"Jag vill kunna vara cool"

Idag är det sommar här i Göteborg. Solen skiner, det står ett tält med en DJ nedanför på Kungsportsplatsen och jag lyssnar på Simon Norrsveden. Lite uppblandat med musik från tältet där nere, men ändå.

Min morgon lyftes rejält av två saker. Först ett sms från Cami när jag precis hade tänkt att det var synd att hon antagligen sov eftersom jag ville skriva till henne. Sedan en gatumusikant i gångtunneln mellan centralstationen och Nordstan som spelade Mad World på akustisk gitarr. Jag brukar inte våga ge gatumusikanter pengar, men hey, mitt nya liv har ju börjat så jag smög fram och lade en tjugolapp i hans gitarrfodral.

När jag kom upp till kontoret och gick igenom posten upptäckte jag att jag hade missat den gula plaststickan där det står "paket som är för stort för ditt fack finns att hämta vid disken". Oops. Det var bara att gå ner igen. När jag kom tillbaka till porten, med en blå plastback innehållandes några stora vadderade kuvert med skivor, kom jag på att jag inte hade mitt passerkort med mig. Ingen nyckel, alltså. Jag hade tur och någon annan släppte in mig i trapphuset efter bara någon minut. Ingen skada skedd, trots lite missöden!
 
Idag har jag lämnat ifrån mig ytterligare en recension. På den hade Gary en ganska stor synpunkt, det var en hel del som saknades. Efter att ha fått den konstruktiva kritiken satte jag mig och försökte lägga till det som saknades. När jag rynkat min panna och klämt ur mig ytterligare några meningar sade han att det såg bättre ut! Om det var för att skona mig eller för att det var sant ska jag låta vara osagt. 

Nu har jag ätit lunch på Soppdax (jag avskyr stavningen, men det är inte jag som döpt stället) två dagar i rad. Det är världens mysigaste ställe. Beläget på Magasinsgatan, som besjungs av herr Hellström i låten med samma namn, serverar de olika soppor med sallad och fantastiskt gott bröd. Deras linssoppa räddar mitt liv känns det som. Det var dock inte detta jag skulle komma till. Nej, det var den roliga känslan det är att gå ut och äta lunch med sig själv. Det känns så glassigt (ja, faktiskt) att korsa Avenyn framför spårvagnar, genom folkmyller och ha någonstans att ta vägen. Underbart. 

Det här är en fantastisk tillvaro. Ni anar inte. Citerat Cami (och lite Björn Gustafsson, men det här var ändå Camis sms): Living the dream, Äna, LIVING THE DREAM! *ropa högt i kör på random plats*
   

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0