Annas blogg

Snart är det jul. Jag är lite splittrad inför det. I några år nu har det mest varit krångel med julen, olika familjer och en massa besvär som inte uppskattas. Påtvingad fina kläder och vara trevlig mot folk man inte känner och äta för mycket. Jag blir så sorgsen av julrush-föräldrar som skriker åt trötta och skrikande barn. Förr var det meningen att jag skulle vara vartannat år med pappa, men sen tyckte jag det var så obehagligt när han drack (jag vet inte om det var onormalt mycket, jag kan ha varit onormalt rädd bara). Så jag har varit med mamma/mormor eller mammas sambos släkt. I några år har jag velat fira jul med vänner, det vill säga människor som inte väntar sig något speciellt och som jag tycker om och litar på. Och i år blir den drömmen sann!
Det känns otroligt bra. Jag tror att vi kommer att ha så mysigt tillsammans, och det kommer att bli så bra. Det som skrämmer mig är att det är ett så stort steg mot självständighet. Jag känner att jag svajar lite i fotfästet, och tar ytterligare ett steg bort från Småland och den slags trygghet jag har där. Men det känns bra. Jag blir oberoende och det gillar jag.
När jag började skriva kände jag mig splittrad, vilket jag skrev, men nu när jag ordnat upp tankarna genom att skriva ner dem känns det bara bra.
Lilla Anna är inte så liten längre!
Det var en sak som min mentor sade till mig på utvecklingssamtalet. Att jag trodde att jag var så liten och klen, medan jag i hennes ögon var en stark person som folk har respekt för. Det är så fantastiskt med tanke på att jag kom hit som en väldigt förvirrad och förtvivlad lite flicka som hatade sig själv mer än allt annat.

Och se där, min blogg som skulle handla om viktiga och smarta saker handlar om mig själv redan. Men äsch, så kan det få vara. Jag är ju också ganska viktig, faktiskt. (Vilket mina vänner här har fått mig att inse.)

You're someone to the world
and you're the one for someone