Annas blogg

En vän har hittat på en kille åt mig. Det är precis så tragiskt som det låter. Våren är högsäsong för oss bittra och ensamma, så härom dagen sade han att jag kommer att träffa någon. En kille som heter Martin, bor några mil utanför Göteborg med sin mamma, spelar piano, det blev en hel person med alla detaljer som han visste att jag skulle tycka om. Det känns på något sätt som när jag var liten och pappa fantiserade ihop en godnattsaga. Allt kommer att bli bra, skurken får sitt straff, att vara snäll lönar sig, och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Det kommer att bli bra, ska du se. Någonstans känns det hoppfullt. Fast, varför då, sagorna hände ju aldrig och lärdomar från deras sensmoral fick brutalt omvärderas senare. Men omtanken värmer ändå, att någon vill att jag ska tro att det kommer att hända och vara glad, att någon lägger ner den energin på att  fantisera ihop en person, och vet precis vad som är helt rätt.

Tills denna Martin dyker upp fortsätter jag kasta bittra blickar på de nyförälskade par som redan börjat ploppa upp ur asfalt och lera. Varenda jävla år. Men de är säkert lyckliga, jag kan kanske trösta mig med (läs: intala mig) det.