Annas blogg

Rubrikcred till Simon Norrsveden igen. Han skulle kunna bli nästa Håkan Hellström. Blir han inte det är det för att världen är sjuk, vilket den i och för sig är. Men det var inte det jag skulle prata om. Dock stämmer inte meningen helt för min del - jag kan inte säga att jag har en bästa vän när jag har förmånen att få hänga med så många underbara människor och de är bäst allihop. Det är som i Vänner (soffan på Pause med Dillebarn!).

Ibland är det svårt att skriva om musik trots att det är det bästa som finns. Nu lyssnar jag så mycket jag orkar på The Winston Solution och försöker känna in lite ord. De kommer. Det tar bara lite tid. Och ärligt talat är det här ett annat problem jag väldigt gärna har. "Åh nej, hur ska jag beskriva den här skivan på bästa sätt" är faktiskt ett drömproblem. Så hör ni mig klaga får ni piska mig litegrann (inte bokstavligt talat).

Jag vill komma till ett av mina hem och träffa vänner. En tanke om att kanske åka till Gislaved i helgen har byggt bo i mitt huvud. (Varför känns det som om jag skriver någon annans ord? Blir det så när man tänker på en person för mycket? Är det skadligt på något vis? Hur i hela världen slutar man med det? Varför finns vi? Var sluta universum? När ska jag sluta fråga?) Förhoppningsvis kan jag utnyttja att inte vara helt vuxen och få mamma att betala. Det är väl den delen som är fördelen med att balansera på gränsen mellan barn och vuxen. Känns så töntigt, men jag har inte pengarna själv och så är det med det.

För övrigt finner jag ständigt att jag börjar skriva med en liten sak att skriva om, och det blir ändå alltid ganska mycket text. Kanske överanvänder jag alla ord. I skrift, då. Det är kanske kompensationen för alla ord jag inte uttalar högt?