Annas blogg

Nu! Ska ni få höra. Jag pratade i telefon med herr Blandband härom dagen, och ni kan aldrig tro vad han hade upptäckt.

Jag, lilla töntiga wannabeskribent-jag, är citerad på Häpnas hemsida! Häpna är Anna Järvinens skivbolag och på sin förstasida har de radat upp alla lovord om nya plattan. Inklusive mina. CHECK IT OUT!

Okej, jag inser att det bara är för mig det här är en stor grej. Det kanske är lite kul för mina närmast sörjande också.
MEN ÄNDÅ.
Coolt.

Jag ska på Popadelica och skriva! Woohoo! Jönköping, här kommer jag.

Eftersom det har uttryckts önskemål om länkar till mina recensioner. Man får vara tillmötesgående. Dessutom blir jag glad när folk vill läsa det jag skriver.

Miss Li, live: Här spårar jag lite och refererar till Aristocats.
Choir of Young Belivers, skiva: Såhär tyckte jag.
Jeremy Jay, skiva: Jag trodde grabben var brittisk. Jag hade fel. Jag skrev det.
Sara Lov, skiva: Har inget att tillägga. Tråkigt.

And that's that.

Popcirkus.

Lykke Li: Jag körde upp en trumpinne i röven på min trummis en gång. Bara för att jag hade tråkigt.
Kristian Luuk: Vi har många ungdomar som tittar, och det här är inget beteende jag rekommenderar.

Kommentarer på det? Klart jag har.

Lykke, nästa gång du har tråkigt rekommenderar jag Wordchallange. Din trummis kan få gå i terapi hos mig om han behöver. Och Kristian, rekommenderar du det här till icke-ungdomarna som tittar? Vad ska vara åldersgränsen för att trumpinna folk? Är detta en framtida pensionärshobby?

Josefin! Jag tänkte att du kanske skulle vara intresserad av detta.

I musiktidningen Q, som jag köpte för att överleva tågresan, listas the 25 greatest rock movies. På första plats återfinns This is Spinal Tap. Jag kände inte till den här filmen innan. Hur som helst handlar den om ett fiktivt band som driver med rockens klyschor (om jag fattat saken rätt). Det verkligt saftiga med det här, eller, det saftiga med det här, rättare sagt, nyss nämnda fakta dryper inte direkt, finns emellertid i intervjun med en av huvudrollsinnehavarna.

Liam Gallagher apparently thought Spinal Tap was a real band...
-Yeah, I've heard that story. God bless him. He also thought Oasis was a real band.

Haha. Skadeglädje är den enda sanna glädjen.

Och nej, vi på Synchronised Sinking gillar inte Oasis.

Jag är precis tillräckligt pretentiös, och knasig, för att skriva saker som "ur ett indieglobalt perspektiv" i en recension. Något roligt ska man ju ha, inte sant?

Jag kan just ha pajat min framtid. Skjutit den i huvudet och målat väggen med dess hjärnsubstans.
Eller så har jag räddat mig själv från utbrändhet, samt gett mitt slutbetyg högre chanser att få en dräglig tillvaro.

Allt är som bekant relaivt.
Och allt jag vet är att det gör mig jävligt nervös.

Okej.

Att läsa min recension av Anna Ternheim-konserten som nu äntligen är uppe på Grooves hemsida får mig att tänka att jag behöver ett yrke som förblir opåverkat av prestationsångest. Eller kanske ett som inte kan förorsaka någon sådan.

Typ...

Eh.

Nej, jag vet inte, vad man än ska jobba med måste man kunna någonting.

Fuck.

När jag hade fetingångesten Herbert över min liverecension av Anna Ternheim såg min statusrad på Facebook ut såhär: "Anna har skrivångest. Hur skriver man en text som ingenting är värd, men som måste bli skitbra?"

Nästa gång jag loggade in hade Andreas Häggström (grundare av Panda, allmänt ball journalist och såvitt jag kan förstå en sympatisk människa) skrivit ett svar i Facebookchatten.
"Man skriver en text man själv vill läsa. Igen. Och igen. Och igen."

Det är ju fantastiskt bra! Jag har ett nytt mantra. Att skriva en text man själv vill läsa behöver inte ställa så enorma krav på texten i fråga. Jag menar, det är alltid mest tillfredsställande om texten är snygg stilmässigt och så vidare, men får jag den information jag vill ha framförd med korrekt grammatik och läsvänlig meningsbyggnad är jag trots allt rätt nöjd. Alltså behöver jag inte vara briljant hela tiden. Det är en börda som lättar! 

Mitt förra mantra var "skriv som det ska vara". Det sade Gary när jag var asplövsrädd praktikant på Groove och skulle börja recensera. Det är också bra. I synnerhet om man som jag gärna krånglar till saker. Skriv som det ska vara, helt enkelt.

Att det enda jag kan är att skriva behöver inte betyda att jag kan det. Däremot kan jag läsa. Alltså vet jag hur det ska vara. Alltså vet jag vad jag vill läsa. Alltså vet jag vad jag vill skriva. Det är bara att skriva. Det jag vill läsa. Som det ska vara.
Igen.

Det är SÅ glamouröst att recensera skivor. Man får ha åsikter om sin post. Ibland trycks dessa åsikter dessutom på papper och blir lästa. Oh my!

Ja, jag fick ett nytt paket från Groove idag. Blev just precis nu klar med sista plattan från förra paketet. Vanligtvis innehåller ett paket fyra eller fem plattor. Detta? SJU. Utöver de sju plattor jag har från Musiklandet. Utöver artikeln om HSG som jag skriver ett par ord på då och då när jag hinner. Utöver skolhelvetet.

Eh, alltså, jag älskar att skriva om musik och det är det bästa jag vet i hela världen att jag får göra det, men det här känns lite... Mycket.
Om jag ändå kunde göra det här på heltid varje dag och få betalt för det och kunna leva på det. Jag tror att det är dit jag är på väg. Men det finns hästbajs att skyffla i alla branscher, om än inte bokstavligt talat. Det är bara att skyffla på och tänka på att man en dag kommer att skriva briljanta saker mest hela tiden. Skriva om posten och vara glad.

Nu ska jag daska Timo Räisänen.

Igår var jag på konsert. Anna Ternheim, Gamla Teatern, Östersund. Jag hade köpt biljett och tänkte inte recensera, eftersom jag knappt hinner det jag redan har att skriva. Bra plan.

Men. En timme innan jag ska gå dit får jag mail från Gary som undrar om jag ska dit och ber mig skriva, jag citerar, "en fyllig recension till tidningen". En liverecension i tryck, tänker jag. En biljett köpt i onödan, tänker jag också. Så jag svarar att jag har knappt om tid, köpt biljett men gör det om det går att lösa med biljetten. Sälj den och skaffa ackreditering, säger Gary. Och jag säger okej. Jag gör det.

Och nu känner mig lite som om jag blivit bjuden på klassfesten som ett skämt, som om Anna skulle kunna vara med, haha, åh gud vad pinigt, , trodde hon verkligen det?, jag dör, hahaha, kom så äter vi popcorn och dansar till Aqua. Typ så mycket är den texten värd. Typ ingenting är den texten värd.

Ingenting. Jag har betalat trehundra spänn för att slippa, ja faktiskt, det blir slippa när man inte vill även om man älskar det, recensera och gör det sedan ändå. Inte okej, Anna, inte okej. Minus-okej, så lite okej är det.
Ingenting värd. Inte okej.

Dagens skratt: Facebook gör reklam för något de kallar "glamour mus". Bara särskrivningen i sig är ju fantastisk, men själva grejen?! En glamourmus! Är det en husmus i glitterskrud, eller ett annat ord för lyxprostituerad? There's no need to decide!

Ja, egentligen var det ju en datormus med strass på. Vilket när man tänker rätt på saken OCKSÅ är roande. Tänk att man kan ha såhär roligt, sist kvar i skolan en fredageftermiddag. Livet är bra underbart.

Ibland när jag läser pressbiografier blir jag sugen på att recensera dem. Ni vet, när man får hem en skiva så kommer det nästan alltid med ett papper från skivbolaget eller distributören där det står bra saker om den här fantastiska artisten. Det är spännande läsning!

Vissa har otroligt välskrivna och fint formulerade biografier med massor av fakta om artisten och målande beskrivningar av musiken. Som en partisk recension, typ. Andra skivor är helt anonyma. Det är nästan bäst för att få ett så oförstört intryck som möjligt. Bäst gillar jag ändå biografier som skrivits av artisterna själva. Det är ofta sådär mysigt "hej, det här heter jag, såhär har jag tänkt/gjort/känt, hoppas du gillar det". När skivbolagen skriver är det i och för sig mer episkt, men också mer svulstigt "det här ska vi sälja till varje pris"-aktigt.

Det värsta som går att skriva i en pressbio är allt som är inkorrekt stavnings- och grammatikmässigt. Åtminstone när det är jag som läser, jag tappar både förtroende och välvilja direkt. Sedan kan ju plattan vara bra ändå. Och är den bra så är den, och då skriver man det. Men första intrycket spelar roll. Ibland tänker jag att man borde få alla skivor i, typ, bruna papperskuvert med namnet i samma typsnitt, och alla skivor borde vara helvita eller något annat enhetligt. Som en skoluniform. Samma förutsättningar för alla, liksom.

Om den här texten hade varit en pressbiografi hade jag varit skeptisk till skivan, faktiskt. Jag har använt orden "typ" och "liksom" relativt ofta. Det kändes helt enkelt som att de skulle vara där, så det fick de. Men enhetligt är det ju inte.

Mitt första bidrag till Musiklandet ser ut såhär.
Japp.

Nyss var det två av mina vänner i skolan som påstod att Blondinbella borde bli politiker, på grunden "hon är ju smart".
I think I speak for everyone when I say: Pha!

Ska vem som helst få föra vår talan? Är det pälsjackor och vad man käkat till frukost som ska diskuteras i riksdagen? Bellas blogg talar så bra för sig själv. Ett mycket blygsamt urval anledningar till att hon inte borde få någon makt över huvud taget:

Hur kom det sig att du började blogga?
Jag fick utegångsförbud, hade tråkigt och startade en blogg vid namn Blondinbella. I början skrev jag mest om politik men inga av min 14 åriga kompisar ville läsa så då blev de mer "livstil"

Hon kan inte stava och använda punkt. Hon anpassade sig villigt efter normen. Är det illa formulerade åsiktskameleonter vi behöver till att styra vårt land? Svar: Nej.

I vårt förhållande är det Nils som tar tid i butiker, inte jag. Jag är som en kille istället och letar efter en stol för att sitta där och vänta.

Hej stereotyp! Fan, mer än hälften av Sveriges tonårstjejer läser henne, har hon tänkt på det? Hur ska jämställdheten gå framåt när personer som syns uppmuntrar könsroller? Faktarättelse: Vissa människor är intresserade av shopping. Vissa av dem har fitta och vissa av dem har kuk. Vissa är mindre intresserade av shopping. Vissa av dem har fitta och vissa av dem har kuk. Så enkelt är det. (Det är intressant att hon framställer sig som ointresserad av shopping när hennes blogg till stor del handlar om vad hon har shoppat. Mycket intressant.)

Nu orkar jag inte läsa mer i hennes blogg, så nu får det vara nog med exempel. Det finns en gräns för hur mycket ytlighet och grammatisk misär jag orkar med. Dessutom är ingen mogen att bli politiker när man är arton bast. I synnerhet inte någon som tycker att det värsta med att ha feber är att man inte orkar shoppa.

Nog sagt.

P.S. Rubriken är ett citat från Fight Club. Även om Blondinbellas läsare bestämmer åt henne att hon ska bli brunett så kommer tankarna därinne vara som förut. Det är ju bäst att gardera sig. D.S.

Holden Caulfield, huvudpersonen och berättande i boken som heter Räddaren i nöden på svenska, är en intressant person. Helt psykad, förstås, och jag skulle inte vilja känna honom i verkligheten, men intressant. Att känna honom skulle dock vara en omöjlighet eftersom han knappt tycker om människor (förutom sin lillasyster). 

Berättelsen är faktiskt knappt en berättelse. Han blir utkickad från sin snobbiga skola och tillbringar några dagar på hotell i New York. Röker som en skorsten, har en date med någon tjej, super sig full, köper nästan en hora, och inte så mycket mer. Vilket bara bevisar att en bok inte behöver ha någon rafflande handling för att vara lockande. Det jag tror har bidragit till bokens klassikerstatus är dels greppet att skriva talspråk - det känns som att Holden talar direkt till en - och dels att Holdens dekadenta leverne och "ovårdade" språk antagligen inte var helt vanligt 1951 då boken gavs ut. 

Ett av mina favoritställen i boken är när Holden känner för att ta livet av sig, överväger att hoppa ut genom hotellfönstret men dissar den idén för att han inte vill att någon ska se honom helt blodig och trasig. Det låter kanske okänsligt att det är ett favoritställe. Jag menar, självmord är inte kul någonstans. Men fåfängans seger över depressionen? Jag tycker att det är rätt fint.  

Frekvent återkommande meningar och uttryck:
"It depressed the hell out of me."
"I almost wished I was dead."
"People never give your message to anybody."
"I swear to God I'm a madman."
"All of a sudden I felt really depressed."
"Phony bastard." 
"Sonuvabitch."
"Awreddy." (Already på talspråk, om det inte var uppenbart. Inte väldigt återkommande men värt att ha med.)
"It really does", "I really don't", och liknande.

Slutet är ett av de bästa slut jag läst. Hör här:
"That's all I'm going to tell you about. I could probably tell you what I did after I went home, and how I got sick and all, and what school I'm supposed to go to next fall, after I get out of here, but I don't feel like it. I really don't. That stuff doesn't interest me too much right now./.../ I'm sorry I told so many people about it. About all I know is, I sort of miss everyone I told about. Even old Stradlater and Ackley, for instance. I think I even miss that goddam Maurice. It's funny. Don't ever tell anybody anything. If you do, you start missing everybody."

Som jag nämnde i förra inlägget har jag snart ett gig på musiklandet. Det är, som jag också nämnde, väldigt roligt. Nu tänkte jag gå in lite djupare på varför det är så fantastiskt.

För det första - egokick gånger hundra! Mitt storhetsvansinne kan bli ett aktiebolag. Hybris AB ska det heta. Hur kan bli annat än lycklig när folk (inte bara folk - skribenter) skriver såhär till en?

Hej Anna,

Vad kan jag säga? Blev helt såld direkt och en plats är given för dig i
Musiklandets redaktion (mycket trevligt läsning indeed)!

Gjorde min dag. Och ja, det är väl lika bra att erkänna - jag kommer att vara glad åt det i morgon också. Kanske nästa dag. Och. Så. Vidare.

Det bästa med ännu en offentlig plats för personliga åsikter är oberoendet. Nu är jag inte längre beroende av Groove för att överleva! Hurra! Kan jag få två uppdrag så kan jag få fler. Mitt liv kommer att lösa sig. Jag ska inte torka mer bajs, om man inte räknar en extremt dålig recensionsplatta som bajs i öronen förstås.
Men det är ett trevligt problem att ha.

Nej, ni kommer aldrig att bli av med mig och mina försök att bli Rob Sheffield.
Anna är här för att stanna.

Puss
Eder BÄSTA poptönt

P.S. Apropå oberoende kom jag på häromdagen att min livsstil är väldigt lite indie. Hybris AB, sponsored by CSN och föräldrar? Nåväl. Jag skriver åtminstone, ideellt dessutom, för oberoende tidningar. Och åker pulka i Converse, så jävla indie, asså... D.S.