Annas blogg

Idag är det 100 dagar kvar till studenten.
Då ska man gå på krogen, bli full och vara lösaktig. Det är visst obligatoriskt. Men vadå, det gör jag alla onsdagar.

Skämt åsido så vet jag inte hur värt det känns att fira. Jag längtar ut, visst, men till vilken framtid? Just nu hänger mitt slutbetyg på en jävligt skör tråd, jag är världens skoltröttaste och idag valde rektorn att använda hela skolan-samlingen till att pika mig. Jag. Orkar. Inte.

Det där med framtid bygger på att jag skriver ihop levebröd. För det är det enda jag kan och det enda jag kan tänka mig att göra just nu. Det kan låta dramatiskt, men jag är faktiskt rätt värdelös på allt utom ord (jag utgår här ifrån att jag är i alla fall lite bra på det, eftersom folk brukar säga det). Och ärligt talat är det tanken på att få fortsätta skriva, och kanske en dag kunna leva på det, som motiverar mig till att göra saker över huvud taget just nu.
Sammanfattningsvis är det alldeles för viktigt för mig. Alldeles för.

Här krockar saker och ting så det bara sprutar hjärnsubstans åt alla håll. För ska jag fortsätta skriva kan jag inte göra ett uppehåll nu och tro att Groove och allt annat ska stanna upp och vänta på mig, tvärtom, det finns tusentals journalistwannabes som kan fylla igen mer än väl efter mig. Men ska jag kunna leva på skrivande måste jag vidareutbilda mig. Ska jag vidareutbilda mig måste jag få ett slutbetyg, helst bra också. Just nu hinner jag liksom inte riktigt både att leka musikskribent och att vara gymnasieelev. Och som det framgår kan jag inte sluta med något av det om mitt liv ska vara värt besväret.

Det känns som att mitt bästa alternativ är att sänka kraven på stimulerande sysselsättning. Börja jobba på Donken i juni och göra det tills jag är sextiofem. Låter som en plan?

Nej. Men jag kan ju gå ut i kväll och fira att om hundra dagar är jag antingen full av framtid eller tom på mening. Eller bara att jag lever. Det är faktiskt också en prestation.
Och ett krav jag inte tänker kompromissa med.
Någonsin.