I've got my books and my poetry to protect me
Jag kollar aldrig på nyheter. Går det ingen sitcom på någon annan kanal stänger jag av tv:n. Jag köper Aftonbladet varje måndag, men det är bara för att läsa Ronnie Sandahls krönika. Aldrig läser jag mer än den, Virtanens sida och nöjessidorna. Seriösa dagstidningar då? Snubblar jag över dem bläddrar jag igenom kulturdelen och läser det jag finner intressant.
Det som kan bygga på min bubbla.
Om 38 dagar tar jag studenten. Då är det tänkt att jag ska fejsa verkligheten. Men that ain't gonna happen. Jag ska ha en festivalsommar, skriva recensioner, polera insidan av bubblan. Sedan ska jag börja studera bubbelbyggnad på heltid. I den där bubblan ska jag jobba sedan. För utanför den vet jag inte vem jag är. Utanför bubblan finns krig, människor som dör, finanskrisen, arbetslöshet, parkbänken och allt annat som jag inte skulle klara av.
Så jag stannar i bubblan. Inte bara för att jag trivs i den (se så fint jag polerar den). Utan för att jag inte klarar mig utanför den.
Söderut!
Ready! Steady! Go!
Smart.
A teenager in love
För ett år sedan var jag bittrast i världen. Jag hatade de nyförälskade par som hör våren till hårdare än betong. Nu är situationen en annan. Och det känns så jävla bra. Så jävla "in your face!" på alla onda tankar jag tänkt.
Att vara o-indie i hjärtat är inte helt okomplicerat. Inte när man ägnat så mycket tid åt att försöka bli osårbar genom att aldrig någonsin bry sig. Det första man känner är förnekelse. Nej, jag är inte intresserad, jag gör inte sånt! Sedan ilska. Men VAD I HELVETE. det här skulle ju inte hända mig! Why, God, why?! Och slutligen acceptans. Det är då man skriver blogginlägg om att man är rätt nöjd med livet.
Slut.
Du är störd men du har koll
Apropå nya plattor så ska jag få recensera The Sounds kommande. Blir intressant! Själva poängen är egentligen att det är en platta av ett etablerat band och min åsikt är önskvärd. Score! Jag drar i mig all bekräftelse jag kan få som den värsta sprutnarkoman.
Festivaler! Snart dör jag om jag inte får planerat min sommar mer. Det enda som hittills är spikat är Emmaboda. Och spons till två festivaler från mamma och mormor. Helst skulle jag åka på följande: Popadelica, Siesta (jättegärna supersöta Siesta!), Peace&Love, Hultsfred och Way Out West. Hoppas på att kunna skriva på någon.
Jag är så bortskämd att jag borde stenas lite för att lära mig veta hut. TYP.
Idag är det fredag. Fredag betyder god mat i skolan. Godare än vanligt, that is. (42 dagar kvar av lyxig lunch alla dagar i arbetsveckan. Huh.) Jag ska börja ladda för det nu. Värma upp käkarna och så. Puss,
P.S. Jag dampar lite på mina kategorier. Allt kan ju gå in under alla. Det här, t.ex., satte jag i musikkategorin, men det handlar ju minst lika mycket om mig. Och att jag skriver. Och så hänger allt ihop, i livets stora cirkel. Hakuna matata, för i helvete. D.S.
Well, since you ask...
Miss Li, live: Här spårar jag lite och refererar till Aristocats.
Choir of Young Belivers, skiva: Såhär tyckte jag.
Jeremy Jay, skiva: Jag trodde grabben var brittisk. Jag hade fel. Jag skrev det.
Sara Lov, skiva: Har inget att tillägga. Tråkigt.
And that's that.
Sista styverns trappor
Ibland hinner man inte blogga.
Himlen är blå.
Havet likaså.
Idag är det 45 dagar kvar till studenten. ("Du vet, vi väntar på ingenting, ingenting väntar på oss"?)
Miss Li's nya platta är förresten bra, annorlunda för att vara hon, men bra. Mer pop och mindre pianodamp, men lika mycket sväng. Såg henne på Gamla teatern i fredags och renskriver recensionen nu. Borde skjutas för seghet, men har haft noll arbetsmöjligheter. Så går det.
Nu har jag fått en ny dator. En vansinnigt vacker MacBook är det. Jag har ärvt min pappas prylbögighet och är kär i den. Den är så fin! Vit! Liten! Ah!
Apropå studenten: Vi ska, i våra mössor som det står "Islandshäst" på, åka i ett grönt flak bakom en fet John Deere-traktor. Jag tror att det blir sjukt snitsigt.
Återkommer med struktur när jag skaffat sådan. Fridens liljor och så.
Vi ska klappa fåret.
Fyllt år. 19 stycken.
Fått ett episkt blogginlägg av Cami.
Fått en fantastisk skiva, Andreas Mattssons The lawlessness of the ruling classes, av Jarvispojken.
Blivit övertygad om att Jarvispojken ska få det nya kodnamnet Mixtape.
Hängt väldigt mycket med nämnda Mixtape.
Sett Svärdet i stenen två gånger på två dagar.
Planerat två födelsedagskalas för olika syften.
Förbannat att jag inte kan åka till Sundsvall imorgon och se Heart-sick Groans.
Grubblat på framtiden och livet.
Ätit en hel massa ris.
Upptäckt att The Pains of Being Pure at Heart-låten This love is fucking right! eventuellt handlar om incest.
Och så.
Shake, shake, shake it
-Var är Peter Jöback?
-Han ligger med Britney Spears på mitt skrivbord!
FNISS. Detta var innan han kom ut. Och innan vi hade någon smak alls, bör tilläggas...
Nu ska jag koka ris tror jag.
-You know how it's hard to be friends with me 'cause I'm so awesome?
Nu när vi klarat upp det (och citerat How I Met Your Mother), en lista på saker i mitt liv som äger:
1. Jag kan numera titulera mig skribent på riktigt eftersom jag ska få pengar för Anna Ternheim-recensionen! Det känns fantastiskt bra. "Äntligen" sade Annika (min svensklärare och peppare).
2. Det finns numera en låttext som handlar om mig. Lucky Strike heter den. När den har en melodi också är det ett livsmål som uppnås. Det är inte illa, inte illa alls.
3. Min pappa ger mig inte anledning att skriva ett blogginlägg om honom med rubriken "Forget you dad, he's gone", men han ger mig anledning att shoppa tills jag droppar. Han har nämligen postat en födelsedagspresent till mig. Ett presentkort på H&M för 1500 jävla spänn! Helvete vad jag ska handla.
4. Solen skiner och snön smälter.
5. Jag fyller snart år och har därför anledning att ställa till med kalas!
6. Fina människor tycker om mig.
Puss och kram och fred på jorden.
More time with my mind
Min påskhelg tillbringas med roomies dator, choklad, gurka i mängder, och plugg. Det är 55 dagar kvar. Det är inte mycket, jag kan lika gärna göra bra saker under den tiden. Funderar på om jag ska försöka få MVG i Historia A. Det kan nog gå, tror jag. Folk tror att man kan mer än vad man i själva verket gör om man bara formulerar sig bra. (Herregud vad jag är arrogant nu. Slå mig inte.)
Jag börjar få lite panik över hästen. Han har varit i någon annans händer i ett halvår nu. Bra händer, missförstå mig inte, men just idag ger det mig en obehagskänsla i magen. Det är itne chokladen. Tror jag, i alla fall. Poängen är att min häst är den bästa i hela världen och skulle jag ha ork och lust och tid att ha en häst så finns det ingen annan som skulle kunna komma på fråga. Men han måste vara såld innan studenten. Till rätt människa, dessutom. Plötsligt är de där 55 hotfulla istället för hoppfulla.
Mer tid med sina tankar är mindre lyckat om man är som Joey ("As it turns out, I don't have as many thoughts as you'd think!"). Det är även mindre lyckat om man som jag har så många tankar att man glömmer vissa tills de spränger in när det finns plats (för att citera Vapnet). Det är dock bra med tid att plugga. Solskenet ökar min motivation till det, av okända anledningar.
Spotifyplaylists did so NOT kill the mixtape
Igår hade jag en fullkomligt fantastisk upplevelse.
När jag var hemma i Småland passade jag på att plocka med mig min gamla kassettfreestyle upp. I den satt ett anonymt band. Spännande, tänkte jag. Så igår när jag promenerade till en vän i Dvärsätt kände jag att tiden var inne för att lyssna efter vad det var. Och jag dog nästan.
Av skratt.
Bandet var mitt RADIOBAND! När jag var tretton år lyssnade jag en hel massa på NRJ (shit music only), och kände alltså att detta behövde förevigas på band. Det inleddes med Fågeldansen! Från skiva, kanske bör tilläggas (om det gör saken bättre). Sedan - en salig blanding av bajs i ljudform.
Det bästa är dock att jag har spelat in det mellan två olika spelare. Alltså ingår exklusivt klirr med glas, mamma som ropar, samt jag som SJUNGER MED. Jag upprepar: Åh herregud. I början av en tramsig girlband-låt hör man hur jag vrålar "TYST!", för att sedan spela in ungefär en halv minut av låten innan den går över i Shebangs dåvarande singel. Oh, hur entustiastiskt jag sjunger med! Det är plågsamt.
Plågsamt eftersom jag får ont i magen av skratt.
En annan fin sak är när man hör mig prata med mamma.
Mamma: Hej, vill du ha något från affären?
Jag: Du får gärna köpa juice, men gå nu, jag spelar in!
Och hjälp, jag spelade in Eminem. Snälla snälla Moz/Jarvis/Thom/eller vem som nu är in charge där uppe, låt mig komma till pophimlen när jag dör. Jag ska med glädje ägna mitt liv åt att sona min ungdoms brott!
-Du bloggar för lite!
-Vad köper Magnus Carlson från Weeping Willows på grillen när han går hem från Debaser efter att ha spelat Smithslåtar hela kvällen?
-Korv med Moz!
Hohoho.
(Jag tror i alla fall att det var Debaser. Vi på Synchronised Sinking reserverar oss för eventuella fel.)
Ur arkivet.
Perfekt brösthöjd.
Dillebussen, som av allt att döma heter E14.
Kärlek är slemmigt.
Just det.
Det mytomspunna, hårspayade pepparkakshuset!
Ack, så ung, så borta. Jag ÄR aningens mental.
Konstiga Norrland.
Snart går jag sönder, Östersunder
JAG LÄNGTAR HEM.
Till Jämtland alltså. Arla suger, Milko är grejen. Att våren redan är här är i och för sig fantastiskt, men det räcker nu. Det är inte värt i längden. Jag ville ha isolering, nu har jag fått det, nu vill jag hem till mitt liv igen. Skolan, människorna, staden. Jag är kär i Östersund. Det kommer inte att bli ett smärtfritt avsked efter studenten, det är ett som är säkert.
Men Gislaved har sina ljusa stunder. Att sitta vid klockstapeln i centrum och äta glass med solen i ansiktet och en gammal god vän bredvid sig är väldigt fint.
Apropå fina saker så blir jag lika lycklig varje gång jag får facebookmail från HSG-Henric. Han skriver på talspråk. Citat: "gud anna sluta mä hästar och öppna din vägkrog med popscen NU så du kan boka oss varje tisdag och torsdag :D" Man kan ju bli glad för mindre!
Nedan: Video till HSG-låten Streetlight chase. Lyssna, se, njut.
20 album
Just nu kändes det väldigt viktigt att haka på det här.
Innan ni börjar döma mig efter min retroperspektivt smaklösa musiksmak vill jag bara klargöra ett par saker. Jag växte upp utan äldre, coolare syskon som kunde leda mig på den rätta vägen (som Tora, vars systrar förbjöd henne att lyssna på Spice Girls). Det här är inte representativt för min musiksmak idag (men kanske kan ge dig en förklaring till varför jag är den stördaste du känner). Jag har i princip valt plattor som under någon period i livet varit det enda jag velat lyssna på. Okej, here we go:
Aristocats-soundtracket. Ja, jag vet. Det var den första skivan jag köpte. Jag var kanske sju år och det var min favoritfilm. På den tiden var jag lite lätt besatt av katter.
Markoolio - Markoolio sticker hårt. Jag må ha växt upp i frikyrkliga Gislaved, men nödrim om sprit och brudar led jag ingen brist på. Såhär i efterhand undrar jag vad mina föräldrar egentligen höll på med.
Shania Twain - Come on over. Åh herregud. Jag hade nästan förträngt det här, men jag lyssnade jämt på den här plattan ett tag. Pappa och jag brukade lyssna tillsammans. Han sjöng med i "Man! I feel like woman" och sittdansade bakom ratten.
Shebang - The whole Shebang. De var de coolaste jag visste och plattan var det bästa jag visste. Det här var under Eva och Adam-eran, för övrigt.
Kelly Osbourne - Shut up. Äntrade mitt liv genom någon form av NRJ-happening vill jag minnas (jag lyssnade jämt på radio). Jag kände mig grymt rebellisk till den här plattan. Mimade framför spegeln och allt.
Lars Winnerbäck - Söndermarken. Och så öppnade sig Winnerbäckvärlden för mig. Jag har smak för att vara dramatisk, så jag säger att han räddade mitt liv på högstadiet. Det är nästan sant.
Lisa Ekdahl - Olyckssyster. Genom att lyssna på en Winnerbäckproducerad skiva började jag inse att det fanns andra (vispop)artister som var värda att lyssna på.
Hello Saferide - Introducing... Självklart. 2006 var Annika Norlins år (och året då jag började läsa musiktidningar, för intresserade). Jag bodde i en etta på Dalen i Gislaved, år kladdkaka till middag och dansade runt i morgonrock sjungandes på San Fransisco eller My best friend.
Placebo - Placebo. Det var höst '06, jag var emo och Östersunds skivaffär Skivhörnan fanns fortfarande. Den här plattan var på när jag låg på min säng och hatade allt.
Kent - Hagnesta Hill. Ehm, ja, se ovanstående kommentar.
Coldplay - Parachutes. Det var vår '07, jag var emo och Coldplay var det enda jag kunde smälta strax efter att min häst hade avlivats.
Bright Eyes - I'm wide awake, it's morning. Det enda jag orkade lyssna på under helvetessemestern i Thailand förra vintern. Viktigt.
The Lucksmiths - Why that doesn't surprise me. En väldigt god vän längs vägen mot ålderdomen. Innehåller den legendariska låten Synchronised sinking. "Explain or you'll explode".
Radiohead - In rainbows. Fick mig att gå bakåt i tiden och upptäcka hur mycket mer än Creep Radiohead är. Tack och lov!
Vapnet - Vapnet. Visserligen en EP om man ska vara petig, men ändå, Vapnet. Östersundspop är fantastiskt.
Niccokick - The good times we shared, were they so bad? Älskade, fina, bästa Niccokick. Soundtracket till våren 2008. Det var fina tider.
Emil Jensen - Orka då. Emil förändrar ens liv till lite finare, lite bättre, och måste därför självklart vara med på den här listan. Även om det är live som han gör det mest.
Markus Krunegård - Markusevangeliet. Det Krunegård inte vet hur man säger är inte värt att sägas. Yes please, Markus, come to me.
Conor Oberst - Conor Oberst. Spretigt album bla bla, "vad håller han på med?" bla bla, whatever, Conor Oberst is so ridiculously brilliant it makes me sick. Och den här plattan var det enda jag ville höra ett par veckor i somras. Det absolut enda.
Pulp - Different class. Videon till Disco 2000 gjorde mig intresserad. Jarvis hotness i en video av ett framförande av Common people på youtube gav honom livstidsplats på min To do-list. Sedan började jag fatta hur bra Pulp är (var?). Helt klart livsomstörtande.
Gå dit pennan pekar.
Tänk om livet kunde vara såhär jämt.
Sitta i mjukisbyxor och tycka om musik hela dagarna.
Kära högre makter (typ Fortuna Pop! och Marabou), ge mig orken att vara bra i skolan de resterande 64 dagarna så att jag i alla fall har skuggan av en chans att få göra det jag är bäst på "när jag blir stor".
Okej?
Tack.
Don't check me out, don't check me out, don't check me out
Idag fick jag mail från Emmabodafestivalen. De skrev att The Pains of Being Pure at Heart kommer dit. Då blev jag glad. Vad bra att jag blev deppig och impulsköpte en biljett där i december.
Att vara hemma på sol- och ätsemester har sina nackdelar i form av föräldratjat. Man hinner glömma hur drygt det är på bara ett par månader, och när man sedan utsätts för det igen sjunker man långt ner på vuxenpoängsskalan och gnäller "men jag skaaaa!" som värsta fjortonåringen. Men vadå. Att känna sig barnslig och omogen mot att få gratis mat (inklusive lyxen av ost) är ett rätt okej byte ändå.
Det är så mycket roligare att skriva när man inte behöver tänka saker som "okej, nu har jag en kvart på mig att slutföra recensionen innan min lektion i Historia börjar" eller "undrar om roomie hatar mig ifall jag ber att få låna hans dator så att jag inte överskrider deadline". Jag måste köpa en dator. Det går inte att föra en dräglig wannabe-frilansskribent-tillvaro utan en.
Apropå jag, mig och mitt så kanske jag kommenterar min ändrade förhållandestatus på facebook på något sätt snart. Eventuellt. Jag tänkte säga det till mamma när jag hoppar på tåget norrut igen. I'm such a drama queen.
Mjölk är dåligt för rösten, men bra för brösten.
Lykke Li: Jag körde upp en trumpinne i röven på min trummis en gång. Bara för att jag hade tråkigt.
Kristian Luuk: Vi har många ungdomar som tittar, och det här är inget beteende jag rekommenderar.
Kommentarer på det? Klart jag har.
Lykke, nästa gång du har tråkigt rekommenderar jag Wordchallange. Din trummis kan få gå i terapi hos mig om han behöver. Och Kristian, rekommenderar du det här till icke-ungdomarna som tittar? Vad ska vara åldersgränsen för att trumpinna folk? Är detta en framtida pensionärshobby?
Is he mental? Of course he is, just look at his hair.
I musiktidningen Q, som jag köpte för att överleva tågresan, listas the 25 greatest rock movies. På första plats återfinns This is Spinal Tap. Jag kände inte till den här filmen innan. Hur som helst handlar den om ett fiktivt band som driver med rockens klyschor (om jag fattat saken rätt). Det verkligt saftiga med det här, eller, det saftiga med det här, rättare sagt, nyss nämnda fakta dryper inte direkt, finns emellertid i intervjun med en av huvudrollsinnehavarna.
Liam Gallagher apparently thought Spinal Tap was a real band...
-Yeah, I've heard that story. God bless him. He also thought Oasis was a real band.
Haha. Skadeglädje är den enda sanna glädjen.
Och nej, vi på Synchronised Sinking gillar inte Oasis.
Last night I dreamt that somebody loved me
Nu finslipar jag en text. Sedan ska jag göra mat till mig själv och kolla på Bamse på video, tänkte jag.
Min mamma är så söt. Hon började grina när hon hämtade mig vid tåget i morse. Oj oj oj. Stackars mamma, jag åker väl hem för sällan. Hon berättade att mormor kommer upp till min student! Då blev jag lycklig. Hoppas bara jag lyckas ta studenten. Verkar lite fail-varning på det just nu.
