Annas blogg

Idag kom jag på ett nytt ord: lårbenshalsbrytningsåldern.

Mattis och jag var i stan. Hon hämtade ut sitt leg och förde över pengar och kände sig vuxen. Jag kände mig som när jag var liten och gick på banken med mamma. Sedan fikade vi på Tingan och hade allmänt trevligt. Det satt väldigt söta killar bredvid oss och gjorde att vår singelstatus kändes extra tydligt... Mattis var allmänt bedårande och hängde upp skeden på näsan. Sedan satt hon med den där och pratade helt normalt. Den människan! Hon är gränslös på ett väldigt underbart sätt.

Min handled kliar. Jag har säkert skabb. För det orkar jag verkligen just nu? Okej, man vill väl aldrig ha skabb. Men det känns extra mycket just nu. Allmänt tungt. Men jag känner mig stabilare än förra veckan, det är ju bra.

Jag borde inte ha häst men jag älskar honom i alla fall. Lite som en pedofil. "Jag älskar barn!" Usch. Men jag hade kul igår när vi hoppade, och jag vill tro att ponnyhästet också hade lite roligt. Ständigt två sidor av allt. Jag vet inte vad jag ska tänka. Jag vill sluta tänka. Åtminstone på onödiga saker, och det är nästan det enda jag tänker på. 

Lyssnar på Enclave, det är lite melankoliskt. Den låten innehåller så mycket känslor för mig trots att jag inte har något speciellt minne till den eller något sånt. Den bara är en sådan där låt som känns.  

We are uninvited guests
In this melancholy world
And soon you learn
That the only thing worth to treasure,
Are the people that actually care
Then why are there still tears in your eyes?