Annas blogg

Hej, du vilsna själ som hittat hit. Nu ska jag berätta om min ansträngande dag. Det kommer att bli långt. Det kommer möjligtvis bli deprimerande. Läs på egen risk.

Natten blev sönderhackad av att jag vaknade i panik ungefär en gång i timmen och trodde att jag skulle gå upp eller att jag försovit mig. Min mobil skulle ha väckt mig 4.55. När jag vaknade 4.45 ansåg jag det inte värt att försöka somna om. I sällskap av ett Vänner-avsnitt tryckte jag ner lite frukost. Varför har man ingen aptit vid femsnåret på morgonen? Kanske för att det är meningen att man ska sova som djupast då.

En buss tog mig till Smålandsstenar. I väntan på tåget vandrade jag fram och tillbaka på perrongen. Det var kyligt, klockan var inte sju på morgonen än och jag var på väg mot min farmors begravning. Stämningen var en aning dyster. Väl på tåget distraherade jag mig med en engelsk musiktidning (Uncut) som innehöll en otroligt bra artikel om Conor Oberst (Bright Eyes). Den slog omkull mig och jag förundrades över att den kunde beröra mig under en resa som jag gjorde för att döden hade knackat på dörren hos en av mina nära. Det kändes lite fel. Jag visste inte riktigt vad jag borde känna och det förvirrade.

Halmstad låg höljt i ett melankoliskt duggregn. Pappa hämtade mig på tågstationen, och sedan åkte vi en sväng till kapellet för att han säkert skulle hitta. Begravningen skulle inte börja förrän elva. Klockan var bara åtta. Vi åkte till ett fik som hette Konditori Regnbåge och drack te och åt en halv fralla. Pratade om allt möjligt, jobb, övningskörning ("då kan vi ju ta ett pass i eftermiddag?") och plötsligt berättade pappa om sista gången han hade träffat henne. Min farmor, hans mamma. Han hade hjälpt henne installera en tv i sovrummet. Hon hade mått bra, bortsett från lite eksem på armarna. Jag visste inte alls vad man svarar på det, så jag pillade lite på min tepåse och svarade inte alls.

Så var det ett par timmar som tillbringades i en lägenhet hos en faster till mig. Meningslösa tv-program och ännu mer kallprat. Min far lade fram ett förslag till mig om att åka till Ullared på eftermiddagen. Tröstshopping? Visst, varför inte. Sade jag. Och fortsatte studera reklamen. Döda tid, dödtid, och så blev det plötsligt tid för död.

Begravningen. "Vad stor du har blivit!" Svarta kläder. Bön och psalmer. Jag höll rosen jag skulle lägga på kistan i knät hela tiden, den var i vägen när psalmboken behövdes för att göra mimandet mer trovärdigt. Ingen röst fanns att tillgå, men ingen gråt heller. Inte förrän det var dags för ett sista farväl. Min pappa hördes säga "hejdå, mamma" då han lade en ros på kistan och då blev värken i min hals äntligen lite vätska i mitt öga. Andra grät mer, och det hördes så tydligt när ingen präst talade eller orgel spelade. Bara snyftningar ljöd i det lilla kapellet, och den där tystnaden gjorde att de ekade in i en på ett sätt som gjorde att det kändes som att hjärtat skulle brista. Sorg är, kanske logiskt, det sorgligaste som finns. 

Kaffe och smörgås slapp jag. Satt istället pappas bil och läste The picture of Dorian Gray. Distraherade mig själv. Det fungerade fint. Så for vi hem till pappa för ett klädbyte för hans del. Sedan åkte vi till en parkering och jag övningskörde lite. Det gick utmärkt och var faktiskt kul.

Sedan åkte vi till Ullared. Jag var trött, men det hindrade mig inte från att handla lite onödigheter. När vi stod i kö till kassan ringde min mamma och frågade när jag skulle komma till Gislaved. Hon väntade nämligen på mig där. Jag skulle tydligen åka till Lindhult och den förbannade skogen, vilket jag inte alls var inställd på. Ett löfte om att hjälpa mamma klippa träd vid hennes hyreshus i Lanna var anledningen, så det är vad jag ska göra i morgon. Sova i Gislaved fick jag inte. Klockan var halv fem och jag hade inte fått mycket mat under dagen. Jag blir lätt irriterad då, i synnerhet på min mor (som alltid).

Alltså behövdes mat. Vi styrde stegen mot en restaurang som vi visste sedan tidigare gjorde goda pizzor. En vegetarisk pizza beställdes och kom in. När jag hade ätit ungefär tre fjärdedelar av pizzan fick jag syn på ett föremål som orsakade lite ojämna slag i mitt vegetarianhjärta. En. Bit. Skinka! Jag dog litegrann inombords och utbrast "HELVETE" så högt att pappa hyssjade åt mig. På några sekunder hann jag se en baklängesversion av måltiden spelas upp flera gånger i mitt huvud, panik, panik, panik. Andas. Dricka lite vatten. Gråt inte när en gubbe från ett bord i närheten säger "ät lite älgkött så blir det bra, vegetarian, vad är det för dumt påhitt". Gråt inte heller när din käre far hastigt svarar "det kommer inte från pappa i alla fall".

Min far var i alla fall vänlig nog att köra mig till Gislaved (det är ungefär åtta mil) och lämna över mig till min mor. I bilen utspelade sig följande underbara dialog.

Jag (småpratande): Ah, vad trött jag är! När jag hjälpt mamma i morgon ska jag stänga in mig på praktiken i några dygn och kolla på Vänner. Det lät väl som en bra plan?
Pappa (tveksamt): För dig kanske.

Tystnad. GPS:en pratar för sig själv.

Pappa (skämtsamt): Men det är klart, det kanske är bra för resten av världen att ha dig instängd i en lägenhet i Gislaved!

Humor. Underbart. Strålande. Jättekul. Verkligen.

Nu sitter jag i den ätande skogen igen. Undrar när jag vågar äta nästa gång. Antagligen fick jag inte i mig någon skinka, det var ju trots allt en vegetarisk pizza. Den råkade bara ha en liten böld. Ett missfoster. Sånt händer. Sedan kan man ju fråga sig varför just det här var tillfället, men man får ändå inget svar. (Det skulle väl i så fall vara 42. Föga uppmuntrande.) Men om jag ätit något helfel borde jag nog må mycket sämre nu. Det var säkert bara den enda biten. Ja, jag försöker övertyga mig själv. Vem ska annars göra det?

Nu ska jag stänga pärmarna runt boken som är mitt liv. Trevligt att du tittade in. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. SLUT.