This is the year?
Nu kom den.
Hej då, ha det vackert!
I haven't told you yet, but I'm going to be with you
The year it all will happen
It's finally here, I have been waiting
all my life
So put on your coat, it's
Time to go, it's time
For take-off
I think I can say without a doubt
This year is mine
Jaha. Snart är det nytt år. Jag undrar om något blir annorlunda. Säkert kommer mycket att förändras, man utvecklas ju med tiden (förhoppningsvis). I alla fall fyller jag 18 det här året. Det blir ju spännande. Kan gå ut på krogen och bjuda ut mig på köttmarknaden. Hurra vad roligt.
Det är så tacksamt att driva med mig, för jag tar åt mig. Och det är ju ett enastående roligt skämt att låtsas att det skulle gå att vilja ta på mig. Ha ha, åh vad jag vill ha lilla Anna, liksom. Jag fattar skämtet. En del av mig tycker faktiskt att det är roligt. Jag ser det hela utifrån och skrattar åt mig själv. Men en del av mig går sönder litegrann för att jag anar att det är den enda kroppskontakt bortsett från vänskapskramar jag kommer att få.
Jag vet att det antagligen inte är så. Skulle någon av mina vänner säga att de trodde det om sig själva skulle jag säga emot och tro på det, för jag kan inte tänka mig att så underbara människor aldrig kommer att hitta någon. Och jag vet att de tror det samma om mig, så varför tror jag inte det om mig själv? I huvudet och rent logiskt tror jag inte på det, men det känns så. Och känslan är starkare än förnuftet.
Det ska kanske bli skönt att åka hem. Jag vill bort från mig själv. Problemet är att sig själv har man alltid med sig, och "här" är alltid där man är. Och min häst är min själsfrände och han gör mig så lycklig.
Men nu ska jag sluta gnälla i min blogg som inte skulle vara någon gnäll-blogg.
Hejhejhej då.
"Jag föll isär idag"
Jag hatar när folk mår dåligt! Jag vill bara ta alla problem och lägga i en burk och bränna upp burken och slänga askan i havet och när havet sköljer blir det rent och fint och allt blir bra. Förutom att havet inte är rent och fint utan alldeles förorenat och fan, jag borde källsortera mer. Dessutom kanske det skulle bli mindre problem om jag var mindre lättpåverkad av att andra mår dåligt, så ehe ehe, Anna, vad snackar du om egentligen? Va? Va, va, va?
Eller så bör jag dra ner på mitt tankemissbruk lite. En aning.
Apropå missbruk var jag på sjukhuset igår. Läkaren var en bitch, för att använda ett mindre vackert ord. När hon hade frågat ut mig ett tag frågade hon:
-Dricker du alkohol?
-Eh, ja, det händer, men inte så ofta...
-Jaha, varje dag eller?
-Eh, nej, kanske en gång varannan månad.
-Jaha, tio öl då eller?
-Nej...
-Men fem, då?
-Nej, alltså kanske tre.
-Jaha, 50 cl 7.5% då eller?
Och ja, sedan fick jag beskedet att det inte var något fel på mig. Strålande.
Idag kom jag fram till att jag inte ska jobba mer med skolhästarna innan jag åker hem. Jag är för matt och konstig för det, vad dumma läkare än säger om att jag mår bra. Fuck dem, jag känner min egen kropp bäst. När den säger "nej" så lyssnar jag, för jag har faktiskt lite självrespekt ibland.
Jag börjar fundera på vad min blogg tillför världen egentligen. Men ja, den tillför ju mina alldeles icke-unika tankar till överbelamrade internet. Alltid något? Eller så gör den bara att jag känner mig lite viktigare.
The tears come streaming down your face
Sjukhus är så sorgliga ställen. Alla ser oroliga, ledsna eller trötta ut. Det luktar sådär kliniskt och ohemtrevligt. Man kan bara föreställa sig hur många som har fötts och dött i huset. Hur många ångestladdade timmar som spenderats utanför operationssalar och i väntrum. Så många jobbiga känslor i ett och samma hus.
Annars? Jag vet inte. Jag känner mig bara förvirrad över allt just nu.
Uppmärksamhetshora...
Men att känna att man inte får tillräckligt med uppmärksamhet är väl en del av det diffusa begreppet "att må dåligt"? Om man känner sig osynlig och vill påpeka att man faktiskt finns. Eller om man vill ha hjälp (eller bara medlidande, vilket är förståeligt men jobbigt för de som bara ska lida med). Men om det nu är förbjudet att få uppmärksamhet, måste man då hålla allt inom sig för att "må dåligt på riktigt"? Lida för konsten, liksom. Hör ni inte hur löjligt det låter?
Att vara martyr är däremot en annan sak. Visa och påpeka att man minsann kämpar fast man lider, utan att vilja göra något åt saken. Be om hjälp och sedan inte ens försöka ta emot den. Varför gör man så?
Det heter faktiskt "bättre än jag"
Hur som helst är det snart över. Och sedan ska jag aldrig jobba i ett stall mer. No fucking way.
Idag har vi shoppat. Jag hittade inga fina kläder att ha på årets fest: nyår. Har bara strumpbyxor hittills. Och en mössa. Och, åh, en skiva. Skivor är bästa tröstshopppingen.
Det är så konstigt med mitt självförtroende. Ibland är det bra. Ibland kan jag rycka på axlarna åt saker och vara trygg. Eller åtminstone vågar jag nästan alltid ge uttryck för en åsikt. Och ibland är jag nöjd med min personlighet och mitt utseende. Men ibland vänder jag bara allt mot mig och tycker så illa om mig själv. Det kan växla så fort. Jag undrar varför.
Det borde jag i och för sig inte, det känns som att min blogg hittills handlat om att leverera svar och verka smart. Så jag borde veta exakt vad som är fel och vad jag borde göra åt det och sedan gnälla om att jag inte gör det. Men jag vet inte. Och ibland kan jag vara en sådan outhärdlig besserwisser. Då är jag osäker igen, och vill till varje pris ha rätt för då kan jag åtminstone något. Då får jag bekräftat att jag är värd lite i alla fall. (Jag är ju i alla fall bra på svenska.)
Och ja, jag vet att jag är såå värdefull och bla bla bla.
You are the light
En kram säger mer än tusen ord, och torkar fler tårar än tusen kilo choklad.
(Just den närkontakten är inte så farlig.)
I want to swim away but don't know how
Jag är även bra på att ta åt mig negativt av precis allt.
Jag är absolut inte bra på att jobba i stall. Det är nu ett faktum. Varför går jag på en hästskola? Jag lär ju mig aldrig heller. Är bara för tankspridd och lat och dålig.
Yes.
Det känns verkligen inte som en bra dag idag (inte för meningsfulla blogginlägg heller, nej).
Sometimes it feels just like I'm falling in the ocean
Jag är inte singel, jag är själv!
Rubriken är ett citat från den intelligenta, spralliga, söta Camilla (http://geggamojs.bloggspace.se). Jag tycker att det är jävligt bra. Inte för att jag känner till den bakomliggande tanken, men för mig är det en slags protest på tvåsamhetsidealet. Som om man inte är en hel människa för att man är själv. Men det är faktiskt bara det man behöver för att vara hel. Sig själv, alltså. Det vill säga sig själv på ett bra sätt, när man är nöjd med sig själv och trygg i sig själv och så vidare. Det är det man behöver, inte en andra hälft. Man kanske inte vill ha någon, ska man kalla sig singel då? Nej, jag är själv.
(Apropå det vill jag verkligen inte ha någon. Jag börjar känna pressen. Eller vad fan, börjar, jag är jättestressad. Och jag vill inte ha sex, aldrig någonsin. Då måste någon vara nära inpå ens kropp, hjälp. Dessutom har jag snoppfobi. Och jag kan inte riktigt se mig själv ha sex med en tjej. Det känns bara för svårt allt det där. Alltså: Jag är inte singel, jag är själv.)
Louder, louder
Idag är jag seg och långsam, i huvudet och kroppen. Jag vet inte riktigt varför. Och så är jag godissugen. Kanske lite tröstätningsbehov. Någon gång ska jag sluta med det också. Någon gång.
Apropå det, nyårslöften. Krav man ställer på sig själv som man sedan inte håller och sedan känner sig dålig. Är det konstruktivt? Nej, det tycker jag inte. Vändpunkter kommer inte vid speciella datum utan vid speciella tillfällen. Och det känns inte som att "det är första januari idag" är en tillräclkigt stark motivation för att t.ex. sluta röka.
Dagens låt: Snow Patrol - Run
With or without you
Jag ska inte vara kall nåt mer
Är jag rädd för.
Men.
Jag vet ju egentligen hur det är.
Ensamhet är det enda som är konstant.
Sättet att sluta känna sig ensam är att vara trygg i sig själv i ensamheten.
Jag kan inte det, men jag tror inte att det är lättare än det låter.
Men jag kan ju faktiskt lära mig att inse att jag inte är ensam än.
För jag har världens mest underbara vänner (alla andra som tror att de har det vet inte vad de pratar om, ha!). Och första steget kan ju vara att se till det man faktiskt har istället för det man inte har.
Så, vad jag har som är viktigt:
Två levande föräldrar som bryr sig om mig.
Andra släktingar som är snälla.
En fullkomligt underbar häst som är bara min.
Vänner som jag litar på och som ställer upp för mig när jag behöver det.
En konstig sak är att jag vet hur onödigt det är att trycka ner sig själv med nedvärderande tankar, och jag vet lite om hur jag ska motverka det. Ändå faller jag tillbaka ibland. Jag orkar inte alltid, och det är bara korkat. Men jag tror att kraften kommer. Inget varar ju för alltid (förutom ensamheten jag pratade om innan).
Tack vänner för att ni orkar. Jag gör samma sak för er any day.
innan morgonen kommer
ska jag vända alla kappor tillbaka
och lita mer på min kraft
ska jag hämta nånting jag förlorat
en vilja som jag faktiskt haft
explain or you'll explode
Ibland behöver man få vara negativ. Förklara eller sprängas. Så ursäkta mig.
Jag vågar inte det jag måste men jag gör riskfyllda saker jag inte borde.
Hur smart är inte det?
Jag saknar honom. Ni säger att han inte är värd mig eftersom han inte tycker om mig tillräckligt mycket, men jag tror det. Vi är liksom "värda" varandra. (Hur mäter man det värdet?). Han skulle vara så snäll och fin och omtänksam, och han klarade alla frågor i Hello Saferide-låten The Quiz. Utom "would you freak out if I said I liked you?".
Och jag undrar om jag kommer att vara ensam för alltid. Det låter så tragiskt och uppmärksamhetshorigt (dagens ord?), men jag är faktiskt uppriktig. Jag undrar. Eller kommer jag att lära mig hur man är så att folk tycker om en? Det är väl det mest troliga, kanske. Men om det inte blir så? Kommer jag att orka? Kommer jag att kunna? Kommer jag att vilja?
Det är så knäppt, men en av mina största rädslor är att jag ska vilja ta livet av mig. Det är sant! Jag är rädd för självmord, på riktigt. Men så länge jag är det känns det inte så troligt att jag överfaller mig själv, det borde kanske vara lugnande. Dessutom verkar det ganska svårt att ta livet av sig så att man verkligen dör.
Hatar alla former av komplex, när jag ändå är igång. Mina egna och andras. Mindervärdeskomplex är värdelöst, paradoxalt nog. Haha. Jag har mina ljusa stunder.
Det svider att ge upp, och det ska jag inte göra. Men jag har lite för många känslor för vad jag egentligen orkar.
I don't know now what to do
I don't care
I need ten more minutes with you
Om jag snubblat efter vägen...
För ett par år sedan kände jag samma sak. Det var när jag och Matilda såg Lisa Ekdahl på Trädgården i Göteborg. Jag stod och var sådär konsertlycklig, och så kommer raderna "men allt som skett har lett mig hit". Jag kände bara "ja, så är det!". Och idag kom det tillbaka till mig. Jag har vänner och en underbar häst, jag är omtyckt och behövd och jag tycker om, så fruktansvärt mycket. Och vad är det man säger, all you need is love?
Happy christmas, I love you baby
Idag har varit en mysig dag. Vaknade innan klockan ringde och var pigg. Jobbade på hela förmiddagen, var ute i friska luften och umgicks lite med min underbara häst. Vi åkte traktor och högg gran också, det var spännande. Det var lagom kallt ute, helt underbart. Slappade under eftermiddagen och somnade till "Jul i Kapernaum". Senare när jag och Mattis satt i södra vid våra datorer kom rektorn på besök, och lämnade en present till alla oss som stannar! Så otroligt fint, jag blev alldeles rörd. Jag går på världens bästa skola med världens bästa rektor! Efter det var vi så peppade att vi bestämde oss för att pynta granen. Den är liten och överbelamrad med saker som betyder något för eller symboliserar oss. Det är den finaste granen jag någonsin har sett.
Jag är så lycklig för att jag är här. Det är så skönt med lugn och ro, och bara det mysiga och bra med julen. Vara med min häst och människor jag älskar. Det är det som spelar roll i mitt liv, som känns extra starkt just nu. Och det är det jag tycker att julen ska gå ut på. Jag är så tacksam för att jag får uppleva det här.
Can't make it all alone
I've built my dreams around you
it's not a secret
The light escapes her room tonight.
Every little moment tells her, now it's time.
Opening a new scar, closing the wounds with a knife.
No more crying in the lanterns light...
Leave with the first light, go when you still see the moon.
Run for the sunlight, gate is now open for you.
Dancing on the path and singing now you got away.
You can reach the goals that you have set from now on , every day.
There is no way you would go back now, oh no, those days are past.
Life is waiting for the one who loves to live, and it is not a secret...
Oh, I love you.
Det tror jag är grunden till att ta hand om hästar har en sådan terapi-effekt på många. Man spelar roll. Och hästarna tycker om en när de får mat, och till viss mån när de blir ompysslade och ridna, och de tär en sådan villkorslös kärlek.
Häromdagen var det någon som sade "det syns verkligen att ni älskar varandra" när jag gick mot min häst i stallgången. Det var en av de bästa komplimanger jag fått, för ja, jag tar det som en komplimang. Min häst tycker om mig, jag måste ha gjort någonting rätt.
Hästen gör mig lyckligare än något annat på denna jord. Varför har inte alla människor varsin snäll häst? Om alla hade det skulle det vara mindre krig tror jag. Glada människor krigar inte.
KÄRLEK PÅ MIN HEST!
Puss på er.
If I never loved, I never would have cried
Kärlek är så svårt, det kan kännas väldigt lockande att försöka strunta i allt det där. För om man aldrig älskar blir man heller aldrig sårad. Däremot väldigt ensam och troligtvis deprimerad och/eller bitter. Jag är själv så rädd att vara ensam för alltid att jag alltid brukar skoja om att jag ska bli kattant, bo ensam och bitter och dricka vin och spela bingolotto i min ensamhet. Det känns lite lättare att blicka framåt om jag inte sätter press på mig själv att jag måste vara med någon. Men det är ju det jag vill egentligen, jag vill inte vara rädd för att vara sårbar och nära någon. Jag känner bara att om man älskar någon är man så fruktansvärt sårbar, och jag vågar inte släppa taget och försöka för jag tror inte att jag klarar av att bli sårad.
Vilket för mig tillbaka till varför jag började skriva. Jag borde våga det, jag kommer antagligen lära mig att klara av att bli sårad när det väl händer och det kanske är värt det? Jag läste någonstans någongång att "sorgen är kärlekens pris". Jag tror att det stämmer. Det är balansen jag pratat om tidigare. Om ens psyke är en platt mark, så behöver man gräva ett hål någonstans för att få en kulle. Och grävs gropen djupare hamnar det ju mer på kullen. Ni kanske inte hängde med på min finurliga metafor, men vad jag menar är att man kan vara lika glad som man kan vara ledsen. Det finns liksom en slags jämvikt. Ni förstår säkert. (Men jag tycker om att upprepa mig, jag känner mig pedagogisk och duktig och viktig då.)
Nu är klockan 12:12 och någon tänker på mig, om man nu tror på sådant. Jag vill väldigt gärna tro på det. Det är säkert min häst som tänker på att jag brukar komma med mat till honom vid den här tiden. Mat-och-sov-klockan ringer. Plikten kallar. Dags att tänka på refrängen. Öhh, tjarå.
back in the days (när jag var blond)
Jag fattar inte riktigt den här funktionen. Men visst. Det är säkert trevligt att ha lite bilder i sin blogg. Det här är jag, ehum. Annanas, eller Anna banana om man så vill. Dock med blont hår.
Dagen hittills: Släppt ut och matat hästar, mockat bajs (när jag skrev det första gången blev det "najs", haha!). Dricker vatten och samlar aptit för frukost. Jag får problem när jag jobbar innan frukost. Min mage vill inte då. Anyhow, det är lite tomt på Dille utan alla Dillebarn. Några är vi ju kvar, men det brukar vara så många fler att det känns tomt ändå. Ovant. Men lite skönt också. Att ta det lite lugnt och sköta hästar och ta hand om sig själv.
Sen åker jag hem till Gislaved den 2:a januari! Jag saknar mina vänner där nere, så det ska bli väldigt kul. Det är svårt att vara vänner på nästan hundra mils avstånd, men jag tycker att det går ganska bra för oss. När jag är där är det nästan som vanligt. Och helt underbart.
Jag känner att mina blogginlägg varierar väldigt i kvalitet. Det beror på att jag börjar skriva med en tanke, och sedan fortsätter jag bara skriva det jag tänker (kanske censurerar jag vissa saker, vem vet). Och mina tankar far runt lite som de vill för det mesta, dock var de ganska stillsamma just idag. Det är nog den där frukosten som behövs. Ska äta den nu, tror jag.
Puss på dig.
I'm the kind that sees sun and brings an umbrella
Mina sådana tankar började i och för sig med att jag blev utsatt på riktigt, men när jag hade blivit tillräckligt nedbruten kunde jag tolka in mobbning i varje liten blick och varje litet ord. Det var ju ett problem med uppfattning som låg hos mig, men som var orsakat av utsatthet i grunden. Och så är det nog för de flesta. Inga problem kommer ju från ingenting. Sedan tror jag inte att någon är problemfri eller helt trygg i sig själv. Skillnader kommer av vilka verktyg man får av sin omgivning för att hantera motgångar, och troligtvis även arv och miljö (här kommer ämnet Hästkunskap till pass, där ser man!).
I alla fall. Jag kanske ska sluta försöka låta smart. För jag hade inte så mycket mer att säga.
Christmas time again
Snart är det jul. Jag är lite splittrad inför det. I några år nu har det mest varit krångel med julen, olika familjer och en massa besvär som inte uppskattas. Påtvingad fina kläder och vara trevlig mot folk man inte känner och äta för mycket. Jag blir så sorgsen av julrush-föräldrar som skriker åt trötta och skrikande barn. Förr var det meningen att jag skulle vara vartannat år med pappa, men sen tyckte jag det var så obehagligt när han drack (jag vet inte om det var onormalt mycket, jag kan ha varit onormalt rädd bara). Så jag har varit med mamma/mormor eller mammas sambos släkt. I några år har jag velat fira jul med vänner, det vill säga människor som inte väntar sig något speciellt och som jag tycker om och litar på. Och i år blir den drömmen sann!
Det känns otroligt bra. Jag tror att vi kommer att ha så mysigt tillsammans, och det kommer att bli så bra. Det som skrämmer mig är att det är ett så stort steg mot självständighet. Jag känner att jag svajar lite i fotfästet, och tar ytterligare ett steg bort från Småland och den slags trygghet jag har där. Men det känns bra. Jag blir oberoende och det gillar jag.
När jag började skriva kände jag mig splittrad, vilket jag skrev, men nu när jag ordnat upp tankarna genom att skriva ner dem känns det bara bra.
Lilla Anna är inte så liten längre!
Det var en sak som min mentor sade till mig på utvecklingssamtalet. Att jag trodde att jag var så liten och klen, medan jag i hennes ögon var en stark person som folk har respekt för. Det är så fantastiskt med tanke på att jag kom hit som en väldigt förvirrad och förtvivlad lite flicka som hatade sig själv mer än allt annat.
Och se där, min blogg som skulle handla om viktiga och smarta saker handlar om mig själv redan. Men äsch, så kan det få vara. Jag är ju också ganska viktig, faktiskt. (Vilket mina vänner här har fått mig att inse.)
You're someone to the world
and you're the one for someone
I can see a better time, where all our dreams come true
Idag blir det inget seriöst eller eftertänksamt blogginlägg. Bara lite allmänt. Lite om mig, som det ju inte skulle handla om egentligen. Men alla människor är egoister, så är det ju tyvärr. En person som gärna lyssnar på andras prat om sig själva uppfattas som "trevlig att prata med". Jag säger inte att jag är bättre, absolut inte, jag är väldigt självupptagen. Det här är bara något jag har tänkt på.
Vi hade julavslutning idag. Åt julbord (bara kött, nästan) och lyssnade på tal. Lärarna gjorde parodi på oss elever, och illustrerade olika elevtyper, det var hur kul som helst! Det fick mig att inse att jag är alldeles för slapp (kunde lätt placera mig i den underart av Dillebarn som kallades Dillus Slappus) i skolan. Jag skulle kunna vara duktig i alla ämnen (utom kanske ridning), men jag orkar inte lägga ner energi på de ämnen som jag inte bryr mig om. Jag satsar på svenska, engelska och samhällskunskap förutom hästämnena. Det är de ämnena jag tycker är roliga. I synnerhet svenskan just nu! Visst är det lite tungt med litteraturhistoria, men åh vad kul det är att se hur litteraturen förändrats, och hur historien upprepar sig.
Det skulle inte alls förvåna mig om vi gick in i en ny romantik-epok. Idag är det så mycket vetenskap, det och det är vetenskapligt bevisat och allt är så farligt för din kropp. Å andra sidan tänks det mer och mer på hur vi mår både psykiskt och fysiskt, men det stressar oss också allt mer. Vi tar gärna till verklighetsflykt för att komma undan, se bara på hur stora Harry Potter-böckerna är. De har också ett budskap som är att kärleken övervinner allt, också i nyromantisk anda. För att dra ett annat exempel: Härskarringen fick en renässans i och med filmatiseringen. Under romantiken "föddes" detektivromanen, eller deckaren, och de allra flesta nya böcker som kommer ut idag är deckare. Det känns som att vi vet för mycket om allting, och inte orkar med det. Eller så är det bara jag som är sådan. Så skulle det kunna vara, jag känner att jag verkligen är en romantiker. Minus opium och nationalism, that is. Men allt annat passar mig så perfekt, verklighetsflykt, flummighet och älvor och drakar.
En annan sak som skulle kunna tyda på en ny romantik är all depression jag tycker blir mer och mer. Boken "Vingklippt ängel" har tyvärr inspireat många ungdomar till att skada sig själva, precis som på romantiken "Den unge Werthers lidanden" insiperade många att begå självmord. Det här är den stora nackdelen med att leva sig in i böcker och filmer med stor intensitet, vilket i och för sig har den positiva effekten att man blir mer berörd. Det är liksom en balans, kan man njuta mycket kan man också lida mycket.
Det är ganska smart inrättat egentligen.
Nu ska jag sluta, för jag tror inte att någon orkar läsa allt det här. Det finns alltid någon främmande människas bilddagbok som behöver kollas igenom.
Fridens liljor.
Talk Club - gör min värld lite bättre
Det är så kul, för jag har fått så mycket positiv respons och folk verkar tycka att det hjälper dem litegrann. Men det är också skönt när de ger mig tips på övningar och så, för då känne rjag mig mindre som diktator och mer som någon som styr upp någonting bra.
Gruppterapin är som Fight Club, fast tvärtom. När Fight Club handlar om destruktivitet och att gå ner sig så mycket man kan handlar gruppterapin om konstruktivitet och att dra upp sig själv. Det känns som att det här lilla jag började är en del av något större. En del i att människor kan hjälpa sig själva att bli gladare och att världen blir ett lite trevligare ställe. Talk Club.
You're not your job.
You're not how much money you have in the bank.
You're not the car you drive.
You're not the contents of your wallet.
You're not your fucking khakis.
You're the all-singing, all-dancing crap of the world.
Today will be the day when mourning ends
Just nu har jag dock inte tid att skriva en sak som jag har gått och tänkt på i ungefär ett dygn, så den får vänta till nästa inlägg. Ha det bra så länge, och säg snälla saker till er själva!
A problem shared is a problem halved
Kick a stone across the road
Explain or you'll explode
