-Tillsammans.
Tillsammans är verkligen den totala tryggheten. Det är så o-ensamt att bo i kollektiv att man knappt hinner falla innan någon plockar upp en igen. I köket finns så gott som alltid någon som lagar mat eller dricker te, och radion där står nästan alltid på. Oftast på P3, men ibland byter någon till Rix Fm (sämst musik just nu). Det är i köket man möts, spelar spel, pratar, och oftast äter vi samtidigt eftersom alla kommer hem från skolan ungefär samtidigt. Blir vi sugna på något onyttigt kan det hända att alla bidrar med en ingrediens var och vi bakar tillsammans. När det är något bra på tv ses det ibland av mig och Cami på hennes rum, i hennes säng, under hennes täcke. Vi fnissar till samtidigt och när programmet är slut går jag till mitt eget rum och lägger mig. Så total trygghet.
Det inger förtröstan att veta att det ligger någon och sover bara två meter ifrån en när det känns som om natten aldrig ska ta slut. Den hemska tystnaden kommer aldrig för där finns alltid andetag. En rumskompis är det bästa man kan ha. Att komma hem till någon som gör en glad, och som blir glad att se en, är något av det största. Vi ser Vänner på tv tillsammans och skrattar. Vi ser något och kopplar till samma sak. Vi ser varandra, för det är svårt att dölja saker när man bor tillsammans. Vi ser när det är något, och med en blick och en kram känns det genast bättre. Så total trygghet.
I kollektivet bor ett par som varit tillsammans, och bott ihop, i två år. Det känns på något vis hemtrevligt att höra dem smågnabbas, tycker jag som aldrig bott med två föräldrar. Julia och Sebastian har körkort och bil och ibland när jag av någon anledning inte åker buss får jag åka med dem. Att sitta i baksätet och höra dem prata sinsemellan känns väldigt mycket som att vara barn och lyssna när de vuxna pratar. De är ett år äldre än jag. Ändå känner jag mig så ompysslad. Bara själva grejen att ha ett skyddsnät om man skulle missa bussen känns så bra. Någon är snäll mot en om man skulle klanta till sig. Så total trygghet.
Det är så o-ensamt att bo i kollektiv att man knappt hinner falla innan någon plockar upp en igen. Tillsammans är verkligen den totala tryggheten.
Det inger förtröstan att veta att det ligger någon och sover bara två meter ifrån en när det känns som om natten aldrig ska ta slut. Den hemska tystnaden kommer aldrig för där finns alltid andetag. En rumskompis är det bästa man kan ha. Att komma hem till någon som gör en glad, och som blir glad att se en, är något av det största. Vi ser Vänner på tv tillsammans och skrattar. Vi ser något och kopplar till samma sak. Vi ser varandra, för det är svårt att dölja saker när man bor tillsammans. Vi ser när det är något, och med en blick och en kram känns det genast bättre. Så total trygghet.
I kollektivet bor ett par som varit tillsammans, och bott ihop, i två år. Det känns på något vis hemtrevligt att höra dem smågnabbas, tycker jag som aldrig bott med två föräldrar. Julia och Sebastian har körkort och bil och ibland när jag av någon anledning inte åker buss får jag åka med dem. Att sitta i baksätet och höra dem prata sinsemellan känns väldigt mycket som att vara barn och lyssna när de vuxna pratar. De är ett år äldre än jag. Ändå känner jag mig så ompysslad. Bara själva grejen att ha ett skyddsnät om man skulle missa bussen känns så bra. Någon är snäll mot en om man skulle klanta till sig. Så total trygghet.
Det är så o-ensamt att bo i kollektiv att man knappt hinner falla innan någon plockar upp en igen. Tillsammans är verkligen den totala tryggheten.
Kommentarer
Trackback
