Annas blogg

Cred till Simon Norrsveden för rubriken. Honom gillar vi. Något vi inte gillar, utan älskar, är Alvedon och Bafucin. Förstnämnda för att de gör mitt låtsande att jag inte har feber trovärdigt. Sistnämnda för att de gör att min hals gör mindre ont. Det är strålande bra med läkemedel, må jag säga.

Förra veckan tillbringade jag med att bli övertygad av Groove att jag kanske är lite vuxen trots allt. Helgen tillbringade jag med att försöka övertyga mamma och mormor samma sak. Det är ingen lätt balansgång. Förbannade självständighet, när ska du bli min? Jag gillar inte att ändra och anpassa mig stup i kvarten. Det är så förvirrande. Jag vet inte vad jag själv ska tro, när Gary och Per tror att jag klarar mer än vad jag tror själv samtidigt som mamma och mormor oroligt undrar om jag verkligen kan äta ordentligt. Kanske är sanningen någonstans i mitten? Men jag har ju klarat det jag har blivit tillsagd här på Groove, och om någon sade att jag klarade ännu mer skulle jag kanske göra det. Det kanske inte behövs sättas någon gräns på.

Jag tog en tur till Färgelanda i helgen. Såg When Hope Falls på någon liten festival med mer eller mindre bra band. Nu är jag ingen expert på metal, men jag fick intrycket av att de är riktigt bra. Jag tyckte att det var beundransvärt hur de gav allt på scen, till en publik som var måttligt engagerad. (Själv var jag hur tråkig som helst. Skyller på feber och att jag är van vid pretto popspelningar där man ska se så cool ut som möjligt. Det sistnämnda kan dock diskuteras om jag någonsin följt, men hur som.) Det var också trevligt att träffa Mango, en mycket snäll och trevlig person. Resten av bandet verkade vara otroligt sköna typer. Nästan Dilleaktiga. Hade jag känt dem hade jag gått in i Dillementaliteten direkt. Tråkigt att jag kände mig som popparen som gått vilse och inte vågade yttra ett ljud, bara.

Göteborg i solsken i september är så fint. Jag älskar den här staden. (Men du, du sätter höstsolen i eld.)