Annas blogg

Nu har jag sagt farväl till mina fina älskade vänner här i Gislaved för några månader. Det är lika sorgligt varje gång, även om jag vet att vi ses igen. Vi var på någon slags tjejkväll hemma hos en pastor, Martina, som är en väldigt mysig människa för övrigt, och såg på film och åt scones. Det var väldigt trevligt. Men när jag gick hem med mina begravningsconverse på den regnvåta asfalten kändes det bara väldigt sorgligt. Det där avskedet. Jag vet inte ens varför jag reagerar så, jag träffar ju Lisa på Coldplay och Anki i Östersund. Det är inget slutgiltigt avsked. Alls.

Gary svarade äntligen på mitt mail. Klockan nio på måndag börjar prövningarna. Hjälp. Jag är så nervös! Det värsta är att jag kom att tänka på idag att det stora felet jag gjorde på hemtjänsten var att jag var nervös. För nervös. Man får inte vara för nervös. Men hur ska den tanken göra en mindre nervös?! Hjälp. Andas. Det är fem dagar kvar.

En tanke slog mig. Att människorna jag tycker om finns på så spridda håll i vårt avlånga land. Jag skulle verkligen gilla att ha alla jag tycker om i samma rum någon gång. Men då ska det väl till ett bröllop eller en begravning eller så (jag kom på det här medan vi såg filmen). Dessutom finns alltid risken att de inte skulle komma överens, och det skulle nog inte kännas så kul.

Det känns som att det är mitt liv som jag känner det jag sagt farväl till. Är det konstigt att jag är lite mörkrädd ikväll?