Annas blogg

The Lucksmiths ska splittras! Ett av mina absoluta favoritband, som jag inte ens lyckats se live än. Till allas vår stora glädje (så stor glädje en poppare nu kan känna, ni vet) ska de dock göra en avskedsturné. Tre spelningar i Sverige. Två av dem under P&L. En på Debaser Slussen i Stockholm. 1:a juli. Jag MÅSTE dit. Det är sommarens mission.

Viktiga grejer.

Det är natt i Jämtland, jag äter knäckebröd och dricker vatten. Min kväll har bestått av dansdansdans och fulla vänner på Corazon. Jag har inte druckit men det känns som om jag gjort det.

Jonathan Johansson var fint och snällt men kanske inte så nattklubb. Klockan åtta hade det varit fantastiskt. Klockan tolv var det för låg hopp-och-skuttfaktor. 

Nej, varför använda värdefull sovtid till att blogga? Nu ska det laddas för morgondagen. Då jävlar.

P.S. Förresten! Det här med sovplats nere i huvudstaden hänger lite löst. Har jag någon anonym bloggroupie som vill låna ut sin soffa är det dags att träda fram nu. Mitt nummer finns på facebook.

Förresten ska jag ännu mer till söta Siesta!-festivalen sedan de bokat heta Placebo.
Så det så.

Åh, resa! Livet! Världen!
Okej, jag ska från ett kallt (men vackert) Jämtland till ett kanske lite mindre kallt Sundsvall till en kanske lite mindre kall huvudstad. Allt inom The Land of the Mellanmjölk. Men ändå. Förutom att jag inte dricker mjölk (äckligt) är det väl inget fel på Sverige.
Huvudsaken är att åka. Och lite Bloc Party.

Jag insåg häromdagen att jag saknar tiden då man såg fram emot en konsert månader i förväg, man planerade exakt vad man skulle ha på sig (jag hade ett par "konserttrosor", med svarta och rosa dödskallar på), man stämde träff med folk från forum, man skrev och ritade över hela sig, man gjorde egna tröjor... Man var helt enkelt mycket mer engagerad (läs: besatt). Det var fint att ha en besatthet, eftersom det var nästan det enda i livet som var fint under högstadiet.

Det är väl så det är. Nu har man annan levnadsmotivation. Till exempel..? Eh okej. Ni kom på mig. Jag är lika beroende av spelningar som alltid. Det är bara det att jag har kortare framförhållning nu. Och fler konserter att dela upp entusiasmen på.
Och jag ritar inte ankare på armarna längre.

Det är här du ska klicka om du vill läsa recensionen av Håkan.

Och det vill du ju.

Håkan är fin. Han fick mig att gå från riktigt jävla emo till glatt dansande poppare. Jag kände mig som ung igen.

Min plan var att sitta och vara depp i min Joy Division-tisha i ett hörn, recensera och vara bitter. Andra låten var Ramlar och då gick det inte längre. På sommaren är Håkan kalas, men i februari är han fan Prozac.

Recension kommer.

Igår var det livemusik i mängder, därav kategorin.

Dagen var iskall och vansinnigt vacker. Det flög glitter i luften. Innan middagen började festen med ölspel. Det dracks folköl och var allmänt gemytligt. Middagen var god. Elsa gjorde mig snygg igen. Så begav vi oss mot Tings.

Där spelade Komas Mida först. De var lika awesome som vanligt, fast mer. Underbart, helt underbart! Efter dem spelade bandet från Österrike som de tagit hit och som är anledningen till att festivalen Snö mellan tårna ordnades. Cellardoor (Donnie Darko, någon?) heter de. Jag älskar band som får mig att känna saker jag inte visste att jag bar på och sådana är både Komas och Cellardoor. Så. Jävla. Bra.

Kvällen fortsatte med party på News. Sadie Rain, Jenovas vittnen (jätteparty tv-spelsmusik) och en massa öl. Mellan mig och en person jag misstänker vill vara anonym utspelades följande dialog:

-Heeeej Anna! *kramar om*
-Hej!
-Jag är jättefull!
-Jag med! *kramar igen*

Det var fint. Sedan blev det efterfest i Fylke. Vi rökte vattenpipa och pratade om ordet "snopp". "Vi ska föra in snoppen i det svenska folket!" Klockan fem tog kvällen slut. Bästa fyllan på länge. Lätt.

Den här dagen har ägnats åt chips, popcorn, cola och Sagan om ringen. Slappt som tusan. Som det ska vara en söndag.
 
Puss
Eder lättpåverkade poptönt