Smaka på den du!
Gårdagens citat.
Anki: Och sån där lång lök, du vet, som man kan fäktas med?
Anna: Purjolök?
Anki: Ja, exakt!
Övriga iakttagelser:
Om man blir ledsen när man rimligtvis inte kan ha PMS måste man anta att man faktiskt är ledsen på riktigt.
Min mage mår bättre. Det firar jag med choklad, chips, tuggummi och en eller annan cigarett. Låter inte det smart?
Och så ska jag till Siestafestivalen! Fina, söta Siesta. Kanske ska ragga upp lite sällskap, förresten. På något forum eller så. Brukar kunna bli fint. Jag gör det, så ses vi här sedan, okej?
Vi på Synchronised Sinking önskar tacka för oss och meddela att ni är vackra. Pussar och kramar.
You really care for your image, don't you?
Idag ägnade jag i princip hela min förmiddag (det är omöjligt att sova med hela jävla solen i ansiktet, tyvärr) åt att peta ner Tiger Lou och Kent från mina åtta toppartister totalt genom att lyssna upp de som var under, det vill säga Jesus and Mary Chain, Laakso och Markus Krunegård. Jag blev nöjd när jobbet var avklarat, men kände mig samtidigt obeskrivligt löjlig. Musikalisk fåfänga in absurdum.
På grund av detta har min hjärna i kväll landat i en tvångstanke om att skrobbla nostalgiska bajslåtar som jag tyckte om när jag mindre (tretton minus). Lite för att nostalgitrippar är tillfredsställande. Men mest för att lura i mig själv att jag inte bryr mig så jävla hårt.
Och, som ni själva kan utröna av detta inlägg, ingenting kan vara mer fel än det.
Just like honey
Det hade varit lite småroligt att inte skriva mer än så, men jag inledde för att berätta varför och jag tänker fullfölja det. Min superba humor till trots.
Om du lyssnar på Jesus and Mary Chain över huvud taget känner du garanterat till låten Just like honey. Annars kanske du har sett Lost in translation, där den spelas i slutet. Bra låt, hur som helst. Stämningsfull. Om den spelas på min begravning är det helt okej.
Sådär, nu har du bakgrundsfakta. Till saken: Jag hittade just en demoversion från -84 på Spotify! Den är mindre dramatisk än "vanliga" versionen, men betydligt mer intim och vacker på ett småskaligt sätt. Fantastiskt fint.
Så nu kan du också få öronorgasm. Åhhhh.
Dont believe the hype
I'm from Barcelona
Ready! Steady! Go!
Smart.
Du är störd men du har koll
Apropå nya plattor så ska jag få recensera The Sounds kommande. Blir intressant! Själva poängen är egentligen att det är en platta av ett etablerat band och min åsikt är önskvärd. Score! Jag drar i mig all bekräftelse jag kan få som den värsta sprutnarkoman.
Festivaler! Snart dör jag om jag inte får planerat min sommar mer. Det enda som hittills är spikat är Emmaboda. Och spons till två festivaler från mamma och mormor. Helst skulle jag åka på följande: Popadelica, Siesta (jättegärna supersöta Siesta!), Peace&Love, Hultsfred och Way Out West. Hoppas på att kunna skriva på någon.
Jag är så bortskämd att jag borde stenas lite för att lära mig veta hut. TYP.
Idag är det fredag. Fredag betyder god mat i skolan. Godare än vanligt, that is. (42 dagar kvar av lyxig lunch alla dagar i arbetsveckan. Huh.) Jag ska börja ladda för det nu. Värma upp käkarna och så. Puss,
P.S. Jag dampar lite på mina kategorier. Allt kan ju gå in under alla. Det här, t.ex., satte jag i musikkategorin, men det handlar ju minst lika mycket om mig. Och att jag skriver. Och så hänger allt ihop, i livets stora cirkel. Hakuna matata, för i helvete. D.S.
Spotifyplaylists did so NOT kill the mixtape
Igår hade jag en fullkomligt fantastisk upplevelse.
När jag var hemma i Småland passade jag på att plocka med mig min gamla kassettfreestyle upp. I den satt ett anonymt band. Spännande, tänkte jag. Så igår när jag promenerade till en vän i Dvärsätt kände jag att tiden var inne för att lyssna efter vad det var. Och jag dog nästan.
Av skratt.
Bandet var mitt RADIOBAND! När jag var tretton år lyssnade jag en hel massa på NRJ (shit music only), och kände alltså att detta behövde förevigas på band. Det inleddes med Fågeldansen! Från skiva, kanske bör tilläggas (om det gör saken bättre). Sedan - en salig blanding av bajs i ljudform.
Det bästa är dock att jag har spelat in det mellan två olika spelare. Alltså ingår exklusivt klirr med glas, mamma som ropar, samt jag som SJUNGER MED. Jag upprepar: Åh herregud. I början av en tramsig girlband-låt hör man hur jag vrålar "TYST!", för att sedan spela in ungefär en halv minut av låten innan den går över i Shebangs dåvarande singel. Oh, hur entustiastiskt jag sjunger med! Det är plågsamt.
Plågsamt eftersom jag får ont i magen av skratt.
En annan fin sak är när man hör mig prata med mamma.
Mamma: Hej, vill du ha något från affären?
Jag: Du får gärna köpa juice, men gå nu, jag spelar in!
Och hjälp, jag spelade in Eminem. Snälla snälla Moz/Jarvis/Thom/eller vem som nu är in charge där uppe, låt mig komma till pophimlen när jag dör. Jag ska med glädje ägna mitt liv åt att sona min ungdoms brott!
-Du bloggar för lite!
-Vad köper Magnus Carlson från Weeping Willows på grillen när han går hem från Debaser efter att ha spelat Smithslåtar hela kvällen?
-Korv med Moz!
Hohoho.
(Jag tror i alla fall att det var Debaser. Vi på Synchronised Sinking reserverar oss för eventuella fel.)
Snart går jag sönder, Östersunder
JAG LÄNGTAR HEM.
Till Jämtland alltså. Arla suger, Milko är grejen. Att våren redan är här är i och för sig fantastiskt, men det räcker nu. Det är inte värt i längden. Jag ville ha isolering, nu har jag fått det, nu vill jag hem till mitt liv igen. Skolan, människorna, staden. Jag är kär i Östersund. Det kommer inte att bli ett smärtfritt avsked efter studenten, det är ett som är säkert.
Men Gislaved har sina ljusa stunder. Att sitta vid klockstapeln i centrum och äta glass med solen i ansiktet och en gammal god vän bredvid sig är väldigt fint.
Apropå fina saker så blir jag lika lycklig varje gång jag får facebookmail från HSG-Henric. Han skriver på talspråk. Citat: "gud anna sluta mä hästar och öppna din vägkrog med popscen NU så du kan boka oss varje tisdag och torsdag :D" Man kan ju bli glad för mindre!
Nedan: Video till HSG-låten Streetlight chase. Lyssna, se, njut.
20 album
Just nu kändes det väldigt viktigt att haka på det här.
Innan ni börjar döma mig efter min retroperspektivt smaklösa musiksmak vill jag bara klargöra ett par saker. Jag växte upp utan äldre, coolare syskon som kunde leda mig på den rätta vägen (som Tora, vars systrar förbjöd henne att lyssna på Spice Girls). Det här är inte representativt för min musiksmak idag (men kanske kan ge dig en förklaring till varför jag är den stördaste du känner). Jag har i princip valt plattor som under någon period i livet varit det enda jag velat lyssna på. Okej, here we go:
Aristocats-soundtracket. Ja, jag vet. Det var den första skivan jag köpte. Jag var kanske sju år och det var min favoritfilm. På den tiden var jag lite lätt besatt av katter.
Markoolio - Markoolio sticker hårt. Jag må ha växt upp i frikyrkliga Gislaved, men nödrim om sprit och brudar led jag ingen brist på. Såhär i efterhand undrar jag vad mina föräldrar egentligen höll på med.
Shania Twain - Come on over. Åh herregud. Jag hade nästan förträngt det här, men jag lyssnade jämt på den här plattan ett tag. Pappa och jag brukade lyssna tillsammans. Han sjöng med i "Man! I feel like woman" och sittdansade bakom ratten.
Shebang - The whole Shebang. De var de coolaste jag visste och plattan var det bästa jag visste. Det här var under Eva och Adam-eran, för övrigt.
Kelly Osbourne - Shut up. Äntrade mitt liv genom någon form av NRJ-happening vill jag minnas (jag lyssnade jämt på radio). Jag kände mig grymt rebellisk till den här plattan. Mimade framför spegeln och allt.
Lars Winnerbäck - Söndermarken. Och så öppnade sig Winnerbäckvärlden för mig. Jag har smak för att vara dramatisk, så jag säger att han räddade mitt liv på högstadiet. Det är nästan sant.
Lisa Ekdahl - Olyckssyster. Genom att lyssna på en Winnerbäckproducerad skiva började jag inse att det fanns andra (vispop)artister som var värda att lyssna på.
Hello Saferide - Introducing... Självklart. 2006 var Annika Norlins år (och året då jag började läsa musiktidningar, för intresserade). Jag bodde i en etta på Dalen i Gislaved, år kladdkaka till middag och dansade runt i morgonrock sjungandes på San Fransisco eller My best friend.
Placebo - Placebo. Det var höst '06, jag var emo och Östersunds skivaffär Skivhörnan fanns fortfarande. Den här plattan var på när jag låg på min säng och hatade allt.
Kent - Hagnesta Hill. Ehm, ja, se ovanstående kommentar.
Coldplay - Parachutes. Det var vår '07, jag var emo och Coldplay var det enda jag kunde smälta strax efter att min häst hade avlivats.
Bright Eyes - I'm wide awake, it's morning. Det enda jag orkade lyssna på under helvetessemestern i Thailand förra vintern. Viktigt.
The Lucksmiths - Why that doesn't surprise me. En väldigt god vän längs vägen mot ålderdomen. Innehåller den legendariska låten Synchronised sinking. "Explain or you'll explode".
Radiohead - In rainbows. Fick mig att gå bakåt i tiden och upptäcka hur mycket mer än Creep Radiohead är. Tack och lov!
Vapnet - Vapnet. Visserligen en EP om man ska vara petig, men ändå, Vapnet. Östersundspop är fantastiskt.
Niccokick - The good times we shared, were they so bad? Älskade, fina, bästa Niccokick. Soundtracket till våren 2008. Det var fina tider.
Emil Jensen - Orka då. Emil förändrar ens liv till lite finare, lite bättre, och måste därför självklart vara med på den här listan. Även om det är live som han gör det mest.
Markus Krunegård - Markusevangeliet. Det Krunegård inte vet hur man säger är inte värt att sägas. Yes please, Markus, come to me.
Conor Oberst - Conor Oberst. Spretigt album bla bla, "vad håller han på med?" bla bla, whatever, Conor Oberst is so ridiculously brilliant it makes me sick. Och den här plattan var det enda jag ville höra ett par veckor i somras. Det absolut enda.
Pulp - Different class. Videon till Disco 2000 gjorde mig intresserad. Jarvis hotness i en video av ett framförande av Common people på youtube gav honom livstidsplats på min To do-list. Sedan började jag fatta hur bra Pulp är (var?). Helt klart livsomstörtande.
Allt av vikt jag säger har jag stulit ur en bok
The Big Fallhöjd
Det är här det börjar bli intressant. För vad heter hans band? Big Yellow. Det berättas att de först hette Big Pink, efter The Band-albumet, men de bytte färg eftersom folk trodde att de var gay.
Så kollar jag förtstrött igenom bandsläpp till Way Out West, och vad ser jag? Att bandet The Big Pink ska göra en klubbspelning.
Och så hänger vi alla ihop, i livets stora cirkel.
Trots att världen är som den är
Förresten är den enda gulligulliga kärlekslåt som går att lyssna på hur bitter man än är Just like heaven med The Cure. Läste NME igår på bibblan, och NME awards utnämnde The Cure till Godlike Geniuses. Jag har inget att tillägga.
Och en sak utöver Pulp och de andra som får mig att önska att jag växte upp under nittiotalet är Popsicle.
Over and out.
You said you'd always love me like you loved your hamster that time when you were nine
Mitt största problem är att jag diggar Hot 'n' cold. Katy Perry! Skjut den olydiga popparen nu! Såg videon på MTV i morse. Den innehåller, inte så värst diskret, reklam för något klädmärke. Produkt produkt produkt! Inte okej. Alls. Men... Den är catchy. Det har jag redan bloggat om.
Det är inte heller helt okomplicerat att tycka om band som Coldplay och The Killers. Det kan ju verka okej. Men det är det inte. Det är de alldeles för populära för. Som recensent är det okej att älska den nya fräscha hypen (typ Glasvegas, som för övrigt kombinerar Coldplays arenakåthet med Broder Danielsk svärta och kommer undan med det på grund av den vackra Glasgow-dialekten). Att digga ett etablerat band med några plattor i bakfickan är däremot inte försvarbart. Allra helst ska man vara först med att gilla den nya fräscha hypen, också. Superfräscht.
En annan spännande sak är det här med lugna låtar. Min roomie är totalt intolerant mot allt som går det minsta långsamt. Om han inte kommit på själv att det är en bra låt förstås, då är det okej. Han brukar hånle åt allt som är det minsta snällt. Det ska gå fort, och helst innehålla gitarronani hårt och länge, för att det ska vara okej att uppskatta. Alltså spelar jag aldrig snälla låtar jag tycker om när han är i närheten.
Jag ogillar att låtar jag gillar bli dissade. Det är lite som att bli dissad själv. Därför är det också jobbigt att lyssna på band som inte är riktigt coola. Det märks att man inte är riktigt cool själv. Och att digga en låt som är en plastprodukt, ja, det kan bara betyda att man är en plastprodukt? Ska man i så fall sluta sig till att min roomie inte är snäll? Min roomie kanske bara är bättre än jag på att inte gilla musik som inte låter ball. Då är bara frågan... Vem av oss är losern?
You are not the clothes you wear.
Bittert men svängigt. Hjärtat utanpå kroppen. Lite simpelt, enkelt att ta till sig. En gnutta pinsamt. Töntigt.
Och jävligt poppigt.
Dessutom innehåller det inte alla låtar jag hade velat ha på det. Ena sidan, A-sidan, slutar med en halv låt. När jag gjorde det hade jag inte optimala förutsättningar, men jag gjorde det bästa av det jag hade.
Symbolik.
Om man inte definierade sig genom musik, vem skulle man kunna vara då?
Conor Oberst och jag.
Nyss hittade jag en detalj som fick mig att älska Conor Oberst ännu lite till.
Det gick tydligen.
På han och hans Mystic Valley Band's myspace beskrivs nämligen gitarristen Taylor Hollingsworth såhär:
Taylor Hollingsworth was born. Then he played guitar. He hasn't died yet.
Och det här kände jag inte ens till när jag blev medlem i gruppen "Conor Oberst is so ridiculously brilliant it makes me sick." på Facebook.
I get a text from you
"Hej, din simon norrnånting var på tv, skulle bara hälsa det. Han hade röda Stuprör. Mm"
1. "Din"! Tack för det. Jag har alltid velat ha en egen popstjärna. Hihi.
2. Stuprör har förärats versal i början, vilket inte Simons namn har. Man får alltså anta att stuprören var det centrala här.
3. Det nöjda "mm" som inte avbryts av en punkt utan antagligen fortsätter utanför smsets begränsingar.
Och Simon: Jag lovar att jag ska se det så fort det kommer upp på internet, men hittills har jag inte hittat det. Din insats var säkert "mm".
Hjärtat gör mig blind
Så började jag prata om Markus Krunegård. Då gick hon.
Kanske bör jag ta lärdom av detta. Eller så svarar jag på mail från älskade Heart-Sick Groans istället. Iklädd Cheap mondays och randig tröja.
Oh, the humanity, vilken stereotyp poptönt.
Bittert men svängigt.
Idag har jag det svåra valet mellan att tvätta (eftersom jag inte har några rena kläder kvar) eller att gå och se Ale Möller band (eftersom det säkert blir kul). Dessvärre måste jag nog tvätta. Imorgon ska jag ju på Hello Saferide och recensera och då måste jag se anständig ut. Jag är för pretto för att inte vara fåfäng.
Skolan är i vägen för mitt riktiga liv. Jävla projektarbete och temaarbete och fucking jävla hästämnen! Kunde jag inte fått läsa Svenska C och sådant istället? Eller ägna min tid åt recensioner och artiklar, som jag borde. Hittade förresten en grupp på facebook som hette "Journalister och annat löst mediefolk". Funderade på att gå med, men insåg att jag är så extremt löst mediefolk att jag nog bör vänta lite. På en utbildning till exempel.
Mina kategorier är så flummigt uppdelade att man nästan kan välja på random. Det är också en grej med min blogg som gör den spännande.
Den här morgonen har jag den här fina poplåten i huvudet. Jonna Lee - My high.
Gula strumpbrallor är för övrigt grejen.
