Annas blogg

Det sägs att vänner är familjen man väljer själv (och nu menar jag inte tv-serien).
Jag vill hemskt gärna tro det.
För jag litar på  och älskar mina vänner mycket mer än min biologiska familj.

En av mina bästa vänner i denna värld är Mattis. Hon tog studenten i våras och jag saknar henne något grymt! Sista månaderna på våren delade vi rum, och det var så fint. Hon satt vid sin dator på rummet, jag satt vid min dator ute i köket, och så kollade vi på reprisen av Vänner varje kväll. Vi behövde liksom inte umgås hela tiden - vi fanns där ändå. När man flyttar isär tappar man det där naturliga umgänget.

Mattis är världens bästa dels för att vi är väldigt lika varandra. Vi har samma syn på kärlek. Vi skrattar åt samma saker. Vi kan konversera helt och hållet med Vänner-citat. Vi är båda Dillebarn. Vi kan prata om allt. Men hon är mycket mer rationell än vad jag är, vilket kan vara bra för mig ibland... Det finns tillfällen då hon hindrat mig från att följa dåliga impulser. Hon har alltid velat mitt bästa och det är värt mer än något annat.

Jag saknar alla töntgrejer. Som att hon alltid tog på min rumpa för att jag skulle vänja mig (det gjorde jag inte). Eller när vi spelade Med andra ord och både hon och jag fick "något vitt man kan få i håret" till något helt annat än mjäll. När vi var fulla och vrålade Denied (Sonic Syndicate) i telefon till Mango. Och rumpdansen! All choklad och kladdkakor och chokladbiskvier och chips och... Okej, onyttigheter är kanske inte helt relevant i detta sentimentala dravel.

Ni fattar säkert själva hur underbar hon är. Idag kommer hon till Sverige igen efter att ha varit på norraste norra Island.
Jag hoppas att hon kommer till Östersundet på nyår. Då skulle jag bli glad.
Like Santa Claus on Prozac, in Disneyland, getting laid.