You said you'd always love me like you loved your hamster that time when you were nine
Så, att gilla musik är inte så enkelt som det kan verka.
Mitt största problem är att jag diggar Hot 'n' cold. Katy Perry! Skjut den olydiga popparen nu! Såg videon på MTV i morse. Den innehåller, inte så värst diskret, reklam för något klädmärke. Produkt produkt produkt! Inte okej. Alls. Men... Den är catchy. Det har jag redan bloggat om.
Det är inte heller helt okomplicerat att tycka om band som Coldplay och The Killers. Det kan ju verka okej. Men det är det inte. Det är de alldeles för populära för. Som recensent är det okej att älska den nya fräscha hypen (typ Glasvegas, som för övrigt kombinerar Coldplays arenakåthet med Broder Danielsk svärta och kommer undan med det på grund av den vackra Glasgow-dialekten). Att digga ett etablerat band med några plattor i bakfickan är däremot inte försvarbart. Allra helst ska man vara först med att gilla den nya fräscha hypen, också. Superfräscht.
En annan spännande sak är det här med lugna låtar. Min roomie är totalt intolerant mot allt som går det minsta långsamt. Om han inte kommit på själv att det är en bra låt förstås, då är det okej. Han brukar hånle åt allt som är det minsta snällt. Det ska gå fort, och helst innehålla gitarronani hårt och länge, för att det ska vara okej att uppskatta. Alltså spelar jag aldrig snälla låtar jag tycker om när han är i närheten.
Jag ogillar att låtar jag gillar bli dissade. Det är lite som att bli dissad själv. Därför är det också jobbigt att lyssna på band som inte är riktigt coola. Det märks att man inte är riktigt cool själv. Och att digga en låt som är en plastprodukt, ja, det kan bara betyda att man är en plastprodukt? Ska man i så fall sluta sig till att min roomie inte är snäll? Min roomie kanske bara är bättre än jag på att inte gilla musik som inte låter ball. Då är bara frågan... Vem av oss är losern?
Mitt största problem är att jag diggar Hot 'n' cold. Katy Perry! Skjut den olydiga popparen nu! Såg videon på MTV i morse. Den innehåller, inte så värst diskret, reklam för något klädmärke. Produkt produkt produkt! Inte okej. Alls. Men... Den är catchy. Det har jag redan bloggat om.
Det är inte heller helt okomplicerat att tycka om band som Coldplay och The Killers. Det kan ju verka okej. Men det är det inte. Det är de alldeles för populära för. Som recensent är det okej att älska den nya fräscha hypen (typ Glasvegas, som för övrigt kombinerar Coldplays arenakåthet med Broder Danielsk svärta och kommer undan med det på grund av den vackra Glasgow-dialekten). Att digga ett etablerat band med några plattor i bakfickan är däremot inte försvarbart. Allra helst ska man vara först med att gilla den nya fräscha hypen, också. Superfräscht.
En annan spännande sak är det här med lugna låtar. Min roomie är totalt intolerant mot allt som går det minsta långsamt. Om han inte kommit på själv att det är en bra låt förstås, då är det okej. Han brukar hånle åt allt som är det minsta snällt. Det ska gå fort, och helst innehålla gitarronani hårt och länge, för att det ska vara okej att uppskatta. Alltså spelar jag aldrig snälla låtar jag tycker om när han är i närheten.
Jag ogillar att låtar jag gillar bli dissade. Det är lite som att bli dissad själv. Därför är det också jobbigt att lyssna på band som inte är riktigt coola. Det märks att man inte är riktigt cool själv. Och att digga en låt som är en plastprodukt, ja, det kan bara betyda att man är en plastprodukt? Ska man i så fall sluta sig till att min roomie inte är snäll? Min roomie kanske bara är bättre än jag på att inte gilla musik som inte låter ball. Då är bara frågan... Vem av oss är losern?
Kommentarer
Trackback
