Annas blogg

Har jag nämnt någon gång att min häst ger mig en anledning att andas? Självklart en massa bekymmer också, och den ständigt närvarande rädslan att något ska hända honom. Men när jag släpper ut honom på morgonen blir jag lite glad bara av att se honom. Vid få tillfällen är jag så trygg som när jag sitter hos honom i boxen, nedsjunken i halmen med hans lugna andetag bredvid mig. En av de mest intensiva lyckokänslorna känner jag när allt klaffar med ridningen. Min häst är min bästa vän och jag kan lova att de flesta som har häst över huvud taget känner likadant.

Nyligen var det två av mina vänner här på Dille som förlorade sina hästar. Människor som inte har häst själv brukar säga "det är ju ändå bara ett djur". Men det är det verkligen inte. Det är bästa vän och trygghet och en bra anledning att finnas till för många av oss vilsna ungdomar som håller på med hästar. Det gör så jävla ont att förlora sin bästa vän. Man undrar varför man inte tog tillvara bättre på tiden. Ångrar att man inte tog fler foton. Vill bara att hästen ska komma tillbaka, för den är oersättlig. Jag vet för det har hänt mig.

"Soregn är kärlekens pris" sägs det och jag kan hålla med. Någonstans tror man kanske att man aldrig kommer att vilja ha någon annan häst. Men att man älskar någon ligger hos en själv, och har man älskat kan man älska igen. Trots att man inte tror det mattas smärtan med tiden och livet kan te sig bra trevligt trots allt. Sorgen stärker en, även om det verkligen inte är någon tröst när man är där. Det finns fortfarande bra saker i världen och en mening med att finnas. Själv hittade jag en helt underbar häst som jag aldrig skulle ha köpt om inte min första häst hade behövt tas bort. Jag vill tro att det finns en mening med allt. Även det som känns så fruktansvärt meninglöst som att förlora sin största trygghet.