The Catcher in the Rye
Holden Caulfield, huvudpersonen och berättande i boken som heter Räddaren i nöden på svenska, är en intressant person. Helt psykad, förstås, och jag skulle inte vilja känna honom i verkligheten, men intressant. Att känna honom skulle dock vara en omöjlighet eftersom han knappt tycker om människor (förutom sin lillasyster).
Berättelsen är faktiskt knappt en berättelse. Han blir utkickad från sin snobbiga skola och tillbringar några dagar på hotell i New York. Röker som en skorsten, har en date med någon tjej, super sig full, köper nästan en hora, och inte så mycket mer. Vilket bara bevisar att en bok inte behöver ha någon rafflande handling för att vara lockande. Det jag tror har bidragit till bokens klassikerstatus är dels greppet att skriva talspråk - det känns som att Holden talar direkt till en - och dels att Holdens dekadenta leverne och "ovårdade" språk antagligen inte var helt vanligt 1951 då boken gavs ut.
Ett av mina favoritställen i boken är när Holden känner för att ta livet av sig, överväger att hoppa ut genom hotellfönstret men dissar den idén för att han inte vill att någon ska se honom helt blodig och trasig. Det låter kanske okänsligt att det är ett favoritställe. Jag menar, självmord är inte kul någonstans. Men fåfängans seger över depressionen? Jag tycker att det är rätt fint.
Frekvent återkommande meningar och uttryck:
"It depressed the hell out of me."
"I almost wished I was dead."
"People never give your message to anybody."
"I swear to God I'm a madman."
"All of a sudden I felt really depressed."
"Phony bastard."
"Sonuvabitch."
"Awreddy." (Already på talspråk, om det inte var uppenbart. Inte väldigt återkommande men värt att ha med.)
"It really does", "I really don't", och liknande.
Slutet är ett av de bästa slut jag läst. Hör här:
"That's all I'm going to tell you about. I could probably tell you what I did after I went home, and how I got sick and all, and what school I'm supposed to go to next fall, after I get out of here, but I don't feel like it. I really don't. That stuff doesn't interest me too much right now./.../ I'm sorry I told so many people about it. About all I know is, I sort of miss everyone I told about. Even old Stradlater and Ackley, for instance. I think I even miss that goddam Maurice. It's funny. Don't ever tell anybody anything. If you do, you start missing everybody."
Berättelsen är faktiskt knappt en berättelse. Han blir utkickad från sin snobbiga skola och tillbringar några dagar på hotell i New York. Röker som en skorsten, har en date med någon tjej, super sig full, köper nästan en hora, och inte så mycket mer. Vilket bara bevisar att en bok inte behöver ha någon rafflande handling för att vara lockande. Det jag tror har bidragit till bokens klassikerstatus är dels greppet att skriva talspråk - det känns som att Holden talar direkt till en - och dels att Holdens dekadenta leverne och "ovårdade" språk antagligen inte var helt vanligt 1951 då boken gavs ut.
Ett av mina favoritställen i boken är när Holden känner för att ta livet av sig, överväger att hoppa ut genom hotellfönstret men dissar den idén för att han inte vill att någon ska se honom helt blodig och trasig. Det låter kanske okänsligt att det är ett favoritställe. Jag menar, självmord är inte kul någonstans. Men fåfängans seger över depressionen? Jag tycker att det är rätt fint.
Frekvent återkommande meningar och uttryck:
"It depressed the hell out of me."
"I almost wished I was dead."
"People never give your message to anybody."
"I swear to God I'm a madman."
"All of a sudden I felt really depressed."
"Phony bastard."
"Sonuvabitch."
"Awreddy." (Already på talspråk, om det inte var uppenbart. Inte väldigt återkommande men värt att ha med.)
"It really does", "I really don't", och liknande.
Slutet är ett av de bästa slut jag läst. Hör här:
"That's all I'm going to tell you about. I could probably tell you what I did after I went home, and how I got sick and all, and what school I'm supposed to go to next fall, after I get out of here, but I don't feel like it. I really don't. That stuff doesn't interest me too much right now./.../ I'm sorry I told so many people about it. About all I know is, I sort of miss everyone I told about. Even old Stradlater and Ackley, for instance. I think I even miss that goddam Maurice. It's funny. Don't ever tell anybody anything. If you do, you start missing everybody."
Kommentarer
Postat av: carina
den ska jag läsa
Postat av: Matilda
Den var min Setwork bok i Sydafrika! Och jag fick alltid läsa Houlden, men det var sjukt svårt eftersom vi inte fick svära och var tvungna att censurera löpande. Härliga tider
Trackback
