I was driving around your mum's house

Min mamma. (Din mamma! Di-di-di-di, di-di, di-di...)
Vad är det för fel på mig, undrar jag?
Hon är så glad för att jag är hemma och jag vill bara så långt bort från henne som möjligt. Irritationen bara bubblar upp utan att jag vet varför. Är det här nån slags tonårsgrej? Jag kan inte tro att det ska vara såhär, så har jag inte förstått att någon av mina vänner har det. Eller så hade de det när de var 13 och jag är extremt sen som med det mesta annat.
Jag blir faktiskt lite ledsen på mig själv. Jag ser inte mig som en känslokall och kärlekslös person, snarare tvärtom, för känslosam och i alla fall någorlunda kärleksfull.

Hur som helst är det bara ett par dagar, sedan far jag till pappa och ska umgås med honom i två veckor. Hur nu det ska gå. Well, nu ska vi inte vara domedagsprofeter. Det löööser sig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0