Annas blogg

Meningen var att jag skulle packa, vilket jag till slut också gjorde, men så hittade jag programbladen från de tre festivaler jag besökt den här sommaren. Ungefär här skulle jag skriva något roligt om musik och festivaler, men nu har jag glömt det eftersom jag skärpte till mig och vek ihop kläder och lade ner i väskan istället. Eller så tänkte jag bara säga att även om jag var tvungen att klippa av mig armbanden kan jag i alla fall spara programmen. De fick följa med.

Sommaren 05 bodde jag fortfarande på Lindhult (det var sommaren innan nian), och jag minns hur jag nyfiket lusläste artistbeskrivningarna i programmet från Hultsfred som min mammas sambos äldsta son hade varit på. Då var jag lite för livrädd för folkmassor för att våga åka på festival själv, och jag vill inte föreställa mig hur övertalningsförsöken med mamma hade sett ut.

Två år senare däremot, hade jag gått ett år på Dille och vuxit nästan lika högt som Jacks bönstjälk inombords. Peace & Love bokade bara fler och fler av mina favoritartister och efter många om och men och svårövertalade föräldrar bestämdes det att jag och två andra Dillebarn skulle fara. Vi åkte och såg många fantastiska spelningar (bäst var Marit Bergman). Sista kvällen var väl det enda negativa, då jag fick lite panik (hur man nu får lite panik?), men som tur var hade jag en vän som ställde upp något fantastiskt för mig där och då. Hur som helst lät jag inte det avskräcka mig, jag fick mersmak för livet med musik dygnet runt och skabbigt campingliv.

Nu kallas jag av vissa för "festivalmänniska". Det är en titel som känns fin att bära. Det är skönt att man kan förändras.