Annas blogg

Ibland behöver man få vara negativ. Förklara eller sprängas. Så ursäkta mig.

Jag vågar inte det jag måste men jag gör riskfyllda saker jag inte borde.
Hur smart är inte det?
Jag saknar honom. Ni säger att han inte är värd mig eftersom han inte tycker om mig tillräckligt mycket, men jag tror det. Vi är liksom "värda" varandra. (Hur mäter man det värdet?). Han skulle vara så snäll och fin och omtänksam, och han klarade alla frågor i Hello Saferide-låten The Quiz. Utom "would you freak out if I said I liked you?".
Och jag undrar om jag kommer att vara ensam för alltid. Det låter så tragiskt och uppmärksamhetshorigt (dagens ord?), men jag är faktiskt uppriktig. Jag undrar. Eller kommer jag att lära mig hur man är så att folk tycker om en? Det är väl det mest troliga, kanske. Men om det inte blir så? Kommer jag att orka? Kommer jag att kunna? Kommer jag att vilja?
Det är så knäppt, men en av mina största rädslor är att jag ska vilja ta livet av mig. Det är sant! Jag är rädd för självmord, på riktigt. Men så länge jag är det känns det inte så troligt att jag överfaller mig själv, det borde kanske vara lugnande. Dessutom verkar det ganska svårt att ta livet av sig så att man verkligen dör.
Hatar alla former av komplex, när jag ändå är igång. Mina egna och andras. Mindervärdeskomplex är värdelöst, paradoxalt nog. Haha. Jag har mina ljusa stunder.

Det svider att ge upp, och det ska jag inte göra. Men jag har lite för många känslor för vad jag egentligen orkar.

I don't know now what to do
I don't care
I need ten more minutes with you