Eller något helt annat, som också är privat
Jävla Socker. Kentlåten alltså. Musikspelaren är på random, och så dök den upp och minnena från Nyköping som ett brev på posten. HELVETE. Det snöade ute och vi hade cyklat ner till centrum. Vi gick in i någon affär och Samuel sa "lyssna" och det var Socker och han nynnade med och jag tänkte att det skulle ha varit perfekt och magiskt om jag inte hade mått så illa och haft sån ångest. Det gäller väl för hela den helgen egentligen.
Jag vill inte att det ska vara så! Kommer det alltid bli så? Att jag är så jävla nervös att jag pratar bort uppenbara inviter fast jag egentligen vill tacka ja till dem. Helvete. Det känns inte som att den chansen kommer igen. Han var snäll, trevlig, lätt att prata med, hade perfekt musiksmak för mig och en kort stund tyckte han faktiskt om mig. Tills jag sabbade allt genom att känna samma sak. Han skulle lära sig spela Coldplay-slingor och spela för mig, sade han. Coldplay får bli vår nästa konsert, sade han. Det sista som vi sa var att vi skulle ses igen, och nu kommer vi aldrig mera ses. Det känns alldeles väldigt sorgligt.
Visst är han inte den enda killen som är trevlig och har bra musiksmak och allt det där. Men han tyckte om mig. Någonstans, litegrann, i alla fall. Trots att jag var ett ångestvrak när jag var där. Det är det som är så jävla unikt och värdefullt. Och det är det som gör att jag nu känner mig hemsk för att han inte ens vill prata med mig längre.
Sista gången jag pratade med honom i telefon var han lycklig för att han skulle se Kent den 13 mars. Jag läste igenom min blogg igår och upptäckte att 13 mars var en dag då jag mådde som allra sämst.
Nu lyssnar jag på Coldplay. Bara för att riktigt gräva ner mig och inse att jag ska vara själv (inte singel!). Ingen får komma för nära, så måste det bli. Det kommer bara sluta med att någon blir sårad. Eller att jag, som nu, hakar upp mig onormalt länge på det.
Okej. Då var det bestämt. Så nära får ingen gå. Punkt.
Jag vill inte att det ska vara så! Kommer det alltid bli så? Att jag är så jävla nervös att jag pratar bort uppenbara inviter fast jag egentligen vill tacka ja till dem. Helvete. Det känns inte som att den chansen kommer igen. Han var snäll, trevlig, lätt att prata med, hade perfekt musiksmak för mig och en kort stund tyckte han faktiskt om mig. Tills jag sabbade allt genom att känna samma sak. Han skulle lära sig spela Coldplay-slingor och spela för mig, sade han. Coldplay får bli vår nästa konsert, sade han. Det sista som vi sa var att vi skulle ses igen, och nu kommer vi aldrig mera ses. Det känns alldeles väldigt sorgligt.
Visst är han inte den enda killen som är trevlig och har bra musiksmak och allt det där. Men han tyckte om mig. Någonstans, litegrann, i alla fall. Trots att jag var ett ångestvrak när jag var där. Det är det som är så jävla unikt och värdefullt. Och det är det som gör att jag nu känner mig hemsk för att han inte ens vill prata med mig längre.
Sista gången jag pratade med honom i telefon var han lycklig för att han skulle se Kent den 13 mars. Jag läste igenom min blogg igår och upptäckte att 13 mars var en dag då jag mådde som allra sämst.
Nu lyssnar jag på Coldplay. Bara för att riktigt gräva ner mig och inse att jag ska vara själv (inte singel!). Ingen får komma för nära, så måste det bli. Det kommer bara sluta med att någon blir sårad. Eller att jag, som nu, hakar upp mig onormalt länge på det.
Okej. Då var det bestämt. Så nära får ingen gå. Punkt.
Kommentarer
Trackback
