Well, it works both ways.
Ibland när jag läser pressbiografier blir jag sugen på att recensera dem. Ni vet, när man får hem en skiva så kommer det nästan alltid med ett papper från skivbolaget eller distributören där det står bra saker om den här fantastiska artisten. Det är spännande läsning!
Vissa har otroligt välskrivna och fint formulerade biografier med massor av fakta om artisten och målande beskrivningar av musiken. Som en partisk recension, typ. Andra skivor är helt anonyma. Det är nästan bäst för att få ett så oförstört intryck som möjligt. Bäst gillar jag ändå biografier som skrivits av artisterna själva. Det är ofta sådär mysigt "hej, det här heter jag, såhär har jag tänkt/gjort/känt, hoppas du gillar det". När skivbolagen skriver är det i och för sig mer episkt, men också mer svulstigt "det här ska vi sälja till varje pris"-aktigt.
Det värsta som går att skriva i en pressbio är allt som är inkorrekt stavnings- och grammatikmässigt. Åtminstone när det är jag som läser, jag tappar både förtroende och välvilja direkt. Sedan kan ju plattan vara bra ändå. Och är den bra så är den, och då skriver man det. Men första intrycket spelar roll. Ibland tänker jag att man borde få alla skivor i, typ, bruna papperskuvert med namnet i samma typsnitt, och alla skivor borde vara helvita eller något annat enhetligt. Som en skoluniform. Samma förutsättningar för alla, liksom.
Om den här texten hade varit en pressbiografi hade jag varit skeptisk till skivan, faktiskt. Jag har använt orden "typ" och "liksom" relativt ofta. Det kändes helt enkelt som att de skulle vara där, så det fick de. Men enhetligt är det ju inte.
Vissa har otroligt välskrivna och fint formulerade biografier med massor av fakta om artisten och målande beskrivningar av musiken. Som en partisk recension, typ. Andra skivor är helt anonyma. Det är nästan bäst för att få ett så oförstört intryck som möjligt. Bäst gillar jag ändå biografier som skrivits av artisterna själva. Det är ofta sådär mysigt "hej, det här heter jag, såhär har jag tänkt/gjort/känt, hoppas du gillar det". När skivbolagen skriver är det i och för sig mer episkt, men också mer svulstigt "det här ska vi sälja till varje pris"-aktigt.
Det värsta som går att skriva i en pressbio är allt som är inkorrekt stavnings- och grammatikmässigt. Åtminstone när det är jag som läser, jag tappar både förtroende och välvilja direkt. Sedan kan ju plattan vara bra ändå. Och är den bra så är den, och då skriver man det. Men första intrycket spelar roll. Ibland tänker jag att man borde få alla skivor i, typ, bruna papperskuvert med namnet i samma typsnitt, och alla skivor borde vara helvita eller något annat enhetligt. Som en skoluniform. Samma förutsättningar för alla, liksom.
Om den här texten hade varit en pressbiografi hade jag varit skeptisk till skivan, faktiskt. Jag har använt orden "typ" och "liksom" relativt ofta. Det kändes helt enkelt som att de skulle vara där, så det fick de. Men enhetligt är det ju inte.
Kommentarer
Trackback
