If I never loved, I never would have cried
Simon & Garfunkel - I am a rock är låten just nu. "I touch no one and no one touches me".
Kärlek är så svårt, det kan kännas väldigt lockande att försöka strunta i allt det där. För om man aldrig älskar blir man heller aldrig sårad. Däremot väldigt ensam och troligtvis deprimerad och/eller bitter. Jag är själv så rädd att vara ensam för alltid att jag alltid brukar skoja om att jag ska bli kattant, bo ensam och bitter och dricka vin och spela bingolotto i min ensamhet. Det känns lite lättare att blicka framåt om jag inte sätter press på mig själv att jag måste vara med någon. Men det är ju det jag vill egentligen, jag vill inte vara rädd för att vara sårbar och nära någon. Jag känner bara att om man älskar någon är man så fruktansvärt sårbar, och jag vågar inte släppa taget och försöka för jag tror inte att jag klarar av att bli sårad.
Vilket för mig tillbaka till varför jag började skriva. Jag borde våga det, jag kommer antagligen lära mig att klara av att bli sårad när det väl händer och det kanske är värt det? Jag läste någonstans någongång att "sorgen är kärlekens pris". Jag tror att det stämmer. Det är balansen jag pratat om tidigare. Om ens psyke är en platt mark, så behöver man gräva ett hål någonstans för att få en kulle. Och grävs gropen djupare hamnar det ju mer på kullen. Ni kanske inte hängde med på min finurliga metafor, men vad jag menar är att man kan vara lika glad som man kan vara ledsen. Det finns liksom en slags jämvikt. Ni förstår säkert. (Men jag tycker om att upprepa mig, jag känner mig pedagogisk och duktig och viktig då.)
Nu är klockan 12:12 och någon tänker på mig, om man nu tror på sådant. Jag vill väldigt gärna tro på det. Det är säkert min häst som tänker på att jag brukar komma med mat till honom vid den här tiden. Mat-och-sov-klockan ringer. Plikten kallar. Dags att tänka på refrängen. Öhh, tjarå.
Kärlek är så svårt, det kan kännas väldigt lockande att försöka strunta i allt det där. För om man aldrig älskar blir man heller aldrig sårad. Däremot väldigt ensam och troligtvis deprimerad och/eller bitter. Jag är själv så rädd att vara ensam för alltid att jag alltid brukar skoja om att jag ska bli kattant, bo ensam och bitter och dricka vin och spela bingolotto i min ensamhet. Det känns lite lättare att blicka framåt om jag inte sätter press på mig själv att jag måste vara med någon. Men det är ju det jag vill egentligen, jag vill inte vara rädd för att vara sårbar och nära någon. Jag känner bara att om man älskar någon är man så fruktansvärt sårbar, och jag vågar inte släppa taget och försöka för jag tror inte att jag klarar av att bli sårad.
Vilket för mig tillbaka till varför jag började skriva. Jag borde våga det, jag kommer antagligen lära mig att klara av att bli sårad när det väl händer och det kanske är värt det? Jag läste någonstans någongång att "sorgen är kärlekens pris". Jag tror att det stämmer. Det är balansen jag pratat om tidigare. Om ens psyke är en platt mark, så behöver man gräva ett hål någonstans för att få en kulle. Och grävs gropen djupare hamnar det ju mer på kullen. Ni kanske inte hängde med på min finurliga metafor, men vad jag menar är att man kan vara lika glad som man kan vara ledsen. Det finns liksom en slags jämvikt. Ni förstår säkert. (Men jag tycker om att upprepa mig, jag känner mig pedagogisk och duktig och viktig då.)
Nu är klockan 12:12 och någon tänker på mig, om man nu tror på sådant. Jag vill väldigt gärna tro på det. Det är säkert min häst som tänker på att jag brukar komma med mat till honom vid den här tiden. Mat-och-sov-klockan ringer. Plikten kallar. Dags att tänka på refrängen. Öhh, tjarå.
Kommentarer
Trackback
