Annas blogg

Alltså Dille. Varför, varför, varför? Hur svårt kan det vara att skriva på ett schema vilken KURS lektionen ingår i? Bara så att man slipper missförstånd, liksom? Enligt den information jag fått, från LÄRARE (som ska VETA), är jag ledig hela dagen idag. Jag blir glad och tänker att jag ska hinna jobba en massa, så jag åker till skolan i alla fall.

DÅ får jag veta att jag ska ha lektion. Jag blir så ARG. Alltså skolkar jag och jobbar ändå. Det var såhääär, visar mellan tumme och pekfinger, nära att jag stannade hemma och sov. Att plugga och recensera är bättre än att sova. Jag gör rätt. Skolan har gjort fel. Inte mitt problem. Jag har sagt det förut (igår) och nu säger jag det igen:

FUCK 'EM.

Följetongen om studentångesten fortsätter.

Att gå på krogen igår var fan duktigt av mig. Nattåg. Sedan skola. Sedan utgång. Sedan skola igen. Jag bara väntar på att min kropp ska kollapsa (att somna under avelskursen räknas inte). Men det var kul igår. Jag var sjukt opepp från början, men det lossnade när jag förfestade med att dansa med någon jag inte festat med på alldeles för länge. Väl på krogen dansade vi strumporna av oss på nostalgidansgolvet. Det var svettigt men svängigt.

Idag har jag ätit chips och druckit cola och samtidigt lärt mig hur en hästkropp ska se ut. Dessutom har jag dealat med rektorn. Jag blir alltid glad på den här skolan när jag haft samtal med rektorn. Den här skolan har sina brister, men den vill väldigt väl och det måste i slutändan vara det som räknas. Jag ska få slutbetyg och framtid. Basta.

Men jag kommer att sakna den här tiden som tar slut om 99 dagar. It's like... the end of an era!

Idag är det 100 dagar kvar till studenten.
Då ska man gå på krogen, bli full och vara lösaktig. Det är visst obligatoriskt. Men vadå, det gör jag alla onsdagar.

Skämt åsido så vet jag inte hur värt det känns att fira. Jag längtar ut, visst, men till vilken framtid? Just nu hänger mitt slutbetyg på en jävligt skör tråd, jag är världens skoltröttaste och idag valde rektorn att använda hela skolan-samlingen till att pika mig. Jag. Orkar. Inte.

Det där med framtid bygger på att jag skriver ihop levebröd. För det är det enda jag kan och det enda jag kan tänka mig att göra just nu. Det kan låta dramatiskt, men jag är faktiskt rätt värdelös på allt utom ord (jag utgår här ifrån att jag är i alla fall lite bra på det, eftersom folk brukar säga det). Och ärligt talat är det tanken på att få fortsätta skriva, och kanske en dag kunna leva på det, som motiverar mig till att göra saker över huvud taget just nu.
Sammanfattningsvis är det alldeles för viktigt för mig. Alldeles för.

Här krockar saker och ting så det bara sprutar hjärnsubstans åt alla håll. För ska jag fortsätta skriva kan jag inte göra ett uppehåll nu och tro att Groove och allt annat ska stanna upp och vänta på mig, tvärtom, det finns tusentals journalistwannabes som kan fylla igen mer än väl efter mig. Men ska jag kunna leva på skrivande måste jag vidareutbilda mig. Ska jag vidareutbilda mig måste jag få ett slutbetyg, helst bra också. Just nu hinner jag liksom inte riktigt både att leka musikskribent och att vara gymnasieelev. Och som det framgår kan jag inte sluta med något av det om mitt liv ska vara värt besväret.

Det känns som att mitt bästa alternativ är att sänka kraven på stimulerande sysselsättning. Börja jobba på Donken i juni och göra det tills jag är sextiofem. Låter som en plan?

Nej. Men jag kan ju gå ut i kväll och fira att om hundra dagar är jag antingen full av framtid eller tom på mening. Eller bara att jag lever. Det är faktiskt också en prestation.
Och ett krav jag inte tänker kompromissa med.
Någonsin.

Idag skolkar jag. Igen. Har ont i halsen, äter glass och tänker över mitt liv.

Ville mest bara säga att jag lever, men är för dålig för att vara kreativ precis just nu. Återkommer.

Ibland blir man väldigt less på Dille Gård naturbruksgymnasium.

Till exempel när vår skoltid går till ett flummigt temaarbete.
Till exempel när ingen vet riktigt varför vi gör det här temaarbetet.
Till exempel när alla lärare säger olika saker och ingen förstår.
Till exempel när vi måste gräva fram den information vi borde få på ett jävla silverfat.
Till exempel när schemat ändras, eller inte gäller alls, och vi förväntas vara helt okej med det.
Till exempel när villkor för att få betyg i kurser inte framgår.

Kanske framför allt när man inte har tid med det man vill för att man behöver reda ut vad man egentligen ska lära sig. När värdefull recensionstid går åt till att lyssna på urtuggat tugg om temat ("Hälsa och livsstil", för övrigt) eller kor eller unghästar eller något annat helt irrelevant. När man har kommit på att tvåhundra timmar Hästens utbildning inte kommer att betyda någonting alls för ens framtid. De sistnämnda grejerna är mitt eget fel, jag vet, och tyvärr ingenting jag kan beskylla skolan för. (Och ja, rektor läser, hej rektorn.) Men det får mig inte att bli muntrare på Dille.

Sammantaget är jag inte helt glad på skolan idag. Det kändes som måndag. Efter lunch kände vi oss väldigt less, jag, Millan och Tora. Väldigt less och med ett abnormt chokladbehov. Så vi tog bilen till macken i Lugnvik. När vi nästan var framme började finaste radiostationen P3 spela Detektivbyråns remix av Jag är en vampyr. Utanför macken sitter vi i bilen med dörrarna öppna och radion på högt högt och vrålar "HEEELA VÄRLDENS HUNGER SAMLAD I MIG". Tanter blev rädda. Dillebarn goes popraggare. Det var terapeutiskt.

Sedan köpte vi godis och åkte tillbaka till skolan.
Det känns bättre nu.

Skolan är ivägen just nu.
Jag skolkar för att hinna skriva recensioner. När jag egentligen borde vara på Dille och lära mig om hästar sitter jag och lyssnar på vad som i pressbiografin påstås vara "Sundsvalls indiepoppare med stort I". (Pha. När det kommer till Sundsvall är det Heart-Sick Groans som gäller.) 

Det är dåligt att skolka, det har jag vetat sedan innan jag gjorde det första gången någon gång under högstadiet för att istället sitta i biblioteket, läsa och glömma världen. Nu är situationen helt annorlunda. Jag behöver göra det här för att såsmåningom kuna göra det jag vill göra på heltid.

Här skulle man kunna påpeka att det behöver jag ett slutbetyg till också. Good point. Jag har tänkt kirra det. Jodå. Ska göra högskoleprov (kommer döda mina illusioner om min egen allmänbildning, men ändå) och annat konstruktivt dessutom. Mitt liv kommer att lösa sig. Jag klarar skolan och mina fritidsjobb och mina vänner och mina andra aktiviteter. Jodå.

Bara inte idag. Idag stannar jag hemma, lyssnar på recensionsplattor och dunkar bultbräda.  

P.S. Rubriken har ingenting med det här att göra. Jag tyckte bara att det var en bra rubrik. Pulp - Common people. D.S.

Idag har jag fått veta att min rektor läser min blogg. Ballt? Ja! Och synnerligen användbart. 

Alltså: Dear rektor Englund, jag skolkar just nu. Åtminstone rent tekniskt sett.
Men låt mig förklara.

Jag gick till mentorstiden som ett duktigt Dillebarn. Skrev det jag skulle i min mentorslogg. Skrev en ny projektplan i min PA-logg. Lämnade båda till min mentor och lärare i kursen PA. Sedan gick jag för att verkställa min tidsplan i PA. Har nämligen en hel del på gång och behöver få det klart så att jag slipper magsår längre fram i vår. Comprende? 

Jag fick nästa veckas schema och allt. Det enda jag missar är drygt prat om temat. Mina åsikter står i bloggen, okej? 
Jag kan inte få skolk för det här. I won't have it! 

Djupa andetag. Bara fem månader kvar. 
Och Dille är ju världens finaste egentligen.  

Idag har jag Estetisk verksamhet. Det är väl nu jag ska visa mig värdig mitt medlemskap i "Östersunds finaste kulturförening" Kreativ Explosion. Men, nej. Jag tror jag skjuter upp det lite.

Däremot har jag fått frågan "har du mens?" och blivit benämnd som psykiskt instabil.
Av min lärare. Är detta okej? Jag vet inte riktigt, jag, men jag kände mig lite instabil så jag orkade inte bråka.
Haha.
 
Skolan är kul.

Är det så dumt att ifrågasätta?

Alla har olika värderingar om allt. Själv är jag uppfostrad till att granska min omvärld med viss skepsis, att inte bara köpa allt rakt av, att se till att ha en bra anledning som motivation att göra saker. Att förstå varför. Det är alltid det centrala för mig. Själv tycker jag att det är smart att ifrågasätta. Om man bara köper allt kan man hamna vart som helst till slut (utvik, modeblogg, tv-shop, ni fattar grejen).

Men det är mycket möjligt att jag har fel. För när man frågar varför blir man alltid behandlad som om man är helt dum i huvudet, och så får man höra om genomförandet en gång till fast långsammare. Men JA, jag förstod HUR, men VARFÖR? Det är i sådana stunder man får lust att slita av sig armen och kasta den på folk. Enligt min "det är bra att ifrågasätta"-filosofi är man då hyfsat intelligent och borde inte bli förledd att tro att man är korkad.

Så, eftersom jag är den jag är, nu frågar jag er.
Varför är det så dumt att ifrågasätta?

FIGHTERS DON'T QUIT AND QUITTERS DON'T FIGHT
LALALALALALA