Where is home?
"Hemma är där man senast satte sig" påstår Pumbaa i Lejonkungen. Jag är benägen att hålla med ibland. Under mitt arton år långa/korta liv har jag hunnit bo på ungefär tio olika ställen. Det beror lite på hur man räknar. Hur man än räknar får man dock räkna med att bli lite rotlös när man driver omkring på det sättet och det kan man lugnt säga att jag blivit. Just idag har jag mina tillhörigheter i min mors hus, och dessutom är jag folkbokförd på den här adressen, så rent teoretiskt bor jag faktiskt här. Det betyder inte att jag känner mig hemma här. Tvärtom, vad nu motsatsen till det är.
Häromdagen fick jag en tanke om att det var människor jag tycker om som får mig att känna mig hemma. The only thing worth to treasure are the people that actually care, sant Sonic Syndicate, och en vän är en slags trygghet som kan vara väldigt stor. Det är delvis den som drivit mig runt i hela Sverige om jag ska vara ärlig. Så häromdagen lyssnade jag på en av mina mest älskade låtar, som jag lyssnat på så många gånger att den känns som en del av mig, och då kände jag att det kanske var ett annat sätt att vara hemma. Att känna sig hemma i melodier och ord är kanske också kan vara en form av hemtrevnad, och med människor finns alltid risken att de ska svika en. Nog för att jag alltid tar risken och tycker om i alla fall. Alldeles för lätt till och med. Jag vet inte vart jag vill komma med det här resonemanget.
När jag var i Stockholm fick jag en impuls att ta reda på var jag egentligen hörde hemma. Så jag gjorde en lista, vilket för övrigt är lösningen på många problem! Eller så inte, men i alla fall. Skrev upp lite städer och varför de skulle vara mitt "hemma". Något sånt här:
Gislaved: Här finns några nära vänner, dessutom har jag tillbringat större delen av mitt liv här.
Östersund: Att flytta hit förändrade mitt liv till det bättre, och det ger ju någon slags speciell relation. Magkänslan var rätt första gången jag kom dit. För att inte tala om vännerna jag fått där. Helt klart mycket värdefullt.
Lindhult: Adressen till huset mitt i ingenstans-land, skogen fyra mil utanför Gislaved, där min mamma och hennes sambo bor. Folkbokförd där, och som sagt även avstjälpningsplats för mina ägodelar just nu. Mamma borde ge hemma-poäng tycker man, men jag vet inte. Hennes sambo och jag kommer bara överens korta stunder i taget. Ingen höjdare.
Göteborg: Jag bara älskar staden. Hos mormor som bor där är jag alltid välkommen, och tillbringade en del tid där som liten (mindre?).
Halmstad: Pappa bor där. Eh, näe, inte hemma alls. Farmor bor i och för sig där också och hon är underbar. Staden i sig är också mysig.
Det är tur i alla fall att jag vet vad som är upp och ner på mig själv nu. Eh.
Från och mer i morgon kväll har jag åtminstone en fast punkt i form av ett tält för fyra nätter. Det känns fint. Där ska jag ha det så vilsamt. Återhämta mig från alla tankar och känslor som studsat mot min kropp de senaste dagarna och ha det bra. Se lite band också, såklart, och skriva om dem. Krama på folk. Leva allmänt äckligt festivalliv. Ringa A-K varje dag och säga att jag lever eftersom hon inte tror på idén att sova ensam i ett tält. Ja, jag ska inte bli tjatig (bli? Haha). Ni fattar.
Häromdagen fick jag en tanke om att det var människor jag tycker om som får mig att känna mig hemma. The only thing worth to treasure are the people that actually care, sant Sonic Syndicate, och en vän är en slags trygghet som kan vara väldigt stor. Det är delvis den som drivit mig runt i hela Sverige om jag ska vara ärlig. Så häromdagen lyssnade jag på en av mina mest älskade låtar, som jag lyssnat på så många gånger att den känns som en del av mig, och då kände jag att det kanske var ett annat sätt att vara hemma. Att känna sig hemma i melodier och ord är kanske också kan vara en form av hemtrevnad, och med människor finns alltid risken att de ska svika en. Nog för att jag alltid tar risken och tycker om i alla fall. Alldeles för lätt till och med. Jag vet inte vart jag vill komma med det här resonemanget.
När jag var i Stockholm fick jag en impuls att ta reda på var jag egentligen hörde hemma. Så jag gjorde en lista, vilket för övrigt är lösningen på många problem! Eller så inte, men i alla fall. Skrev upp lite städer och varför de skulle vara mitt "hemma". Något sånt här:
Gislaved: Här finns några nära vänner, dessutom har jag tillbringat större delen av mitt liv här.
Östersund: Att flytta hit förändrade mitt liv till det bättre, och det ger ju någon slags speciell relation. Magkänslan var rätt första gången jag kom dit. För att inte tala om vännerna jag fått där. Helt klart mycket värdefullt.
Lindhult: Adressen till huset mitt i ingenstans-land, skogen fyra mil utanför Gislaved, där min mamma och hennes sambo bor. Folkbokförd där, och som sagt även avstjälpningsplats för mina ägodelar just nu. Mamma borde ge hemma-poäng tycker man, men jag vet inte. Hennes sambo och jag kommer bara överens korta stunder i taget. Ingen höjdare.
Göteborg: Jag bara älskar staden. Hos mormor som bor där är jag alltid välkommen, och tillbringade en del tid där som liten (mindre?).
Halmstad: Pappa bor där. Eh, näe, inte hemma alls. Farmor bor i och för sig där också och hon är underbar. Staden i sig är också mysig.
Det är tur i alla fall att jag vet vad som är upp och ner på mig själv nu. Eh.
Från och mer i morgon kväll har jag åtminstone en fast punkt i form av ett tält för fyra nätter. Det känns fint. Där ska jag ha det så vilsamt. Återhämta mig från alla tankar och känslor som studsat mot min kropp de senaste dagarna och ha det bra. Se lite band också, såklart, och skriva om dem. Krama på folk. Leva allmänt äckligt festivalliv. Ringa A-K varje dag och säga att jag lever eftersom hon inte tror på idén att sova ensam i ett tält. Ja, jag ska inte bli tjatig (bli? Haha). Ni fattar.
Kommentarer
Trackback
