Annas blogg

Att leka med ord är mitt sätt att leka med livet. Så har det varit länge och så kommer det förmodligen alltid att vara. Jag får panik om jag kommer på en träffande formulering eller en bra mening och inte har papper och penna tillgängligt för att anteckna det. Så fort jag upplever något funderar jag på hur jag ska formulera en skriftlig beskrivning av det. Mår jag dåligt måste jag skriva ut det för att kunna andas.

Fram tills idag har jag trott att jag är ganska bra på att skriva. Jag har drömmar om att någon gång skriva en bok. Få ut mina skrivna ord så att folk får läsa dem. Idag slog det mig dock att det jag har är enbart ett behov. Ett behov och en förmåga är definitivt inte samma sak. Bara för att jag tycker om att skriva betyder inte det att jag är bra på det, och kanske mår mina ord bäst av att fortsätta bo i fuktvågiga kollegieblock eller blommiga anteckningsböcker. Men livet kan säkert leka även om man inte förverkligar sina drömmar.  

(Det här är inte ens en bloggtext, för en sådan ska vara personligt skriven och handla om något som kan intressera många. Många som bryr sig om mina självanalyser, utom jag? Nej. Just det.)