Annas blogg

I protest mot grubbligt emobloggande:

Emmaboda bokar fler och fler superfina band! bob hund, Detektivbyrån... Need I say more?

Nya Jonna Lee är tokbra.

Skivsläpp att peppa: Vincent Vicious, Simon Norrsveden.

Man måste älska Komas Mida.

HELL YES.

P3 Guld. Where to start?

Det lyckligaste ögonblicket var när Markus Krunegård vann Årets låt. Tack, tack, tack för att det inte blev Takida utan finaste Markus! Då jublade vi i soffan. Stackaren hade magsjuka också, "jag ligger här och inte suger, men spyr, för jag är så sjuk". Då skulle man varit där och sagt "men lilla gubben, hur är det fatt?".

Sirqus Alfon var härligt dampiga. Kläderna! Versionerna av låtarna! Cirkussprattlet!

Detektivbyrån och Annika och Markus var om möjligt än mer älskvärda tillsammans. Det om något var maximal trevnad! Annika såg grymt nervös ut. Undrar om hon var det? Det skulle jag ha varit. Först: Scandinavium. Sedan: Hela Sverige kollar. Hon har i och för sig synts på galor en del förr. Så jag kan ha väldigt fel. Men om jag skulle ha rätt skulle jag inte bli förvånad.

Jag blev kär i Anders. Ja, han är töntig, och nej, han var inte alltid rolig, men det gör inget. Han har ju så söt dialekt. Och fina glasögon. Hur kan man inte älska någon som står i Scandinavium och snackar om juice?

Håkans framträdande var sämre än vanligt. Sluta knarka snart? Tacktalen lät mycket krystade och politiskt korrekta, som om han verkligen ansträngde sig för att säga rätt saker. Alla skivor kan inte ha varit i rätt fodral, alltså. Men Håkan är Håkan och han var värd sina pris. Självklart.

Bästa tacktalet var El Perro Del Mar. Hon visade verkligen hur himla glad hon blev och det var så väldigt fint. Uppriktig glädje! Mer sånt i Sveriges television! 

Påminnelse till mig själv: Åk aldrig mer bil med en människa som väljer att lägga mängder av energi på att dissa Detektivbyrån. Det gör det betydligt svårare att avnjuta En annan typ av disco.

Att få höra dem helt randomly på radio fick mig att inse att jag saknar dem. Faktiskt. Jag vill se dem live igen! Detektivbyrån. Finaste, bästa, underbaraste Detektivbyrån. Jag får åtminstone se dem halv-live ikväll. På tv, alltså. P3 Guld. Oh yes.

Och kom ihåg: Respektera Detektivbyrån.
Det var allt just nu.

Vem här minns Voxpop? Handuppräckning? Jag vet i alla fall att jag gör det. Varje onsdag satte jag mig på golvet framför tv:n, eftersom jag inte fick det för mamma, och kollade på Voxpop, eftersom mamma inte gillade det heller. Såhär tio år senare säger jag bara - det är inte konstigt att min musiksmak såg ut som den gjorde då. Jag kan inte klandra mig själv för att jag inte lyssnade på Popsicle och Broder Daniel när min musikinspiration kom från Voxpop.

Låt oss ta en liten titt på artisterna i det här avsnittet. Först och främst är E-type gäst och betecknas som Sveriges technokung. Store tid. Och listan då. Popsie, någon som minns dem? Inte? Tur för er. Boyzone... Nittiotalet och pojkband är som bröd med smör. Det är allt jag har att säga. Och systrarna Graaf måste ha varit många unga killars första runkbilder. Jag vet att ännu yngre tjejer, i min ålder av mogna åtta år, hade dem som idoler. Skrämmande. Will Smith. Jag minns det som att jag gillade den där låten. Nu har jag svårt att förstå varför. Och Lok står fan inte alls när de andra faller! De som ville verka farliga sa att de gillade Lok. Lok var det farligaste som snälla Voxpop hade att erbjuda. Det bästa av allt är dock att man kan tävla om att få träffa Dr Bombay!

Programledaren Henrik Olsson är ett litet mirakel i sig. Han ser så mellanmjölkigt trevlig ut att man bara måste tycka om hans hårgeléiga uppenbarelse. Han utnämner Voxpop till vår lilla tröst. Han berättar att det inte "strömmat in musikvideor till postlådan". Postlådan! Hans konstpauser mitt i meningar och varierande taltempo är också värda att nämnas. Dessutom är polotröja ett underskattat klädesplagg.

Det här med språk är ett pinsamt kapitel. Dels var det alltid någon stackars engelsktalande popstjärna som skulle få fram "det är do shom bestämmehr huor listan i Voxshpop ska se ut, ring och rhosta", och dels uppmanar käcke Henrik oss att "sheck out and call".

En annan sak jag verkligen inte fattar dealen med är tjejen som är där som något slags tillbehör. Henriks accessoar med stora tuttar. Vad fyllde hon för funktion i sammanhanget? Är det tänkt att man ska få någon slags illusion av att allt är väldigt casual i studion, att Henrik hänger där jämt, att han ofta står där och snackar med kompisar? Det fattar man till och med som åttaåring inte är så. De röda skärmarna med hål i och de rörliga olikfärgade ljusen är för psykadeliskt för att vara casual.

Det här var alltså mitt populärkulturkonsumerande anno 1998. Om man vill kan man säga att jag just dissat mitt åttaåriga jag. Men allvarligt talat, E-type? Tur att ens smak förfinats med åren. Det finns nackdelar med att ha många tv-kanaler, men när jag ser Voxpop nu känner jag starkt att fördelarna överväger. Att ha både ZTV och MTV och VH1 att välja på gör att det faktiskt finns en chans att det visas något bra nästan hela tiden. Tur är väl det, för jag älskar musikvideor. För att citera den där veckans Voxpopvinnare The Offspring: Give it to me baby, uh-uh uh-uh!

Här kan man läsa om min indieidentitetskris (dagens ord!) förorsakad av Katy Perry, olika defenitioner på sexighet samt hitta smygreklam om man så vill.

Det är vinter. Snart jul. Jullov och alla åker härifrån utom jag.
Det ger mig en dålig känsla i kroppen. Då youtube-lyssnar jag på "post-hardcore-ish" Sounds Like Violence och så känns allt liksom en aning bättre. Och den här videon är sexig. Kolla bara.

Jag ska börja döpa inlägg med endast ett, gärna random, ord. För att kompensera för mina aslånga aspretentiösa kategorier.

Nyss fick jag en fin komplimang av Manda.

-Du har inte så jävla dålig musiksmak ändå, för att inte vara hårdrockare!

Jag trugar mig djupt.

MVH
Aspretentiös poptönt med asball musiksmak

Nu har jag börjat skriva i en musikblogg skapad av Mango som heter Musikalisk frihet! Där kommer vi skriva om alla typer av musik på alla möjliga sätt. Den kommer att bli värd att kolla in, där kommer jag att skriva saker som jag inte publicerar i min egen blogg! Alltså: DU behöver läsa den. Oh yes.

LYCKA! Jag har köpt en biljett till Emmaboda 2009. Hell yeah!

Grattis på namnsdagen, Äna, du är perfekt och asball.

Årets album:
1.Niccokick - The good times we shared, were they so bad?
2.Vapnet - Döda fallet
3.Markus Krunegård - Markusevangeliet
4.Hello Saferide - More short stories from Hello Saferide
5. MGMT - Oracular Spectacular
6.Death Cab For Cutie - Narrow Stairs
7.Håkan Hellström - För sent för edelweiss
8.Detektivbyrån - Wermland
9. Conor Oberst - Conor Oberst
10.Okkervil River - The Stand Ins

Årets låt:
1.Niccokick - The poet
2.MGMT - Time to pretend
3.Ida Maria - I like you so much better when you're naked
4.Hello Saferide - Anna
5.Hästpojken - Shane MacGowan

Årets konsert:
1.Sigur Rós, Way Out West, Göteborg
2.Coldplay, Globen, Stockholm
3.Detektivbyrån, Tingshuset, Östersund

För några nätter sedan drömde jag att jag gick och sjöng älsklingslåtar med en kille som lät som Ben Gibbard.
Det var fint. Det var fint eftersom det bara var en dröm.

Årsbästalistan börjar arta sig. Det är så kul, jag tittar på den och ser en verklig poptönt. När den är final får ni se den. Lovar! På heder och samvete och Fortuna Pop och choklad. Och allt annat som är heligt.

Det är Rewind på MTV. Jag hade helt glömt bort The Offsprings existens. Minns nu att jag såg deras videos på Voxpop. Voxpop! Det var tider! Med programledaren Henrik nånting.

Annars ska jag nu skriva en artikel om Komas Mida. På återhörande.