It's the best combination of addictions
Groove har en ny skribent som heter Björn och som skriver så bra att jag får ont i magen. Av en googling framgår att han skriver på flera andra ställen. Inte konstigt. Man får den plats man förtjänar. Eller den plats man tar? Jag är inte säker.
Bara för den där känslan i maggropen har jag nyss mailat två musiktidningar och gjort reklam för mig själv som skribent. Ångest är verkligen en bra drivkraft! Jag säger då det. Det vore fruktansvärt bra om jag fick skriva för någon mer tidning än Groove. Nu känner jag mig så beroende av Groove och är hela tiden orolig för att de ska dissa mig.
Det är som att Groove är min första stora kärlek, den där man tror att man inte kan leva utan. När jag hade pojkvän var jag fan så mycket mer orolig för att Groove skulle tycka att jag var dålig än att han skulle göra slut. Vet inte vad det säger om mig, eller om det förhållandet, men det kan inte vara normalt. I och för sig, om man ser skrivande som ett kall är det väl bara naturligt att det är det viktigaste i världen och att något så futtigt som kärlek inte kommer i vägen för det. Men att se ordberoende som ett kall eller en livsuppgift är nog att ta sig själv på skrattretande för stort allvar.
Men antagligen är det så att jag tror mig ha hittat en mening med mitt liv. Jag letar nämligen efter sådana hela tiden. Hela mitt liv har jag läst och skrivit och fått höra att jag kommer att jobba med att skriva. Är det då underligt att man börjar tro på det? Det är konstigt att det går att tro på det när det är så svårt att tro att man är tillräckligt duktig för att göra det.
Hur det än blir kommer jag alltid vara beroende av att läsa och skriva. Även om folk hellre skrubbar duschen med tandborste än läser mina texter kommer de att bli skrivna. Även om folk tycker att jag är osocial som läser när jag borde umgås kommer jag att göra det.
Puss
Eder smått neurotiska skrivtönt
Bara för den där känslan i maggropen har jag nyss mailat två musiktidningar och gjort reklam för mig själv som skribent. Ångest är verkligen en bra drivkraft! Jag säger då det. Det vore fruktansvärt bra om jag fick skriva för någon mer tidning än Groove. Nu känner jag mig så beroende av Groove och är hela tiden orolig för att de ska dissa mig.
Det är som att Groove är min första stora kärlek, den där man tror att man inte kan leva utan. När jag hade pojkvän var jag fan så mycket mer orolig för att Groove skulle tycka att jag var dålig än att han skulle göra slut. Vet inte vad det säger om mig, eller om det förhållandet, men det kan inte vara normalt. I och för sig, om man ser skrivande som ett kall är det väl bara naturligt att det är det viktigaste i världen och att något så futtigt som kärlek inte kommer i vägen för det. Men att se ordberoende som ett kall eller en livsuppgift är nog att ta sig själv på skrattretande för stort allvar.
Men antagligen är det så att jag tror mig ha hittat en mening med mitt liv. Jag letar nämligen efter sådana hela tiden. Hela mitt liv har jag läst och skrivit och fått höra att jag kommer att jobba med att skriva. Är det då underligt att man börjar tro på det? Det är konstigt att det går att tro på det när det är så svårt att tro att man är tillräckligt duktig för att göra det.
Hur det än blir kommer jag alltid vara beroende av att läsa och skriva. Även om folk hellre skrubbar duschen med tandborste än läser mina texter kommer de att bli skrivna. Även om folk tycker att jag är osocial som läser när jag borde umgås kommer jag att göra det.
Puss
Eder smått neurotiska skrivtönt
The poet
Igår frågade Manda om jag inte skulle bli medlem i PoesiRum. Jag började fundera på hur berättigad till det jag egentligen är och mindes att jag jämt brukade skriva dikter när jag gick i nian. Varför slutade jag med det? Först tänkte jag att det kanske var för att jag började må bättre - men det gjorde jag ju inte.
Eftersom jag alltså inte kom fram till varför jag inte skulle göra det skrev jag en dikt igår. Den blev väldigt wannabe-Manda, men jag har nu inte så värst många andra poetförebilder i min närhet. Det var roligt ändå.
Eftersom jag alltså inte kom fram till varför jag inte skulle göra det skrev jag en dikt igår. Den blev väldigt wannabe-Manda, men jag har nu inte så värst många andra poetförebilder i min närhet. Det var roligt ändå.
Ah, the enemy, a rockwriter
Haha! Jag skriver min artikel och lyssnar på min diktafon, och vad hör jag? Hur Micke, en i bandet alltså, hjälper mig, den så kallade journalisten, att intervjua!
-Vi ska ju släppa en EP nu, du kanske kan fråga lite om den?
Så sweet. Jag hoppas att artister jag intervjuar fortsätter ha den här benägenheten att vara övervänliga mot mig.
Och precs när diktafonen sattes på och jag skulle börja intervjua ringde telefonen. Ni som känner mig vet att jag har Niccokicks The poet som ringsignal, och en i bandet utbrister "åh, lilla bra låten!".
Vackert.
-Vi ska ju släppa en EP nu, du kanske kan fråga lite om den?
Så sweet. Jag hoppas att artister jag intervjuar fortsätter ha den här benägenheten att vara övervänliga mot mig.
Och precs när diktafonen sattes på och jag skulle börja intervjua ringde telefonen. Ni som känner mig vet att jag har Niccokicks The poet som ringsignal, och en i bandet utbrister "åh, lilla bra låten!".
Vackert.
