Groove is in the heart!
Jag förstår att ni dör av nyfikenhet. Nu skall ni bli upplysta.
Min första dag började med att vänta ungefär en halvtimme på Gary. Under den tiden hann jag bli både övertygad om att allt var ett skämt och uttittad av business-människor med höga klackar och stela kostymer som gick förbi i hallen. Så kom han och ursäktade sig och dagen kunde börja. Det första jag fick göra var att föra in komna skivor i datorn (bara Mac som används här, så jag får lite datakunskap också). Så fick jag välja ut några skivor som jag ville skriva om att ta med hem. Nu har jag skrivit om två av dem, men eftersom det här är första gången jag har tillgång till internet har jag inte skickat dem till Gary än. Det är jag nervös för, men det ska säkert gå bra. Sitter på kontoret nu och lyssnar på musik.
Det här är världens coolaste praktik. Vill jag på en spelning blir jag gästlista. I måndags fick jag höra Hello Saferide-singeln som släpps idag (den var en trallvänlig historia med tragisk text om en ofödd dotter). Idag kom Bloc Partys nya album med posten (de lät som de brukar och det var bra). Posten är det för övrigt mitt ansvar att hämta på morgonen, och jag har fått nycklar till postfacket och kontoret. Jag får förtroende vilket är läskigt men riktigt kul. Känner mig redan som en annan människa. Gary och Per, som är de som är på kontoret varje dag, är väldigt trevliga och behandlar mig inte som en praktikant (jämfört med mina andra praktikplatser, vill säga, jag är säkert en vanlig Groove-praktikant). Igår sade Gary att när jag är ensam och det ringer ska jag svara i telefonen med "Groove, Anna"
Att bo i det där rummet hos mormor är spännande, jag har nämligen hört möss i väggarna. Det här kan bli intressant. Igår satte jag ut en musfälla. Mitt namn är Groove, Anna Groove. Barnspion på en musiktidning och på jakt efter inkräktande gnagare?
(Skrivet senare.) Nyss svarade jag i telefon och överlevde! Min personliga utveckling går minsann framåt. Farväl till telefonskräck, säger jag bara. Hejdå! Det känns i allmänhet som att jag håller på att bli den person jag vill vara. Och jag ska nog se till att det blir så, för livet är för kort. När jag sitter i mitt rum med tända doftljus från Lagerhaus lyssnandes på en skiva och funderar på hur jag ska beskriva den, då känns livet bra. Det är lite läskigt och osäkert, men det är ju så jag vill ha det (paradoxalt nog, jag och min ängslighet). Sådär med ena foten över kanten. Sådär på gränsen till vad jag klarar av. Sådär långt från vad jag egentligen vågar. Jag är så rädd att jag inte vågar låta min rädsla hindra mig.
Nu är dags för mig att återgå till att recensera. Hör ni vad roligt det är? Ni gör nog inte det, det låter inte särskilt kul. Så missvisande ett ord kan vara.
Min första dag började med att vänta ungefär en halvtimme på Gary. Under den tiden hann jag bli både övertygad om att allt var ett skämt och uttittad av business-människor med höga klackar och stela kostymer som gick förbi i hallen. Så kom han och ursäktade sig och dagen kunde börja. Det första jag fick göra var att föra in komna skivor i datorn (bara Mac som används här, så jag får lite datakunskap också). Så fick jag välja ut några skivor som jag ville skriva om att ta med hem. Nu har jag skrivit om två av dem, men eftersom det här är första gången jag har tillgång till internet har jag inte skickat dem till Gary än. Det är jag nervös för, men det ska säkert gå bra. Sitter på kontoret nu och lyssnar på musik.
Det här är världens coolaste praktik. Vill jag på en spelning blir jag gästlista. I måndags fick jag höra Hello Saferide-singeln som släpps idag (den var en trallvänlig historia med tragisk text om en ofödd dotter). Idag kom Bloc Partys nya album med posten (de lät som de brukar och det var bra). Posten är det för övrigt mitt ansvar att hämta på morgonen, och jag har fått nycklar till postfacket och kontoret. Jag får förtroende vilket är läskigt men riktigt kul. Känner mig redan som en annan människa. Gary och Per, som är de som är på kontoret varje dag, är väldigt trevliga och behandlar mig inte som en praktikant (jämfört med mina andra praktikplatser, vill säga, jag är säkert en vanlig Groove-praktikant). Igår sade Gary att när jag är ensam och det ringer ska jag svara i telefonen med "Groove, Anna"
Att bo i det där rummet hos mormor är spännande, jag har nämligen hört möss i väggarna. Det här kan bli intressant. Igår satte jag ut en musfälla. Mitt namn är Groove, Anna Groove. Barnspion på en musiktidning och på jakt efter inkräktande gnagare?
(Skrivet senare.) Nyss svarade jag i telefon och överlevde! Min personliga utveckling går minsann framåt. Farväl till telefonskräck, säger jag bara. Hejdå! Det känns i allmänhet som att jag håller på att bli den person jag vill vara. Och jag ska nog se till att det blir så, för livet är för kort. När jag sitter i mitt rum med tända doftljus från Lagerhaus lyssnandes på en skiva och funderar på hur jag ska beskriva den, då känns livet bra. Det är lite läskigt och osäkert, men det är ju så jag vill ha det (paradoxalt nog, jag och min ängslighet). Sådär med ena foten över kanten. Sådär på gränsen till vad jag klarar av. Sådär långt från vad jag egentligen vågar. Jag är så rädd att jag inte vågar låta min rädsla hindra mig.
Nu är dags för mig att återgå till att recensera. Hör ni vad roligt det är? Ni gör nog inte det, det låter inte särskilt kul. Så missvisande ett ord kan vara.
Kommentarer
Trackback
