vara. Hela grejen är som ett stort sår som skulle behöva vara ifred för att läka, men vi går båda och petar i det hela tiden. Det är länge sedan jag blödde för din skull, men du gör fortfarande ont. Helvete.

Det känns som att mitt goda humör från de sista dagarna bara har försvunnit.