Äna älskar: Detektivbyrån!
-Har inte jag träffat dig förut?
Så sade Martin i Detektivbyrån till mig igår. Anders kände också igen mig. Anders har för övrigt ett barn som heter Bee-bop (stavning?) och är den naturliga kopplingen mellan blöjor och Converse.
Meningen var att jag skulle jobba tillsammans med tre andra kreativa explosionsmänniskor, men det fanns inte speciellt mycket att göra föutom att ta betalt. Vi gick till Hemköp och köpte vatten och frukt också. Jag var nervös äver att vi skulle köpa fel saker och att det inte skulle duga och att de skulle bli sura och hata Östersund för all framtid.
Vad jag glömde var att det var Detektivbyrån det var fråga om.
De borde nästan ha lite hybris för att de är så fantastiskt ödmjuka (hur det nu skulle gå ihop). De sa att det var "mäktigt" att någon gick upp och presenterade dem innan. Chokladen de fick av oss arrangörer bjöd de fans på (den var sjukt god). De bad som tips på saker att göra i Östersund på sin lediga dag som alltså är idag.
Detektivbyrån, jag hoppas att ni har det underbart vad ni än gör just nu.
Nu har jag helt glömt själva spelningen för att hylla hur fina personer de är. Hur gick det till? Det är faktiskt de unika ljuden som är det fantastiska med Detektivbyrån. Jag såg människor igår som stod still under spelningen. Hur gjorde de det?! Detektivbyrån är ju party så det förslår.
När Jon (som spelar trummor) satt och frambringade ljud med en sax kom jag på mig själv med att stå och klicka i takt med min kulspetspenna. Efteråt sade jag det till honom och då berättade han att det ljudet finns med med Wermland-skivan, och att han även på något ställe trummar med pennor (om jag förstod saken rätt). Helt fantastiskt.
Resten sparar jag till recensionen.
Kärlek och härlighet!
Så sade Martin i Detektivbyrån till mig igår. Anders kände också igen mig. Anders har för övrigt ett barn som heter Bee-bop (stavning?) och är den naturliga kopplingen mellan blöjor och Converse.
Meningen var att jag skulle jobba tillsammans med tre andra kreativa explosionsmänniskor, men det fanns inte speciellt mycket att göra föutom att ta betalt. Vi gick till Hemköp och köpte vatten och frukt också. Jag var nervös äver att vi skulle köpa fel saker och att det inte skulle duga och att de skulle bli sura och hata Östersund för all framtid.
Vad jag glömde var att det var Detektivbyrån det var fråga om.
De borde nästan ha lite hybris för att de är så fantastiskt ödmjuka (hur det nu skulle gå ihop). De sa att det var "mäktigt" att någon gick upp och presenterade dem innan. Chokladen de fick av oss arrangörer bjöd de fans på (den var sjukt god). De bad som tips på saker att göra i Östersund på sin lediga dag som alltså är idag.
Detektivbyrån, jag hoppas att ni har det underbart vad ni än gör just nu.
Nu har jag helt glömt själva spelningen för att hylla hur fina personer de är. Hur gick det till? Det är faktiskt de unika ljuden som är det fantastiska med Detektivbyrån. Jag såg människor igår som stod still under spelningen. Hur gjorde de det?! Detektivbyrån är ju party så det förslår.
När Jon (som spelar trummor) satt och frambringade ljud med en sax kom jag på mig själv med att stå och klicka i takt med min kulspetspenna. Efteråt sade jag det till honom och då berättade han att det ljudet finns med med Wermland-skivan, och att han även på något ställe trummar med pennor (om jag förstod saken rätt). Helt fantastiskt.
Resten sparar jag till recensionen.
Kärlek och härlighet!
From BlondinÄna, straight to you: OVÄRT
Nu är det dags att leverera ett värt blogginlägg. Men jag känner inte för det. Därför kommer här ett ovärt blogginlägg. Here you go:
Dagens låt är definitivt Ida Maria - I like you so much better when you're naked. Lite för att den är party och den här dagen är oparty, men mest för att jag inte hittar mina mjukisbyxor.
Ensam hemma i oktoberregn. Peppen kunde vara högre. Som tur är har jag tvätt att vika (haha) och en vän att träffa senare (där var jag inte ironisk).
Imorgon är det dock Detektivbyrån. Då blir det bra musik och kreativa explosionsmänniskor, och det är inte den sämsta kombinationen! Fantastiskt.
Det är tur att jag har det att tänka på. Det gör att tiden tills måndag känns lite kortare. Det är nämligen på måndag som lovet börjar på riktigt.
En annan sak jag funderar över. Varför är inte jag Rob Sheffield? Tja, för att det redan finns en kanske, men varför var han först? Nedrans palsternacka. Jag vill också vara väldigt värd och skriva för Rolling Stone (som han i Almost Famous). Dessutom är det väldigt typiskt att han hann skriva "Kärlek är ett blandband" innan jag hann det. Man skulle varit född tidigare.
Nu ska jag sluta slösa på alfabetet och börja med den där tvätten. Vi hörs när peppen återvänt.
Dagens låt är definitivt Ida Maria - I like you so much better when you're naked. Lite för att den är party och den här dagen är oparty, men mest för att jag inte hittar mina mjukisbyxor.
Ensam hemma i oktoberregn. Peppen kunde vara högre. Som tur är har jag tvätt att vika (haha) och en vän att träffa senare (där var jag inte ironisk).
Imorgon är det dock Detektivbyrån. Då blir det bra musik och kreativa explosionsmänniskor, och det är inte den sämsta kombinationen! Fantastiskt.
Det är tur att jag har det att tänka på. Det gör att tiden tills måndag känns lite kortare. Det är nämligen på måndag som lovet börjar på riktigt.
En annan sak jag funderar över. Varför är inte jag Rob Sheffield? Tja, för att det redan finns en kanske, men varför var han först? Nedrans palsternacka. Jag vill också vara väldigt värd och skriva för Rolling Stone (som han i Almost Famous). Dessutom är det väldigt typiskt att han hann skriva "Kärlek är ett blandband" innan jag hann det. Man skulle varit född tidigare.
Nu ska jag sluta slösa på alfabetet och börja med den där tvätten. Vi hörs när peppen återvänt.
It's a fine line between pleasure and pain
Idag har vi varit några Dilleelever på öppet hus på Mittuniversitetet bland förkylningsnäsor och studentoveraller. Ätit gratisgodis tills vi mådde illa och gått tipspromenad med frågor om språk. Jag och Emma blev intervjuade av en journalist, med tillhörande fotograf-sidekick, som fick det att bli ett helt naturligt samtal. Så duktig ska jag också bli!
Nu är jag riktigt peppad på att plugga vidare direkt nästa höst. Ska bara göra högskoleprovet också, men det hinns. Helst hade jag velat börja med studierna nu på en gång, samtidigt som jag aldrig vill skiljas från mina älskade Dillebarn. Det är en livsfarlig jävla balansgång.
Men allting ändras ju hela tiden. Det går så fort. Och det är underligt hur dåligt något kan verka om man är på dåligt humör när man läser det.
Nu är jag riktigt peppad på att plugga vidare direkt nästa höst. Ska bara göra högskoleprovet också, men det hinns. Helst hade jag velat börja med studierna nu på en gång, samtidigt som jag aldrig vill skiljas från mina älskade Dillebarn. Det är en livsfarlig jävla balansgång.
Men allting ändras ju hela tiden. Det går så fort. Och det är underligt hur dåligt något kan verka om man är på dåligt humör när man läser det.
Banging the tambourine, it gives me self-esteem
Jag saknar Groove.
Tre dagar har gått sedan jag skickade in min senaste recension och jag vill klättra på väggarna. Ge mig skivor! Jag kan till och med recensera hiphop igen om det är nödvändigt. Måste. Lyssna. Och. Skriva. Nu på en gång, helst igår.
Det finns alla möjliga sorters beroenden och jag har lätt för att fastna i dem alla. Men det här är mer än ett beroende, det är ett behov.
I och för sig är det lite skönt att kunna lyssna på vad man vill för en gång skull. Men nu har jag gjort det i ett par dagar. Det räcker. Jag vill vara under deadline! Då känns det som att jag spelar mer roll än när jag bara sitter och popnördar för mitt eget höga nöjes skull. Vad hände med "you are not your job"-filosofin?
Jag behöver nog se Fight Club igen (och igen).
Allt jag vill ha är ett vitt, tjockt kuvert med Groovestämpel eller ett mail från Gary Landström med en platta som bifogad fil.
Tills jag får det lyssnar jag på Niccokick och försöker att inte undra om jag kommer att få något mer att recensera någonsin.
Det går sådär.
The sleepyheads
Natten har sänkt sig över Högen. I ena änden av rummet ligger Rasmus och Jossan i sin säng, i andra änden ligger Anna i sin säng. Plötsligt bryts tystnaden när en av dem tar till orda.
Rasmus: Anna, sover du?
Anna: Ja! Eller, jag menar, nej!
Roomie ville bota sin sömnlöshet med att nörda spel och kollade om det gick bra. Det gjorde det.
Och sedan sov de lyckligt hela natten.
Rasmus: Anna, sover du?
Anna: Ja! Eller, jag menar, nej!
Roomie ville bota sin sömnlöshet med att nörda spel och kollade om det gick bra. Det gjorde det.
Och sedan sov de lyckligt hela natten.
Jag vågade inte kolla så jag åkte baklänges istället
När jag var, vad kan jag ha varit?, elva nånting så åkte jag tefat med min vän Anki. Vi var i ett grustags livsfarligt branta backar och gled omkring på de där gigantiska plasttallrikarna. Jag skulle försöka åka nerför en väldigt brant lutning och tyckte att det kändes läskigt att se när jag åkte, så jag försökte åka baklänges men trillade då framlänges och skrapade näsan på skaren.
Några år senare när jag återberättade händelsen sade jag som förklaring "jag vågade inte kolla, så jag åkte baklänges istället". Den repliken blev smått klassisk.
Idag skickar jag recensioner till Groove, och tror ni inte att jag samlar mod en lite stund för att sedan blunda varje gång jag klickar på "skicka". Som om det på något magiskt sätt skulle göra texten bättre.
Det positiva är väl att det är svårt att skrapa näsan på datorn.
Några år senare när jag återberättade händelsen sade jag som förklaring "jag vågade inte kolla, så jag åkte baklänges istället". Den repliken blev smått klassisk.
Idag skickar jag recensioner till Groove, och tror ni inte att jag samlar mod en lite stund för att sedan blunda varje gång jag klickar på "skicka". Som om det på något magiskt sätt skulle göra texten bättre.
Det positiva är väl att det är svårt att skrapa näsan på datorn.
It gives me the creeps
Vad är grejen med barnkörer? Varför, varför, varför förstör man låtar som The Wombats Let's dance to Joy Division eller Kents Alla mot alla? Det finns fler exempel, men ni förstår säkert. Jag älskar ju Wombats-låten tills de där ungarna skrämmer mig från vettet! Det känns väldigt onödigt på en så bra låt.
Ska det vara gulligt? Eller vill de rentav skrämmas? I så fall, varför? Jag förstår inte. Men så förstår jag mig inte på barn heller. Det ger mig the creeps att folk i min ålder(!) med jämna mellanrum piper "ååh, jag vill ha barn nuu!". Den där omtalade biologiska klockan styr så obarmhärtigt! Det är hormondiktatur! Man kan bli mörkrädd för mindre.
Bra musik är trygghet när allt annat är falskt och fel. Därför ska man inte blanda in några läskiga barn i den.
Ska det vara gulligt? Eller vill de rentav skrämmas? I så fall, varför? Jag förstår inte. Men så förstår jag mig inte på barn heller. Det ger mig the creeps att folk i min ålder(!) med jämna mellanrum piper "ååh, jag vill ha barn nuu!". Den där omtalade biologiska klockan styr så obarmhärtigt! Det är hormondiktatur! Man kan bli mörkrädd för mindre.
Bra musik är trygghet när allt annat är falskt och fel. Därför ska man inte blanda in några läskiga barn i den.
Den nya coola grejen man bör ha koll på: Äna älskar
Mango kläckte den klämkäcka idén att varje söndag tillkännage sin kärlek till något på sin bilddagbok. Och har jag någonsin påstått att jag står över simpel kopierig av bra idéer? Nej, just det. Här kommer det alltså, för första gången i världshistorien.
Äna älskar:
Är det bara jag som ser i det här att Fredrik påminner om Ian Curtis? Ja, senaste dygnet har tillbringats i sällskap av Filip och Fredrik. Det har varit många skratt, mycket fniss, helt enkelt kalaskul. De borde vara mina bästa polare. Nu är det tyvärr inte så och det är synd och skam. Idag älskar jag alltså humor (till skillnad från alla andra dagar?).
Jag återkommer, lita på det. Tills dess är youtube, som alltid, stället där man ska hänga.
Äna älskar:
Är det bara jag som ser i det här att Fredrik påminner om Ian Curtis? Ja, senaste dygnet har tillbringats i sällskap av Filip och Fredrik. Det har varit många skratt, mycket fniss, helt enkelt kalaskul. De borde vara mina bästa polare. Nu är det tyvärr inte så och det är synd och skam. Idag älskar jag alltså humor (till skillnad från alla andra dagar?).
Jag återkommer, lita på det. Tills dess är youtube, som alltid, stället där man ska hänga.
You must be on drugs or something
Jag känner mig som mitt bättre jag när jag pratar med dig. I can't believe you actually picked me.
Att smälta in totalt i soffklädseln
Jag ligger i soffan och funderar på om jag vill ut i den fräscha höstsolen. Men soffan är så skön... Och jag orkar inte riktigt klä på mig ordentligt. Sovtishan och Limpos för stora Cheap monday (som jag drog på mig för att vara röksällskap åt Emma på balkongen) räknas inte.
I övrigt blev jag klar med recensionen, har skickat in den och lyssnar nu på sista skivan i paketet jag fick. The Spinto Band. Bra popskit vill jag lova.
Men nu: broccoli och creme fraiche med soltorkade tomater och fetaost.
I övrigt blev jag klar med recensionen, har skickat in den och lyssnar nu på sista skivan i paketet jag fick. The Spinto Band. Bra popskit vill jag lova.
Men nu: broccoli och creme fraiche med soltorkade tomater och fetaost.
By the way
För de som bryr sig.
Recension med mellanstadiet-tema.
Recension som gav två G.
Recension av en tvådelad skiva.
Recension jag är mindre nöjd med.
Det går att klicka på det där ovan. Tack och hej.
Recension med mellanstadiet-tema.
Recension som gav två G.
Recension av en tvådelad skiva.
Recension jag är mindre nöjd med.
Det går att klicka på det där ovan. Tack och hej.
The loneliness of a long distance phonecall
Den låtraden trodde jag aldrig att jag skulle kunna använda sanningsenligt. Men nu sitter jag här, med alldeles för många mil mellan mig och någon alldeles speciell. Nio dagar är inte så länge egentligen ("ejenklien", Cajsa).
När jag var femton lyssnade jag på Håkans Vi två, 17 år och undrade om jag någonsin skulle fylla sjutton. Nu lyssnar jag på Niccokicks Turn 27 och undrar hur mycket rock'n'roll heaven det egentligen är. Och så hoppas jag på att slippa känna "god damn you, teenage love" när jag blir äldre.
Jag har fått låna dator av min vän Jens eftersom min egen burk har kraschat litegrand. Detta för att kunna skriva recensioner. Det har jag inte gjort. Lyssningen har påbörjats, men senast jag skickade in en recension var i måndags och snart är det söndag. Jag håller inte tempot. Ändå sitter jag nu och slötittar på ZTV när jag borde sova med en recension av The Aliens i utkorgen. Så är det. Min ursäkt är telefonsamtalet. Ibland behöver man prioritera.
Nu började Viva la vida spelas på tv:n som tillhör min roomie. I helgen är jag ensam i en väldigt stor etta. Kom gärna hit och håll mig sällskap.
Sömn. Imorgon (senare idag) är det effektivitet som gäller.
När jag var femton lyssnade jag på Håkans Vi två, 17 år och undrade om jag någonsin skulle fylla sjutton. Nu lyssnar jag på Niccokicks Turn 27 och undrar hur mycket rock'n'roll heaven det egentligen är. Och så hoppas jag på att slippa känna "god damn you, teenage love" när jag blir äldre.
Jag har fått låna dator av min vän Jens eftersom min egen burk har kraschat litegrand. Detta för att kunna skriva recensioner. Det har jag inte gjort. Lyssningen har påbörjats, men senast jag skickade in en recension var i måndags och snart är det söndag. Jag håller inte tempot. Ändå sitter jag nu och slötittar på ZTV när jag borde sova med en recension av The Aliens i utkorgen. Så är det. Min ursäkt är telefonsamtalet. Ibland behöver man prioritera.
Nu började Viva la vida spelas på tv:n som tillhör min roomie. I helgen är jag ensam i en väldigt stor etta. Kom gärna hit och håll mig sällskap.
Sömn. Imorgon (senare idag) är det effektivitet som gäller.
I'm with stupid
Mathantverksmässan Saerimner, Jämtkrafthallen, Ås. Följande scenario utspelar sig i butiken där Dille-elever står och säljer en mängd olika mathantverkares produkter.
Kund med korg på armen lägger upp en mängd varor på disken.
Anna (försäljartonfall): Vill du ha en påse till det där?
Kund (förklarande): Nej, jag har en korg.
Anna (generat): Ja, det ser jag ju, vad dum jag är.
Kund (likgiltigt): Ja.
Kund med korg på armen lägger upp en mängd varor på disken.
Anna (försäljartonfall): Vill du ha en påse till det där?
Kund (förklarande): Nej, jag har en korg.
Anna (generat): Ja, det ser jag ju, vad dum jag är.
Kund (likgiltigt): Ja.
Jag är Ingen soldat
Äntligen ett förslag på vilken låt jag är! Lars Winnerbäcks Ingen soldat. Jag läser igenom texten, och klart som fan att jag är (eller inte är). Tack Carina.
I drink to get killed
I bilen på väg till skolan lyssnade vi på I drink to get thrilled. När vi kom fram till skolan skulle vi se film i ridhuset. Don't drink and drive, var det visst.
Jag rår inte för det, jag lipar som en jävla fontän så fort något berör mig. Den här gången kändes det extra dumt. På filmen pratade föräldrar och vänner om människorna som de älskat och förlorat och det var så extremt sorgligt och för jävla hemskt. Men ändå. Jag har aldrig förlorat någon som står mig så nära (hästen räknas inte). Rimligen borde jag kunna vara cool. Men det kan jag inte, jag har hjärtat utanpå kroppen.
Det andra jag inte fattar är varför jag fortfarande lever. Jag kan inte räkna alla gånger jag åkt med pappa när han druckit. Han körde till sin kompis Bertil som bodde ungefär en kilometer bort och jag var tvungen att följa med eftersom jag var för liten för att få vara ensam. Men hade inte ensamheten varit att föredra? De satt och pratade och drack hela kvällen och jag ville bara hem. Så blev det dags att ta sig hem och jag blev förvirrad, jag trodde inte att man skulle köra när man druckit? Jag blev rädd för att jag inte kände igen min pappa, jag ville hellre gå hem, snälla pappa, kör inte. Han sa alltid att jag skulle sluta fåna mig och hoppa in i bilen. Jag lydde alltid och var alltid livrädd. Jag kände ju inte igen personen som hade mitt liv i sina händer. Om det var tur eller om han faktiskt behärskade att köra med alkohol i kroppen får jag aldrig veta.
Men här sitter jag och lever.
Jag rår inte för det, jag lipar som en jävla fontän så fort något berör mig. Den här gången kändes det extra dumt. På filmen pratade föräldrar och vänner om människorna som de älskat och förlorat och det var så extremt sorgligt och för jävla hemskt. Men ändå. Jag har aldrig förlorat någon som står mig så nära (hästen räknas inte). Rimligen borde jag kunna vara cool. Men det kan jag inte, jag har hjärtat utanpå kroppen.
Det andra jag inte fattar är varför jag fortfarande lever. Jag kan inte räkna alla gånger jag åkt med pappa när han druckit. Han körde till sin kompis Bertil som bodde ungefär en kilometer bort och jag var tvungen att följa med eftersom jag var för liten för att få vara ensam. Men hade inte ensamheten varit att föredra? De satt och pratade och drack hela kvällen och jag ville bara hem. Så blev det dags att ta sig hem och jag blev förvirrad, jag trodde inte att man skulle köra när man druckit? Jag blev rädd för att jag inte kände igen min pappa, jag ville hellre gå hem, snälla pappa, kör inte. Han sa alltid att jag skulle sluta fåna mig och hoppa in i bilen. Jag lydde alltid och var alltid livrädd. Jag kände ju inte igen personen som hade mitt liv i sina händer. Om det var tur eller om han faktiskt behärskade att köra med alkohol i kroppen får jag aldrig veta.
Men här sitter jag och lever.
På med partyhattarna!
Simon Norrsveden har fått skivkontrakt! Minsann. Nu är det officiellt (det vill säga det ligger på facebook). Det kommer att bli stort, sanna mina ord. Trettonåringar kommer att skriva "SIMON <3" över hela sina kroppar på hans konserter, göra egna tishor med citat från hans låtar och gråta när han kommer in på scen. (Det är inte utan att jag önskar att jag var tretton själv.)
Jag hoppas verkligen att jag får recensera plattan när Groove får den. (Om jag är kvar på Groove då trots att jag bara skickade in en enda recension under hela förra veckan. Det får vi verkligen hoppas. Annars vet jag faktiskt inte vad jag gör.)
Jag hoppas verkligen att jag får recensera plattan när Groove får den. (Om jag är kvar på Groove då trots att jag bara skickade in en enda recension under hela förra veckan. Det får vi verkligen hoppas. Annars vet jag faktiskt inte vad jag gör.)
Förlåt oss våra synder
Det fanns en tid då jag hade principer. Moral. Till och med en gnutta värdighet. Den tiden, kära vänner, är över.
I fredags slaktade en snorunge på sexton bast Coldplays Viva la vida. Och hur det än smärtar att erkänna - jag älskade det. Förlåt mig, Chris Martin, ty jag har syndat.
Detta skedde i TV 4:s Idol 2008. Och ja, jag ringde till och med och röstade.
Ungefär femton gånger.
I fredags slaktade en snorunge på sexton bast Coldplays Viva la vida. Och hur det än smärtar att erkänna - jag älskade det. Förlåt mig, Chris Martin, ty jag har syndat.
Detta skedde i TV 4:s Idol 2008. Och ja, jag ringde till och med och röstade.
Ungefär femton gånger.
Apropå hamstrar...
...så är mina åsikter om nya Tiger Lou ute på webben nu.
Detektivbyrån kommer, Detektivbyrån kommer!
Det är sant! Detektivbyrån kommer till Östersund och jag ska väldigt mycket dit. Det kommer att bli en orgie av musiklycka, jag lovar er. Blir säkert något skrivet om det också (hur ska jag kunna hindra mig?).
Däremot vet jag inte om plånboken tillåter Sundsvall och Love up north nästa fredag. Jag gråter inombords för att jag missar Niccokick (och alla de andra svinbra banden, för den delen). Men en flicka måste äta för så fungerar biologin. Man går ju inte naturbruk helt förgäves liksom.
Idag har jag sjungit Laakso hela morgonen. "Vää-hä-sterbron, I hate walking on you" och så vidare. Herregud vad töntigt och bara såå popefter.
I helgen ska jag vara hästmänniska och nörda recensionsskivor och vara internetlös och leva på pizza. Så ser planen ut. Det är fint med en plan. (Stop trying to control everything and just let go...)
Däremot vet jag inte om plånboken tillåter Sundsvall och Love up north nästa fredag. Jag gråter inombords för att jag missar Niccokick (och alla de andra svinbra banden, för den delen). Men en flicka måste äta för så fungerar biologin. Man går ju inte naturbruk helt förgäves liksom.
Idag har jag sjungit Laakso hela morgonen. "Vää-hä-sterbron, I hate walking on you" och så vidare. Herregud vad töntigt och bara såå popefter.
I helgen ska jag vara hästmänniska och nörda recensionsskivor och vara internetlös och leva på pizza. Så ser planen ut. Det är fint med en plan. (Stop trying to control everything and just let go...)
Ibland är en dröm det finaste man har
I boken Diary skriver Chuck Palahniuk såhär: Maybe you have to suffer to risk doing what you really love.
Kanske är jag inte helt opartisk eftersom jag anser Palahniuk vara något av ett litterärt geni. Men ändå - jag tror att han har rätt. Och jag är precis så förutsägbar att jag drar en parallell till mitt eget liv. Jag vet, "lidande" är ett starkt ord och jag tänker inte vara martyr. Alla har sina upsar och dunsar och alla tycker någon gång att livet suger och alla funderar någon gång på att, som de flesta säger, "ta självmord" (det heter faktiskt begå). Skillnaden är hur man hanterar det.
Händelsen i mitt eget liv som jag syftar till ägde rum för drygt ett halvår sedan. Jag hade varit på en helvetessemester (besparar er detaljerna) i två veckor, brutit upp med en vän, det var i januarimörkt och allt var förjävligt. Då tog jag en må bättre-fika med en vän som frågade mig vad jag drömde om att göra. Det var läskigt att säga det högt, som om drömmen skulle krossas av ljudet, men jag sade "att skriva om musik". Tog antagligen en nervös klunk te och brände mig på tungan.
-Varför försöker du inte få göra det då?
Sade han. Som om det inte var svårare än så. Samma kväll mailade jag Groove. Nu skriver jag för dem. Tydligen var det inte svårare än så. Men det krävdes en massa skit och en fantastisk vän för att jag skulle se till att något hände.
Kanske framgår det inte alls vad jag menar. Kanske förstår ingen förutom jag logiken i det här. Kanske är jag helt ute i vilsehavet och simmar. Men kanske bryr jag mig inte så mycket just för att jag lever drömmen.
Kanske är jag inte helt opartisk eftersom jag anser Palahniuk vara något av ett litterärt geni. Men ändå - jag tror att han har rätt. Och jag är precis så förutsägbar att jag drar en parallell till mitt eget liv. Jag vet, "lidande" är ett starkt ord och jag tänker inte vara martyr. Alla har sina upsar och dunsar och alla tycker någon gång att livet suger och alla funderar någon gång på att, som de flesta säger, "ta självmord" (det heter faktiskt begå). Skillnaden är hur man hanterar det.
Händelsen i mitt eget liv som jag syftar till ägde rum för drygt ett halvår sedan. Jag hade varit på en helvetessemester (besparar er detaljerna) i två veckor, brutit upp med en vän, det var i januarimörkt och allt var förjävligt. Då tog jag en må bättre-fika med en vän som frågade mig vad jag drömde om att göra. Det var läskigt att säga det högt, som om drömmen skulle krossas av ljudet, men jag sade "att skriva om musik". Tog antagligen en nervös klunk te och brände mig på tungan.
-Varför försöker du inte få göra det då?
Sade han. Som om det inte var svårare än så. Samma kväll mailade jag Groove. Nu skriver jag för dem. Tydligen var det inte svårare än så. Men det krävdes en massa skit och en fantastisk vän för att jag skulle se till att något hände.
Kanske framgår det inte alls vad jag menar. Kanske förstår ingen förutom jag logiken i det här. Kanske är jag helt ute i vilsehavet och simmar. Men kanske bryr jag mig inte så mycket just för att jag lever drömmen.
What are you writing for?
I måndags fick jag paket från Groove. Fyra skivor, ingen lapp med deadline. Jag kan ta det lugnt, men vill ändå få klart med lite tempo så att jag kan få nya skivor. Och kanske lite för att visa att jag är värd jobbet. Men jag menar, de slösade ändå två frimärken på mig, så lite porto är jag i alla fall värd. Det känns fint.
I natt drömde jag att jag skulle få betalt för mina recensioner. Jag vet inte ens om någon av de andra skribenterna får det? Det är bara för att "alla andra" (bra uttryck det där) snackar om pengar hela tiden. Som jag ser det får jag skivor, erfarenhet, spelningar, och ha kul. Jag gör det för att jag tycker att det är roligt. Och det måste ändå vara den bästa drivkraften.
I natt drömde jag att jag skulle få betalt för mina recensioner. Jag vet inte ens om någon av de andra skribenterna får det? Det är bara för att "alla andra" (bra uttryck det där) snackar om pengar hela tiden. Som jag ser det får jag skivor, erfarenhet, spelningar, och ha kul. Jag gör det för att jag tycker att det är roligt. Och det måste ändå vara den bästa drivkraften.
I morse fick jag sms klockan 7:47
Det finns en mobiltelefon jag hyser väldigt starka känslor av ogillande mot. Det intressantamed det är att anledningen är känslor av motsatt natur. (Jag ville vara krånglig idag.) Jag fattar inte ens hur lycklig jag är, tror jag.
Och så tycker jag att ni ska läsa allt jag skriver.
Idag handlade jag kläder för 1300 spänn. Nu behöver jag inte handla kläder på ett bra tag. Skönt att ha det avklarat. Trevligt att ha lite kläder också. (Hur många gånger kan man skriva ordet "kläder" i ett och samma stycke? Åtminstone en gång till. Kläder.)
Dagens Hub-lektion (Hästens utbildning) orsakade att jag blev påmind om hur mycket jag älskar min häst. Trots allt. Han är underbar. Alltid lika vänligt inställd. Ska jag ha en häst är det honom jag ska ha. Júni är min hästsjälsfrände. Det känns konstigt men rätt att sälja.
All that I am, all that I ever was
is there in your perfect eyes
I want you to notice and I want you to care
Emil-recensionen är redan ute på webben. Det är tempo på Groove minsann.
Dagens i-landsproblem: Jag vet inte vad jag ska blogga om. Tusen saker har flugit genom huvudet under dagen, men nu när jag väl sitter här vet jag inte. Som den uppmärksamhetshora jag (och vi alla, innerst inne) är saknar jag respons.
Därför ska jag nu själv ge mig ut i bloggdjungeln och ge respons. Så.
Dagens i-landsproblem: Jag vet inte vad jag ska blogga om. Tusen saker har flugit genom huvudet under dagen, men nu när jag väl sitter här vet jag inte. Som den uppmärksamhetshora jag (och vi alla, innerst inne) är saknar jag respons.
Därför ska jag nu själv ge mig ut i bloggdjungeln och ge respons. Så.
X's and O's
Ni vet en sådan där morgon när man gått upp extra tidigt och extra tyst för att inte väcka sina roomies. En måndagmorgon när man använder sin sista rena t-shirt och därför hängde tvätt innan bussen gick. En morgon när man råkat missbruka en av sina bästa vänners nya policy att alltid svara i telefon genom att ringa och väcka personen i fråga. En morgon när man har en hel timme att fördriva innan skolan börjar och man sitter ensam i datasalen och gäspar.
När man då får sms som tyder på att någon tänker på en och vill en väl.
Så minns man plötsligt hur lycklig man kan vara.
Och allt det där andra spelar väldigt mycket mindre roll.
När man då får sms som tyder på att någon tänker på en och vill en väl.
Så minns man plötsligt hur lycklig man kan vara.
Och allt det där andra spelar väldigt mycket mindre roll.
Beyond deadline
Nu är allt inskickat. Jag hann det jag skulle hinna. Det känns på något sätt tomt att inte vara under deadline längre. Nu är jag helt plötsligt bara jag.
People are like songs
Folk är som låtar, sjunger Annika Norlin på More short stories from Hello Saferide och hon borde ju veta. Jag undrar vilka favoritlåtar som är som mina favoritmänniskor? Det känns logiskt att leta bland "25 mest spelade" i iTunes. Nu ska vi se.
Hästpojken - Shane MacGowan. Rasmus. Stökig och får en på partyhumör.
The Sounds - Tony the beat. Cami. Anspelar på sex och får mig att vilja dansa.
Markus Krunegård - Den som dör får se. Jens. Har alltid något klokt att säga en, och är kul och ordvitsig.
Coldplay - Shiver. A-K. Kan göra mig väldigt glad med väldigt små medel.
Vapnet - Snart går du inte själv. Anki. Får mig att komma tillbaka gång på gång, och är ett geni på ordvitsar.
Sigur Rós - Hoppípolla. Lisa. Alltid lika underbar att lyssna på, och vacker dessutom.
Niccokick - The poet. Parentespojken. Fastnade i mitt huvud, gör mig glad och verkar inte försvinna.
Pixies - Where is my mind? Júni (hästen alltså). Ska man ha en Pixies-låt/häst så är det Where is my mind?/Júni man ska ha.
Vilken låt är jag? Förslag mottages tacksamt. Att försöka definiera mig själv vågar jag mig inte på.
Hästpojken - Shane MacGowan. Rasmus. Stökig och får en på partyhumör.
The Sounds - Tony the beat. Cami. Anspelar på sex och får mig att vilja dansa.
Markus Krunegård - Den som dör får se. Jens. Har alltid något klokt att säga en, och är kul och ordvitsig.
Coldplay - Shiver. A-K. Kan göra mig väldigt glad med väldigt små medel.
Vapnet - Snart går du inte själv. Anki. Får mig att komma tillbaka gång på gång, och är ett geni på ordvitsar.
Sigur Rós - Hoppípolla. Lisa. Alltid lika underbar att lyssna på, och vacker dessutom.
Niccokick - The poet. Parentespojken. Fastnade i mitt huvud, gör mig glad och verkar inte försvinna.
Pixies - Where is my mind? Júni (hästen alltså). Ska man ha en Pixies-låt/häst så är det Where is my mind?/Júni man ska ha.
Vilken låt är jag? Förslag mottages tacksamt. Att försöka definiera mig själv vågar jag mig inte på.
Deadline, del 2
11 timmar.
1 album.
Det kommer att gå bra.
1 album.
Det kommer att gå bra.
Tro mig eller inte, jag sprang in i Poeten
Min Emil Jensen-kväll började med att vänta på bussen alldeles för länge. För att hålla mig själv sällskap skreksjöng jag Niccokicks The poet. Förhoppningsvis hörde ingen mig. För jag vet att jag hade blivit rädd för en busskur som vrålade "I AM EVIL, I AM BAAAD" helt apropå ingenting.
Förbandet White Elephant var fantastiska. En tjejduo som kom in och sjöng "En elefant balanserade..." för att sedan framföra några låtar av vad de kallade sagopop. Mest tyngd låg vid deras röster, och med all rätt, för de rymde hela sagoskogar och mystiska stämningar. En låt framfördes á capella med lite percussion. Annars var det sång och piano, sång och gitarr, lite munspel, dragspel, metallofon och mycket stämsång. Vansinnigt fint. Lekfullt och vackert.
Emil fick mitt hjärta att värka. Hans perfekta vispop, och hans vackra ord, åh, orden! På Arvika fick han mig att känna att det här livet, och jag, var värt något trots allt. I Östersund fick han mig att känna det som om mitt hjärta växt ungefär fyra storlekar och sprängt storleksmätaren (som i Grinchen ni vet). Hjärtat bara svällde och svällde. Han sade så många tröstande och finurliga och roliga saker. Som den inledande akten, då han till en bakgrund av delfinljud talade om att stressa och slappna av precis så dubbelmoraliskt som hela samhället är och avslutade med att säga "stressa, oroa dig, det är bara för att du bryr dig, och så känner du att du lever". Eller vad sägs om "här i Sverige får vi säga precis vad vi vill, och tack vare den fina FRA-lagen är det numera alltid någon som lyssnar på oss". Jag kan fortsätta, men jag måste ju spara lite till recensionen.
Efteråt när Emil signerade grejer var jag naturligtvis dit för att säga "jag tror att mitt hjärta har växt" och höra honom svara "vad fint, tack". Så mycket som han gett vill jag ge något tillbaka, även om det bara är några ord (och en bra recension kanske).
Och igen verkar livet lite bättre.
Förbandet White Elephant var fantastiska. En tjejduo som kom in och sjöng "En elefant balanserade..." för att sedan framföra några låtar av vad de kallade sagopop. Mest tyngd låg vid deras röster, och med all rätt, för de rymde hela sagoskogar och mystiska stämningar. En låt framfördes á capella med lite percussion. Annars var det sång och piano, sång och gitarr, lite munspel, dragspel, metallofon och mycket stämsång. Vansinnigt fint. Lekfullt och vackert.
Emil fick mitt hjärta att värka. Hans perfekta vispop, och hans vackra ord, åh, orden! På Arvika fick han mig att känna att det här livet, och jag, var värt något trots allt. I Östersund fick han mig att känna det som om mitt hjärta växt ungefär fyra storlekar och sprängt storleksmätaren (som i Grinchen ni vet). Hjärtat bara svällde och svällde. Han sade så många tröstande och finurliga och roliga saker. Som den inledande akten, då han till en bakgrund av delfinljud talade om att stressa och slappna av precis så dubbelmoraliskt som hela samhället är och avslutade med att säga "stressa, oroa dig, det är bara för att du bryr dig, och så känner du att du lever". Eller vad sägs om "här i Sverige får vi säga precis vad vi vill, och tack vare den fina FRA-lagen är det numera alltid någon som lyssnar på oss". Jag kan fortsätta, men jag måste ju spara lite till recensionen.
Efteråt när Emil signerade grejer var jag naturligtvis dit för att säga "jag tror att mitt hjärta har växt" och höra honom svara "vad fint, tack". Så mycket som han gett vill jag ge något tillbaka, även om det bara är några ord (och en bra recension kanske).
Och igen verkar livet lite bättre.
28 asses?
Efter att ha lyssnat på raden "28 butts in the ashtrey" ungefär tjugo gånger inser jag att det inte är rumpor utan fimpar det handlar om.
Det är tur att man är intelligent.
Det är tur att man är intelligent.
Deadline
32 timmar.
2 album.
1 spelning.
Ska hon klara det? Missa inte nästa spännande avsnitt av "Anna känner sig lite lätt superstressad". Nu ska hon diska.
2 album.
1 spelning.
Ska hon klara det? Missa inte nästa spännande avsnitt av "Anna känner sig lite lätt superstressad". Nu ska hon diska.
Första snön föll i natt
Idag brottas vi med att recensera hiphop. Hej och hå. Med låttitlar som "LOL", "Guys like when girls kiss" och "28 butts". Det är ju strålande. Ärligt talat hatar jag det inte som jag brukar hata hiphop. Nu ska jag bara ta reda på varför det är så, så att jag kan skriva det.
I morse blev jag bjuden på frukost. Jag säger att det är bäst att bo med folk! Man måste älska kollektiv, med alla för- och nackdelar. Tillsammans.
I kväll är det Emil Jensen med förband i Östersund. Hur det är kommer att kunna läsas på www.groove.se i sinom tid.
Slut på extremt torrt blogginlägg. Jag behöver nog ut i blötsnön.
Oh, Groove.
Gary skriver "oxå", men inte ens det kan peta honom från sin position som min idol. Jag saknar att höra honom och Per tävla om vem som har flest vänner på Facebook. Det kändes fint. Som att allt inte behöver vara så komplicerat och seriöst jämt. Det lättade upp. Och jag undrar om svarta Groovesoffan saknar my goofy butt. Det gör den nog. Jag kan intala mig det.
Groove is in the heart.
Groove is in the heart.
"Put your goofy butt where it belongs!"
Igår kväll skulle jag först hem till Högen och sedan till Dille. Bussen körde förbi mig och jag tillbringade några miserabla minuter i busskuren. Mörkt och blött var det. Så var Sebbe snäll och plockade upp mig vid hållplatsen Tängtorpet. Som tack råkade jag sitta på hans baguette hela vägen till Dille (inga misstolkningar!). Den blev platt.
Halv fyra inatt kom min häst. Jag blev förvånansvärt glad att träffa honom. Jag hade glömt hur söt han är! Överdrivet söt och charmig. Nu är jag inte lika sugen på att sälja honom direkt längre. Men jag lär väl ändra mig om någon vecka igen om jag känner mig själv rätt.
Igår blev jag tvungen att ringa pappa. Vi utväxlade följande dialog.
(Vi pratar om mitt skrivande på Groove.)
Pappa: Är dina kompisar avundsjuka då?
Jag: Eh, det tror jag inte, de är väl mest glada för min skull. Jag är ju så himla glad.
Pappa: Du får akta så du inte pratar för mycket om det bara, så du blir stämplad som mallig.
Min far är inte alltid lika klok som när han sade att livet är för kort för att lyssna på musik med dåligt ljud. Det kändes som att han ville hindra mig från att bli för glad. Det är ju inte passande inte jantelandet Sverige. Fuck det, säger jag. Det är värt att vara glad.
En annan sak som ska bli platt är torget i Östersund. Det suger ju! Så fint som det är. Nu kommer det vara slut på att gå nedför torget. Att gå över torget är inte alls samma sak. Det lutande torget var ju en essentiell del av lutande Östersund! Jag kommer att sakna det.
På bloggkoll kan man "spara" och "ospara" blogginlägg. Fantastiskt språkbruk. Så dumt att det är smart. Enkelt!
Halv fyra inatt kom min häst. Jag blev förvånansvärt glad att träffa honom. Jag hade glömt hur söt han är! Överdrivet söt och charmig. Nu är jag inte lika sugen på att sälja honom direkt längre. Men jag lär väl ändra mig om någon vecka igen om jag känner mig själv rätt.
Igår blev jag tvungen att ringa pappa. Vi utväxlade följande dialog.
(Vi pratar om mitt skrivande på Groove.)
Pappa: Är dina kompisar avundsjuka då?
Jag: Eh, det tror jag inte, de är väl mest glada för min skull. Jag är ju så himla glad.
Pappa: Du får akta så du inte pratar för mycket om det bara, så du blir stämplad som mallig.
Min far är inte alltid lika klok som när han sade att livet är för kort för att lyssna på musik med dåligt ljud. Det kändes som att han ville hindra mig från att bli för glad. Det är ju inte passande inte jantelandet Sverige. Fuck det, säger jag. Det är värt att vara glad.
En annan sak som ska bli platt är torget i Östersund. Det suger ju! Så fint som det är. Nu kommer det vara slut på att gå nedför torget. Att gå över torget är inte alls samma sak. Det lutande torget var ju en essentiell del av lutande Östersund! Jag kommer att sakna det.
På bloggkoll kan man "spara" och "ospara" blogginlägg. Fantastiskt språkbruk. Så dumt att det är smart. Enkelt!
Så många göromål, så lite tid.
1. Tre skivor att recensera innan söndag (och ett paket med fler plattor på väg).
2. Emil Jensen på lördag.
3. Hästen kommer inatt. Fixa sovplats på Dille och så. Ta mig hem och tillbaka och hämta grejer och mat. På något vänster.
4. Ha häst på box och inte bo på skolan.
1 & 2. Kul! Den stressen är positiv. Väldigt. (Jag svämmar över av nöjdhet när nästan varenda lärare berömmer mig för hela Groovespektaklet.)
3 & 4. Jag känner mig inte som en hästmänniska längre och jag känner mig hemsk för att jag känner så. (Egentligen hör jag ju inte hemma på den här skolan längre. Men vad skulle jag annars göra?)
Och så måste jag överleva på niohundra till den sista oktober, köpa en diskborste och nya hörlurar eftersom jag tappade mina på vägen upp.
Förresten lade jag ner det där med att skriva om intressanta, allmängiltiga saker. Min blogg är min egotripp och jag behöver den för ventilation i text och övning på att skriva.
2. Emil Jensen på lördag.
3. Hästen kommer inatt. Fixa sovplats på Dille och så. Ta mig hem och tillbaka och hämta grejer och mat. På något vänster.
4. Ha häst på box och inte bo på skolan.
1 & 2. Kul! Den stressen är positiv. Väldigt. (Jag svämmar över av nöjdhet när nästan varenda lärare berömmer mig för hela Groovespektaklet.)
3 & 4. Jag känner mig inte som en hästmänniska längre och jag känner mig hemsk för att jag känner så. (Egentligen hör jag ju inte hemma på den här skolan längre. Men vad skulle jag annars göra?)
Och så måste jag överleva på niohundra till den sista oktober, köpa en diskborste och nya hörlurar eftersom jag tappade mina på vägen upp.
Förresten lade jag ner det där med att skriva om intressanta, allmängiltiga saker. Min blogg är min egotripp och jag behöver den för ventilation i text och övning på att skriva.
Så kom intill mig och prata, vi kan prata om allt
Igår kväll gick jag för att hälsa på Cami och Freddie nere på Ava. Som den storstadsmänniska jag tydligen är var jag livrädd för naturens alla ljud i mörkret och ringde upp en viss någon som fick hålla mig sällskap längs vägen. Framme i tryggheten fick jag lite kvällsmat. Sedan snissade vi åt det mesta. "Det är så snyggt att du är här!"
Vi låg i Camis säng och åt cocosbollar och såg programmet om världens tjockaste man. Jag blev så trött att jag sov där. Trodde att jag drömde att jag spillde ut ett vattenglas. När jag vaknade var det blött bredvid sängen, så det var visst sant. Hoppsan. Halvdöd av sömnighet som jag var torkade Cami upp det. Dessutom lånade hon ut en ren t-shirt åt mig.
På morgonen skickade Rasmus sms och frågade om jag ville åka bil med honom till skolan. Plånbokslös som jag var ville jag gärna det. Han och Jossan kom och hämtade mig på Ava.
Vad allt det här får mig att känna, även om det kanske inte framgår mellan raderna med önskvärd tydlighet, är kollektivets trygghet. Folk hjälper dig, tar hand om dig. Du får hjälpa andra, ta hand om dem. Närhet. Tillsammans är bäst.
Vi låg i Camis säng och åt cocosbollar och såg programmet om världens tjockaste man. Jag blev så trött att jag sov där. Trodde att jag drömde att jag spillde ut ett vattenglas. När jag vaknade var det blött bredvid sängen, så det var visst sant. Hoppsan. Halvdöd av sömnighet som jag var torkade Cami upp det. Dessutom lånade hon ut en ren t-shirt åt mig.
På morgonen skickade Rasmus sms och frågade om jag ville åka bil med honom till skolan. Plånbokslös som jag var ville jag gärna det. Han och Jossan kom och hämtade mig på Ava.
Vad allt det här får mig att känna, även om det kanske inte framgår mellan raderna med önskvärd tydlighet, är kollektivets trygghet. Folk hjälper dig, tar hand om dig. Du får hjälpa andra, ta hand om dem. Närhet. Tillsammans är bäst.
Jaha?
I vissa delar av detta långsmala land säger man daska istället för dissa. Alltså: Nyss fick jag världens dask. Jag känner bara... Jaha?
My mind races with all my longings but can't keep up with what I've got
Med tillfälliga humörsänkare som regn, långa skoldagar och hjärnstress är det lätt att glömma allt man har. Till exempel stöttar moderskeppet min ekonomi med en liten summa för att jag ska ha råd att köpa en vinterjacka och slippa frysa. Jag har en häst, och även om den perioden i mitt liv går mot sitt slut har det varit fantastiskt att få uppleva hästvärlden med en bästa hästvän med sig. Nu bor jag äntligen med roligt folk igen och slipper äta frukost ensam. Både på Dille och i Gislaved finns fantastiska människor som otroligt nog tycker om mig. I Eskilstuna finns också någon, och det är ännu mer otroligt. Jag har drömt om att skriva om musik "på riktigt" i ett par år och nu gör jag det (och på lördag är jag gästlista på Emil Jensen!).
Alltså finns det ingen anledning att känna sig bekymrad i magen. Därför ska jag sluta med det nu.
Alltså finns det ingen anledning att känna sig bekymrad i magen. Därför ska jag sluta med det nu.
Vad ska det bli av oss?
Det har gått tre dagar av läsåret och jag oroar mig redan för studenten. Känns stabilt. Då tänker jag inte på beslutet om vad man ska göra med sitt liv, nej, det är samvaron med människorna jag är nervös för. Den kommer ta oåterkalleligt slut och jag har panik. Bara fyra månader har varit nog svårt, men hela livet?! Mitt liv är på väg åt ett helt annat håll än mina klasskompisars, jag lär inte springa på dem på hästtävlingar direkt.
Låt mig ge ett exempel. Så fort det pratas om att en lugn häst behövs säger någon "vi tar Dofri, haha". Dofri är väldigt känslig och inte alls lugn. Skämtet är inte speciellt kul, men det sägs varje gång ändå. Det skämtet existerar bara på Dille. Och det är en skitgrej att få separationsångest över, men det slog mig idag att efter studenten kommer det vara slut på alla sådana samförstånd som Dillelivet är fullt av.
Och så kommer vi vara tvugna att prata om rumsrena saker. Typ amorteringar och bolån. Jag vill inte bli stor.
Låt mig ge ett exempel. Så fort det pratas om att en lugn häst behövs säger någon "vi tar Dofri, haha". Dofri är väldigt känslig och inte alls lugn. Skämtet är inte speciellt kul, men det sägs varje gång ändå. Det skämtet existerar bara på Dille. Och det är en skitgrej att få separationsångest över, men det slog mig idag att efter studenten kommer det vara slut på alla sådana samförstånd som Dillelivet är fullt av.
Och så kommer vi vara tvugna att prata om rumsrena saker. Typ amorteringar och bolån. Jag vill inte bli stor.
