You are not the clothes you wear.

Jag lyssnar på mitt band och inser att det faktiskt är som jag.

Bittert men svängigt. Hjärtat utanpå kroppen. Lite simpelt, enkelt att ta till sig. En gnutta pinsamt. Töntigt. 
Och jävligt poppigt.

Dessutom innehåller det inte alla låtar jag hade velat ha på det. Ena sidan, A-sidan, slutar med en halv låt. När jag gjorde det hade jag inte optimala förutsättningar, men jag gjorde det bästa av det jag hade.

Symbolik.
Om man inte definierade sig genom musik, vem skulle man kunna vara då?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0