Du är så svag, säger de. Vill du ge dem rätt?

Inget av de två inlägg jag skrev efter jobbet gick att spara. Morr. Tycker synd om alla er två(?) som läser (måste kolla statistiken sen. I och för sig heter det lögn, förbannad lögn och statistik, men ändå). Jag vet ju hur gärna ni som läser vill veta hur mitt liv ter sig varje dag. <--IRONI
Hur som helst (galen styckindelning, jag vet), förbered er på ett osammanhängande inlägg.

I morse trodde jag inte att jag skulle klara av jobbet. Bara för att ett fåtal personer sagt eller antytt att jag kanske, observera kanske, inte skulle göra det. Som om det här var högstadiet? Lite har jag väl ändå växt inombords sedan dess. Efter två lätta uppdrag hittade jag inte schemat där mitt nästa stod och fick panik och grät i klädskrubben, men åtminstone inte hemma hos någon, innan jag samlade ihop mig och löste det. Sedan gick det bra. Var tillsammans med en till och städade på stället där jag grät. Trots min nervositet innan gick det bra. Då gubben sade "klarar du verkligen av det nu då?" när jag skulle dammsuga struntade jag i det och gjorde det, bara. Jag klarade det. Nu börjar nervositeten inför i morgon kännas påtaglig, men det ska fanimig gå. Heja Anna, pepp pepp pepp.

Nyss fick jag en lektion av min mor i att man kan visa med sin kropp vad man menar. Det var faktiskt ingen nyhet! Jag misstänker att hon försökte leka psykolog vilket jag alltid avskyr när hon gör. Det är då jag minns varför jag slutade berätta saker för henne en gång i tiden. Dels det, och för att hon alltid gråter och jag blir så illa berörd då. Jag vill inte att hon ska gråta för mig! Hon frågade vad jag skulle göra i helgen, så jag berättade att jag skulle till pappa. Det känns som att jag tycker att hon bryr sig för mycket, men det är ju helt stört, hur kan det vara så?

Anki och jag lekte efter jobbet och pratade om signaturord och barndomsminnen och jobb och allt möjligt. Det var mysigt. Skönt att träffa någon som vet vilken färg man hade på sin första cykelhjälm, på något vis.

Förvirringen ökar allt eftersom dagarna går. Kan man inte stänga av sina tankar bara en liten stund?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0