Annas blogg

På min lilla skola går vi inte särskilt många, kanske sextio stycken. Men det känns som att ett ovanligt stort antal har eller har haft ganska stora psykiska problem, eller så är det bara dem jag dras till och umgås med. Hur som helst vill jag gärna hjälpa dem som mår dåligt, men jag orkar inte alltid, och orkar inte alltid höra allt självförakt som lyser fram mellan raderna hos många när de pratar. En kväll när vi satt i fyrbäddsrummet och pratade började jag helt spontant med att fråga alla hur deras dagar hade varit. Sedan bara fortsatte jag med att be alla säga något de tyckte om hos sig själva, och sedan var det igång. Vi ses en gång i veckan numera, och jag förbereder övningar så gott jag kan. Jag brukar lägga upp det så att först får man berätta hur man mår för dagen, sedan finns det utrymme att ventilera jobbiga saker men med inriktning på lösningar, och efter det gör vi positiva övningar som t.ex. att säga en sak man tycker om hos sig själv.
Det är så kul, för jag har fått så mycket positiv respons och folk verkar tycka att det hjälper dem litegrann. Men det är också skönt när de ger mig tips på övningar och så, för då känne rjag mig mindre som diktator och mer som någon som styr upp någonting bra.
Gruppterapin är som Fight Club, fast tvärtom. När Fight Club handlar om destruktivitet och att gå ner sig så mycket man kan handlar gruppterapin om konstruktivitet och att dra upp sig själv. Det känns som att det här lilla jag började är en del av något större. En del i att människor kan hjälpa sig själva att bli gladare och att världen blir ett lite trevligare ställe. Talk Club.

You're not your job.
You're not how much money you have in the bank.
You're not the car you drive.
You're not the contents of your wallet.
You're not your fucking khakis.
You're the all-singing, all-dancing crap of the world.