Pretty vagrant
Det var länge sedan nu. På ett tiotal dagar har detta dramatiska hjärta hunnit uppleva stjärnor och himlar och livet ter sig återigen annorlunda. Jag ska försöka berätta. Det känns som att jag är skyldig mig själv ett försök, i alla fall.
Way out west 08.08.08
Ett speciellt datum för människor med förkärlek för siffror och system tog jag tåget till Göteborg och spårvagnen till Slottsskogen. Äventyren där började med att jag blev intervjuad av en svartklädd reporter från P3. Jag gav organisationen av festivalen pluspoäng i mitt huvud när jag upptäckte hur många toaletter det fanns. Det sparar värdefull konserttid att slippa stå i kö till en äcklig bajamaja i en hel evighet varje gång man måste kissa (man måste ju dricka en massa vatten när solen skiner). Jag drev runt lite och bara betraktade människor och drog i mig festivalatmosfären. På något sätt kändes Way out west som en lite mer, hur ska jag uttrycka det, vuxen festival. Medelåldern var definitivt högre än på de andra festivalerna jag hittills besökt, och en återkommande syn var de "kulturella" tjockbågade glasögonen. Under fredagen träffade jag flera människor jag kände sedan innan. Maja från tiden i Winnerbäckforumet .com, och här snackar vi sommar 05, höst 06, kände igen mig och hälsade. Emma och Erica från Varberg (Winnerbäck, Håkan, Siesta) gjorde jag sällskap med ett tag. Daniel från Siesta kände igen mig, medan jag däremot inte kände igen honom eftersom han hade bytt frisyr, och vi hälsade lite snabbt.
Jag såg många spelningar, men jag tänker bara nämna de tre som gjorde störst intryck.
Sonic Youth. Bandet det ständigt refereras till och pratas om i indiesammanhang. Bandet som influerat så många av de band som jag älskar. Bandet man helt enkelt måste känna till i alla fall litegrann. Nu har jag hört dem. Jag förstår så väl att de inspirerat som de har gjort. Det var så roligt! Man kunde inte låta bli att hela tiden undra vad som skulle hända härnäst, vilket gjorde att man gladeligen lyssnade på vad som ibland var lite väl långa stycken gitarronani samt en hel del rundgång. Ena gitarristen hoppade ner i fotodiket och skrattade när han insåg att hans ålder inte tillät kroppen att hoppa tillbaka upp lika smidigt. Samme gitarrist hängde son gitarr runt halsen på en kameraman som filmade till skärmarna, och tog själv kameran och filmade medan kameramannen spelade lite och kysste slutligen kameran innan de bytte tillbaka. En speciell grej var att de hade med sig en bandare på scen som ibland bidrog med musik ur helt andra genres, som sedan blev överröstad av deras råa gitarrer. En fin upplevelse. Jag önskar bara att jag hade varit tjugofem år äldre och fått se dem när de var yngre. Hade de energi till att göra en rolig och otrolig spelning nu, kan jag bara fantisera om hur roliga och otroliga de var för tjugofem år sedan.
Sigur Rós. Kan ha varit något av det vackraste jag upplevt. Bollar med ljus i bakom dem på scenen. Fina och speciella ljud som framkallades av stråkspel på gitarr och sångarens ljusa stämma sjungen in mot gitarren som hölls upp mot micken. Gästmusiker med blåsintrument fick blåsa nytt liv i gamla låtar. Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Island är en ö med vackert och dramatiskt landskap. Sigur Rós är ett band med vackert och dramatiskt ljudlandskap. Det är en liten värld som känna helt logisk, och framförallt nödvändig.
Broder Daniel. Alla låtarna som behövde spelas spelades. Det kändes som att de sista spillrorna av mytomspunna Broder Daniel ville ge sina fans allt de hade som var bra. Precis som en avskedskonsert ska vara. Att de också sade hej då till gitarristen Anders Göthberg som begick självmord i mars gjorde inte spelningen mindre smärtsam eller speciell. Det rann många kajalblandade tårar i Slottsskogen, och från publikmassan steg såpbubblor och cigarettrök. Eftersom jag aldrig sett Broder Daniel innan kan jag inte jämföra deras musikaliska prestation med något tidigare, jag kan inte sakna Anders, jag kan inte sakna Håkan, men jag önskar väldigt mycket att jag kunde. Nu kan jag bara gissa att det var samma sak, men ändå inte. Broder Daniel har gjort avtryck i indiehjärtan i många år nu, och jag tror att de kommer att fortsätta göra det i minst lika många år till. Det finns nämligen bara ett Broder Daniel. När Henrik Berggren sade "Farväl, mina barn" satte det en punkt för ett stycke svensk musikhistoria. Det svarta, vackra, berörande stycke som var Broder Daniel.
(Konstigt stycket om BD blev. Jag fick ingen ordning på det. Men det får vara så.)
Eskilstuna
Sedan tillbringade jag sex dagar i Eskilstuna (eller åtminstone i Hällby, med postorten var nyssnämnda stad). Jag vet inte hur de ska beskrivas riktigt, men den jag spenderade tid med har gjort ett bättre försök. En Parentespojke som numera går runt i den t-shirt jag inhandlade på Way out west. Jag vill citera Cami också. "Det värsta med att ses är ju efteråt när man inte längre ses. Tomt!" Och ord räcker ju aldrig till.
Ludvika
I Dalarna besökte jag min söta underbara häst och bestämde mig slutgiltigt för att sälja honom. Jag känner mig inte som en hästägare längre. Det är rätt, det säger magkänslan.
Med det sagt kan jag berätta hur skönt det var att träffa min Mattis igen. Någon som säger "jag förstod det" när man förklarat något. Gemensamma minnen att skratta åt. Saker att koppla till Vänner. Associera till exakt samma sak och skratta åt det, och sedan skratta lite till. Det är vilsamt att umgås med någon som känner en så väldigt väl.
På minussidan hamnar att jag glömde min väska på vägen dit, samt min förbannade kattallergi. Men livet kan ju inte vara helt perfekt.
...but home is nowhere
Nu är jag på Lindhult igen. Min mor tog med mig till Ikea när hon hämtat mig vid tåget. Angående det vill jag bara citera Chandler: "It's a lot less satisfying to steal pens from your own home."
Grattis om du har orkat läsa allt det här. Nu är det en god natt som gäller.
Way out west 08.08.08
Ett speciellt datum för människor med förkärlek för siffror och system tog jag tåget till Göteborg och spårvagnen till Slottsskogen. Äventyren där började med att jag blev intervjuad av en svartklädd reporter från P3. Jag gav organisationen av festivalen pluspoäng i mitt huvud när jag upptäckte hur många toaletter det fanns. Det sparar värdefull konserttid att slippa stå i kö till en äcklig bajamaja i en hel evighet varje gång man måste kissa (man måste ju dricka en massa vatten när solen skiner). Jag drev runt lite och bara betraktade människor och drog i mig festivalatmosfären. På något sätt kändes Way out west som en lite mer, hur ska jag uttrycka det, vuxen festival. Medelåldern var definitivt högre än på de andra festivalerna jag hittills besökt, och en återkommande syn var de "kulturella" tjockbågade glasögonen. Under fredagen träffade jag flera människor jag kände sedan innan. Maja från tiden i Winnerbäckforumet .com, och här snackar vi sommar 05, höst 06, kände igen mig och hälsade. Emma och Erica från Varberg (Winnerbäck, Håkan, Siesta) gjorde jag sällskap med ett tag. Daniel från Siesta kände igen mig, medan jag däremot inte kände igen honom eftersom han hade bytt frisyr, och vi hälsade lite snabbt.
Jag såg många spelningar, men jag tänker bara nämna de tre som gjorde störst intryck.
Sonic Youth. Bandet det ständigt refereras till och pratas om i indiesammanhang. Bandet som influerat så många av de band som jag älskar. Bandet man helt enkelt måste känna till i alla fall litegrann. Nu har jag hört dem. Jag förstår så väl att de inspirerat som de har gjort. Det var så roligt! Man kunde inte låta bli att hela tiden undra vad som skulle hända härnäst, vilket gjorde att man gladeligen lyssnade på vad som ibland var lite väl långa stycken gitarronani samt en hel del rundgång. Ena gitarristen hoppade ner i fotodiket och skrattade när han insåg att hans ålder inte tillät kroppen att hoppa tillbaka upp lika smidigt. Samme gitarrist hängde son gitarr runt halsen på en kameraman som filmade till skärmarna, och tog själv kameran och filmade medan kameramannen spelade lite och kysste slutligen kameran innan de bytte tillbaka. En speciell grej var att de hade med sig en bandare på scen som ibland bidrog med musik ur helt andra genres, som sedan blev överröstad av deras råa gitarrer. En fin upplevelse. Jag önskar bara att jag hade varit tjugofem år äldre och fått se dem när de var yngre. Hade de energi till att göra en rolig och otrolig spelning nu, kan jag bara fantisera om hur roliga och otroliga de var för tjugofem år sedan.
Sigur Rós. Kan ha varit något av det vackraste jag upplevt. Bollar med ljus i bakom dem på scenen. Fina och speciella ljud som framkallades av stråkspel på gitarr och sångarens ljusa stämma sjungen in mot gitarren som hölls upp mot micken. Gästmusiker med blåsintrument fick blåsa nytt liv i gamla låtar. Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Island är en ö med vackert och dramatiskt landskap. Sigur Rós är ett band med vackert och dramatiskt ljudlandskap. Det är en liten värld som känna helt logisk, och framförallt nödvändig.
Broder Daniel. Alla låtarna som behövde spelas spelades. Det kändes som att de sista spillrorna av mytomspunna Broder Daniel ville ge sina fans allt de hade som var bra. Precis som en avskedskonsert ska vara. Att de också sade hej då till gitarristen Anders Göthberg som begick självmord i mars gjorde inte spelningen mindre smärtsam eller speciell. Det rann många kajalblandade tårar i Slottsskogen, och från publikmassan steg såpbubblor och cigarettrök. Eftersom jag aldrig sett Broder Daniel innan kan jag inte jämföra deras musikaliska prestation med något tidigare, jag kan inte sakna Anders, jag kan inte sakna Håkan, men jag önskar väldigt mycket att jag kunde. Nu kan jag bara gissa att det var samma sak, men ändå inte. Broder Daniel har gjort avtryck i indiehjärtan i många år nu, och jag tror att de kommer att fortsätta göra det i minst lika många år till. Det finns nämligen bara ett Broder Daniel. När Henrik Berggren sade "Farväl, mina barn" satte det en punkt för ett stycke svensk musikhistoria. Det svarta, vackra, berörande stycke som var Broder Daniel.
(Konstigt stycket om BD blev. Jag fick ingen ordning på det. Men det får vara så.)
Eskilstuna
Sedan tillbringade jag sex dagar i Eskilstuna (eller åtminstone i Hällby, med postorten var nyssnämnda stad). Jag vet inte hur de ska beskrivas riktigt, men den jag spenderade tid med har gjort ett bättre försök. En Parentespojke som numera går runt i den t-shirt jag inhandlade på Way out west. Jag vill citera Cami också. "Det värsta med att ses är ju efteråt när man inte längre ses. Tomt!" Och ord räcker ju aldrig till.
Ludvika
I Dalarna besökte jag min söta underbara häst och bestämde mig slutgiltigt för att sälja honom. Jag känner mig inte som en hästägare längre. Det är rätt, det säger magkänslan.
Med det sagt kan jag berätta hur skönt det var att träffa min Mattis igen. Någon som säger "jag förstod det" när man förklarat något. Gemensamma minnen att skratta åt. Saker att koppla till Vänner. Associera till exakt samma sak och skratta åt det, och sedan skratta lite till. Det är vilsamt att umgås med någon som känner en så väldigt väl.
På minussidan hamnar att jag glömde min väska på vägen dit, samt min förbannade kattallergi. Men livet kan ju inte vara helt perfekt.
...but home is nowhere
Nu är jag på Lindhult igen. Min mor tog med mig till Ikea när hon hämtat mig vid tåget. Angående det vill jag bara citera Chandler: "It's a lot less satisfying to steal pens from your own home."
Grattis om du har orkat läsa allt det här. Nu är det en god natt som gäller.
Kommentarer
Trackback
