Annas blogg

Det slog mig just att jag, och hans två systrar, är den nära familj som min pappa har kvar. Jag borde verkligen försöka fixa vår kontakt så att han inte blir så fruktansvärt ensam. Det är antagligen min plikt som familj. Men jag vet inte om jag kan och orkar. Om man nu kan vara så självisk i den här frågan. Jag tror inte att man kan det. Men jag vet inte hur mycket hjälp jag kan vara till egentligen. Jag fattar ju inte vad min pappa tycker om mig, och har aldrig riktigt gjort. Det finns tecken som tyder på allt. Dessa dubbla budskap. Denna dubbla förvirring. "Själsfrånvaro". 

Det sägs att blod är tjockare än vatten. Jag tror att vänskap är fetast av allt. Men så ska man tycka när man är tonåring, har jag läst, så det är antagligen inte värt något. 

För att lätta upp stämningen lite: Det löser sig.