Annas blogg

I helgen var jag i Stockholms skärgård. En vän har ett sommarstäle där, och vi var ett gäng från gymnasiet som var där och myste. Det var en intensiv helg.

Dels påmindes jag än en gång om att sådana vänskapsband som vi knöt under Dilletiden kommer man aldrig att knyta igen. Vi levde så nära varann att vi är evigt ihopsynkade. Hur töntigt det än kan låta. Vi har liksom växt runt varandras egenheter. Som fjällbjörkar på sten, typ.

Sedan blev mitt humör väldigt konstigt. Jag blev väldigt arg och väldigt ledsen. Jag tror att det berodde på att jag känner mig så trygg med de människorna. De känner mig utan och innan, trots allt. Inte konstigt kanske att mitt undermedvetna släppte ut känslor som jag bär runt på. Inte så kul för mina vänner, bara, att umgås med en instabil mupp.

Det känns på något vis lite mycket nu, trots att jag egentligen har det väldigt bra. Jag känner mig ovan vid att vara själv och bitter över att jag inte fick ackreditering till Peace and Love. Det känns som att min karriär går baklänges.

Jag vet inte mycket om tillvaron just nu. Bara att jag ska göra det bästa av festivalveckan. Ska jag betala ska jag minsann ha valuta för pengarna.

Det känns som att jag borde ha dåligt samvete för något. Som att det är något jag glömt, misslyckats med, förstört eller inte gjort tillräckligt bra. Jag kan bara inte minnas vad det är.

Hela tiden känns det så.

Jag är väldigt pigg på natten och extremt trött på dagen. Inte helt optimalt direkt.

Det är som att min hjärna aldrig slutar jobba. Och då menar jag verkligen aldrig. På dagen är det okej, för då är det ju meningen att man ska tänka på saker, men när lägger sig och ska sova är det lite tröttsamt att den där lilla rösten som påminner en om allt man ska göra aldrig håller käften.

Och det är inte som att det slutar när jag väl har somnat. Då drömmer jag långa och invecklade drömmar som jag alltid minns. Så när jag vaknar känns det inte som att jag har vilat, eftersom jag liksom har "upplevt" en massa saker. Hjärnan har jobbat. Den slutar verkligen aldrig.

Det är givetvis väldigt opraktiskt när man ska försöka plugga och sådant. Då lägger hjärnan sig i och bara "tänk om du inte klarar det här, du måste bli skitbra på det här, annar kan du inte uppfylla dina drömmar, och även om du klarar det kanske du blir arbetslös, tänk på att du lånar en massa pengar för att lära dig det här" tills den lilla delen som faktiskt pluggade är helt överröstad och ligger och gråter i ett hörn. Typ.

Jag sitter här och försöker övertala min hjärna och kropp om att det är okej att slappna av nu.
Det går sådär.

Jag hedrar Jónsis fantastiska soloalbum med en pärlplatta. Den ska givetvis bli ett halsband som jag kommer att bära med stolthet. Jag känner mig otroligt händig.

Bonus: På bilden får man även se mysiströjan jag bokstavligen bor i när jag är inom hemmets fyra väggar. Mjukiskläder är skönt. Tillsammans med doftljus och Jónsi är de helt oslagbara, faktiskt.

Kanske ska jag börja blogga här igen.

Kanske ska jag inte det.

Den pressansvarige för SVMK som arrar The Lucksmiths tycker antagligen att jag var ute i neurotiskt god tid för ackrediterig till spelningen. Sisådär två månader innan. MEN. Vem bryr sig, när jag vet att jag ska få skriva om den? Inte jag.

För att göra mig ännu mer outhärdlig att umgås med har jag även blivit ackrediterad till Peace & Love. Score! Jag ska skriva hela Borlänge upp och ned.

Åh, vad jag ska skriva. Åh, vad briljant det kommer att bli. Åh, vad roligt jag ska ha. Musik, skrivande och kärlek. Det är sådana här saker man ska ägna somrar åt. 

Jag känner att mitt liv tar en helt lysande och fantastisk och rätt riktning.

Nu är jag officiellt en musikfascist. Det var såhär: Friday I'm in love började spelas, någon utbrast "ÅH, Andra Avenyn", min puls gick upp, jag fräste "The Cure bör INTE förknippas med Andra Avenyn! The Cure är ett bra band! Ghaa!", min ansiktsfärg blev betydligt rödare och Jens sade att jag skulle lugna ned mig.
Jag vet inte hur man gör.

"Ta det lugnt" är en svår uppmaning att följa. "Det är ingen fara" är ett påstående svårt att tro på. När jag är sådär stressad vill jag helst bara skrika "JAG KAN INTE TA DET LUGNT! DET ÄR VISST FARA!", skita i att andas och annat onödigt och bara låta alla kopplingar i hjärnan brinna upp. Det kanske redan har hänt. Skulle förklara en del.

Apropå att ta det lugnt äventyras mitt skulle-kunna-vara-höga betyg i Psykologi A för att jag uttrycker mig med för lite diplomati i diskussioner. Bara för att censur och runda kanter är tråkigt! Jag menar, det är inte som att jag använder mig av personangrepp. Lite svordomar har väl ingen dött av? Jag har förlitat mig på min argumentationskonst sedan jag lärde mig den, inte tänker jag börja "ta det lugnt" nu.

Kanske när jag får magsår. Eller när radio slutar spela den förbannade Curly Sue, när foppatofflorna dör ut eller när folk börjar respektera The Cure som något betydligt viktigare än en jävla signaturmelodi.

Lösa delar ur livet:

Don't look back into the sun
Sommarmusik. Just nu lyssnar jag på Beach Boys. Snart blir det Håkan Hellström. På sommaren ska man lyssna på glad och lätt musik! Broder Daniel och Joy Division, gå hem och lägg er. Jag plockar upp er igen i november.

We are the sleepyheads
Det borde finnas en lag mot att man blir tvingad att gå upp och åka till skolan när fina människor (fast i singular) ligger kvar och sover och är allmänt varma och mysiga. Att sova äger, men det är nästan ännu bättre när man gör det i plural.

I'll be there for you
Igår slog det ner i mitt huvud som ett ton tegelsten att jag separeras från min klass om 26 dagar! Mina älskade, fina, dampiga, flummiga, snuskiga, roliga, underbara, fantastiska och världsbästa Dillebarn! HERREGUD! Måste. Hänga. Den. Lilla. Tid. Som. Är. Kvar!

Bättre än mig
Jag åkte tåg i torsdags. Åka tåg innebär unna sig magasin man egentligen inte har råd med. Denna gång innebar det NME (som lärde mig att trummisen från Pulp säljer keramik i Sheffield och att Chris Martin har en delfin som skrivbordsbakgrund), Café (jag vet vad ni tänker, men Tomas Andersson Wij hade intervjuat Filip Och Fredrik!) och bäst av allt - Språktidningen. Jag älskar Språktidningen. Jag får mental nördorgasm av att läsa den. Den är magisk.
(Och det heter faktiskt bättre än jag.)

Jag vill bara explodera, lite till och lite mera
Förresten har jag gjort en bok nu. Man kan köpa den här. Den heter Explodera och har ett snorsnyggt omslag gjort av skillade hetingen Matilda Fernholm.

Puss och kram och fred på jorden.

Jag spanade just lite på kulturdelen av platsbanken, liksom för att se hur världen ser ut egentligen. Och den ser rätt fin ut. Vimmerby kommun sökte nämligen GATUMUSIKANTER. Ja, på riktigt! Fatta att vara gatumusikant anställd av kommunen. Hade jag kunnat spela något hade jag lätt dragit dit. Det stod att man fick anpassa sina tider (1-2 timmar per dag) efter vädret. Förstå!

Tyvärr är det nu så att vissa av oss inte ens kan hålla en gitarrhals på rätt sätt. Men jag kanske kan vara statist i en 70-talsfilm istället.

Dagens adjektiv: Kulturbrillig.
Dagens citat: "Att googla är som att andas för mig". -Carina Brandbu.

Det var allt.

Okej, så jag surfar runt på Emmabodafestivalens hemsida för att pigga upp mig lite och upptäcker att PAVEMENT spelade där 1993. Pavement! I en byhåla i Småland! Jag är fortfarande chockad.

Och The Lucksmiths 1999! Jag är just nu väldigt arg för att jag inte är född tidigare.

Fast det coolaste är nästan Neutral Milk Hotel. 1998. Ja, det är sant.

...måste sälja hästen.
...var tvungen att tacka nej till ett boende i Göteborg eftersom jag inte kunde åka och titta på det inom de närmaste dagarna.
...är hatad och vet inte varför, eller vet varför men det var månader sedan och trodde det var överspelat, men det visade sig vara falskt spelat och jag fattar ingenting, kan inte alla bara vara vänner och sams?
...failar eventuellt ett ämne i skolan och kommer då inte in där jag vill och har då ingen framtid.
...skriver kassa blogginlägg.
...har en kass kropp som envisas med att må dåligt.

Allt detta gör mig aningen lipfärdig. Töntigt eftersom jag har extremt mycket att vara lycklig över. Och det är jag ju egentligen. Alla andra dagar utom idag.

Har spytt på en tågtoalett. Klockan fyra på natten. Jag ville dö i en sekund innan jag insåg att jag inte alls vill det. Sedan kom jag till Småland som var grönt i en miljon nyanser och hade vitsippor på sig. Fint.

Popadelica var guld. Det sötaste jag varit med om på länge. Anna Järvinen var harmoniskt och vansinnigt välspelat, Florence var fantastiskt peppande och Love tog tillfället i akt att säga bra saker om politik, I'm from Barcelona var så söta att jag fick hål i tänderna, jag såg Haj(p)en och konstaterade överskattat, Nordpolen sög, Babian var ösiga och hade fantastiska minspel, Du Pacque gjorde en schysst spelning, Markus Krunegård framförde sina briljanta låtar på det sätt som krävs av en tonårsflickidol, solen sken, Mamma hade gjort matsäcksmackor med brieost och jag var där med Östersunds hetaste poppare. Vad kunde blivit fel?

Nu är jag trött på inget, trött på allt. Sitter på Gislaveds bibliotek, skriver alla recensioner och hoppas att ingen av alla människor från Gislavedslivet ska känna igen mig. Skriver något vettigt snart, kanske, även om det inte sker i denna blogg.

Jag har en taktik för att aktivt undvika att bli vuxen. Den går ut på att hålla verkligheten på avstånd. Att skapa en okrossbar bubbla av populärkultur, fantasier och snygga formuleringar.

Jag kollar aldrig på nyheter. Går det ingen sitcom på någon annan kanal stänger jag av tv:n. Jag köper Aftonbladet varje måndag, men det är bara för att läsa Ronnie Sandahls krönika. Aldrig läser jag mer än den, Virtanens sida och nöjessidorna. Seriösa dagstidningar då? Snubblar jag över dem bläddrar jag igenom kulturdelen och läser det jag finner intressant.
Det som kan bygga på min bubbla.

Om 38 dagar tar jag studenten. Då är det tänkt att jag ska fejsa verkligheten. Men that ain't gonna happen. Jag ska ha en festivalsommar, skriva recensioner, polera insidan av bubblan. Sedan ska jag börja studera bubbelbyggnad på heltid. I den där bubblan ska jag jobba sedan. För utanför den vet jag inte vem jag är. Utanför bubblan finns krig, människor som dör, finanskrisen, arbetslöshet, parkbänken och allt annat som jag inte skulle klara av.

Så jag stannar i bubblan. Inte bara för att jag trivs i den (se så fint jag polerar den). Utan för att jag inte klarar mig utanför den.

Hej.

För ett år sedan var jag bittrast i världen. Jag hatade de nyförälskade par som hör våren till hårdare än betong. Nu är situationen en annan. Och det känns så jävla bra. Så jävla "in your face!" på alla onda tankar jag tänkt.

Att vara o-indie i hjärtat är inte helt okomplicerat. Inte när man ägnat så mycket tid åt att försöka bli osårbar genom att aldrig någonsin bry sig. Det första man känner är förnekelse. Nej, jag är inte intresserad, jag gör inte sånt! Sedan ilska. Men VAD I HELVETE. det här skulle ju inte hända mig! Why, God, why?! Och slutligen acceptans. Det är då man skriver blogginlägg om att man är rätt nöjd med livet. 

Slut. 

A few facts of life:
Ibland hinner man inte blogga.
Himlen är blå.
Havet likaså.
Idag är det 45 dagar kvar till studenten. ("Du vet, vi väntar på ingenting, ingenting väntar på oss"?)

Miss Li's nya platta är förresten bra, annorlunda för att vara hon, men bra. Mer pop och mindre pianodamp, men lika mycket sväng. Såg henne på Gamla teatern i fredags och renskriver recensionen nu. Borde skjutas för seghet, men har haft noll arbetsmöjligheter. Så går det.

Nu har jag fått en ny dator. En vansinnigt vacker MacBook är det. Jag har ärvt min pappas prylbögighet och är kär i den. Den är så fin! Vit! Liten! Ah!

Apropå studenten: Vi ska, i våra mössor som det står "Islandshäst" på, åka i ett grönt flak bakom en fet John Deere-traktor. Jag tror att det blir sjukt snitsigt.

Återkommer med struktur när jag skaffat sådan. Fridens liljor och så. 

Sedan jag senast gav livstecken ifrån mig har jag:

Fyllt år. 19 stycken.
Fått ett episkt blogginlägg av Cami.
Fått en fantastisk skiva, Andreas Mattssons The lawlessness of the ruling classes, av Jarvispojken.
Blivit övertygad om att Jarvispojken ska få det nya kodnamnet Mixtape.
Hängt väldigt mycket med nämnda Mixtape.
Sett Svärdet i stenen två gånger på två dagar.
Planerat två födelsedagskalas för olika syften.
Förbannat att jag inte kan åka till Sundsvall imorgon och se Heart-sick Groans.
Grubblat på framtiden och livet.
Ätit en hel massa ris.
Upptäckt att The Pains of Being Pure at Heart-låten This love is fucking right! eventuellt handlar om incest.

Och så.

Jarvispojken är här, solen skiner och jag har lyckats undvika att spy. Dessutom ringde Anki nyss och påminde mig om att gamla vänner är fantastiskt. Gamla ordvitsar också. Titta bara:

-Var är Peter Jöback?
-Han ligger med Britney Spears på mitt skrivbord!

FNISS. Detta var innan han kom ut. Och innan vi hade någon smak alls, bör tilläggas...

Nu ska jag koka ris tror jag.

Snart är det lika mycket barmark som det är snö. Jag önskar mig en snöfri födelsedag. Den är på tisdag.

Min påskhelg tillbringas med roomies dator, choklad, gurka i mängder, och plugg. Det är 55 dagar kvar. Det är inte mycket, jag kan lika gärna göra bra saker under den tiden. Funderar på om jag ska försöka få MVG i Historia A. Det kan nog gå, tror jag. Folk tror att man kan mer än vad man i själva verket gör om man bara formulerar sig bra. (Herregud vad jag är arrogant nu. Slå mig inte.)

Jag börjar få lite panik över hästen. Han har varit i någon annans händer i ett halvår nu. Bra händer, missförstå mig inte, men just idag ger det mig en obehagskänsla i magen. Det är itne chokladen. Tror jag, i alla fall. Poängen är att min häst är den bästa i hela världen och skulle jag ha ork och lust och tid att ha en häst så finns det ingen annan som skulle kunna komma på fråga. Men han måste vara såld innan studenten. Till rätt människa, dessutom. Plötsligt är de där 55 hotfulla istället för hoppfulla.

Mer tid med sina tankar är mindre lyckat om man är som Joey ("As it turns out, I don't have as many thoughts as you'd think!"). Det är även mindre lyckat om man som jag har så många tankar att man glömmer vissa tills de spränger in när det finns plats (för att citera Vapnet). Det är dock bra med tid att plugga. Solskenet ökar min motivation till det, av okända anledningar.