Det sista som du sa var att vi ses igen
Vet ni? Jag är en patetisk människa. Det är sant. Vänta nu och låt mig förklara.
I somras pratade jag och min vän tora med en trevlig pojke på en festival, via diverse turer kom vi till dess att jag ensam åkte till Stockholm för att se Winnerbäck med denna pojke och sova hos honom två nätter. Ni vet hur det gick, han var trevlig och snäll och flörtade med mig lite sådär lagom försiktigt. Jag hade ångest och klarade inte av att besvara det även om jag egentligen ville. Vi skildes med att säga att vi skulle ses igen. Jag kom på att jag verkligen ville han honom. Hörde av mig och klargjorde saken, men då hade det skeppat så att säga seglat. Det lönar sig inte att försöka simma ikapp i det läget.
Och sedan dess har jag tänkt på honom varje dag. Varje sak han sade eller gjorde som jag tolkade som att han tyckte om mig trots att jag är som jag är. Jag har noggrannt gått igenom vad jag borde ha sagt eller gjort för att hoppa på det där skeppet och segla iväg mot solnedgången. Det var bara det att jag sjösjuk redan där på bryggan. Jag har hatat min jävla ångest som förstör mitt liv, eller är det kanske jag som låter den förstöra det, och tänkt att det kanske hade gått ändå. Gått över om jag hade haft modet att lämna min tältsäng till förmån för närhet. Om jag bara hade handlat annorlunda, så skulle allt ha varit annorlunda.
Saken är den att jag inte tror att allt det här handlar om just den här specifika killen. Jag tror att det handlar om mig och min rädsla. För att bli sårbar, hånad, lämnad. För att inte duga. Det som gav mig ångest kanske var tanken på att någon faktiskt kunde vilja ha mig, jag blev säkert förvirrad, vad är det här? Det känner vi inte till, och okänt är lika med farligt! Slå på alla varningssignaler! Och kanske har jag svårt att sluta tänka på honom och det där för att jag undrar om jag någonsin ska väga släppa in någon. Jag kanske är kärlekshandikappad. De flesta har en mer eller mindre fungerande kärlek, men jag kanske är funktionshindrad i det avseendet? Helt sääär som jag själv skulle uttryckt det.
Äsch, du kommer över det här, alla känner såhär och det kallas tonårsdepression, tror du att du är speciell eller? Tror du att du har rätt att värdera dina egna tankar och känslor även om alla andra också tänkt och känt dem före dig? Vad fan tror du?
Ooh darling, who needs love?
Who needs a heaven up above?
Who needs the clouds in the sky?
Not I
Ooh darling, who needs joy?
Who needs a perfect girl or boy?
And who needs to draw that person near?
Not I
Because they always disappear, not I
I somras pratade jag och min vän tora med en trevlig pojke på en festival, via diverse turer kom vi till dess att jag ensam åkte till Stockholm för att se Winnerbäck med denna pojke och sova hos honom två nätter. Ni vet hur det gick, han var trevlig och snäll och flörtade med mig lite sådär lagom försiktigt. Jag hade ångest och klarade inte av att besvara det även om jag egentligen ville. Vi skildes med att säga att vi skulle ses igen. Jag kom på att jag verkligen ville han honom. Hörde av mig och klargjorde saken, men då hade det skeppat så att säga seglat. Det lönar sig inte att försöka simma ikapp i det läget.
Och sedan dess har jag tänkt på honom varje dag. Varje sak han sade eller gjorde som jag tolkade som att han tyckte om mig trots att jag är som jag är. Jag har noggrannt gått igenom vad jag borde ha sagt eller gjort för att hoppa på det där skeppet och segla iväg mot solnedgången. Det var bara det att jag sjösjuk redan där på bryggan. Jag har hatat min jävla ångest som förstör mitt liv, eller är det kanske jag som låter den förstöra det, och tänkt att det kanske hade gått ändå. Gått över om jag hade haft modet att lämna min tältsäng till förmån för närhet. Om jag bara hade handlat annorlunda, så skulle allt ha varit annorlunda.
Saken är den att jag inte tror att allt det här handlar om just den här specifika killen. Jag tror att det handlar om mig och min rädsla. För att bli sårbar, hånad, lämnad. För att inte duga. Det som gav mig ångest kanske var tanken på att någon faktiskt kunde vilja ha mig, jag blev säkert förvirrad, vad är det här? Det känner vi inte till, och okänt är lika med farligt! Slå på alla varningssignaler! Och kanske har jag svårt att sluta tänka på honom och det där för att jag undrar om jag någonsin ska väga släppa in någon. Jag kanske är kärlekshandikappad. De flesta har en mer eller mindre fungerande kärlek, men jag kanske är funktionshindrad i det avseendet? Helt sääär som jag själv skulle uttryckt det.
Äsch, du kommer över det här, alla känner såhär och det kallas tonårsdepression, tror du att du är speciell eller? Tror du att du har rätt att värdera dina egna tankar och känslor även om alla andra också tänkt och känt dem före dig? Vad fan tror du?
Ooh darling, who needs love?
Who needs a heaven up above?
Who needs the clouds in the sky?
Not I
Ooh darling, who needs joy?
Who needs a perfect girl or boy?
And who needs to draw that person near?
Not I
Because they always disappear, not I
Kommentarer
Postat av: Cami
Alltså.. hm. Äna. Tid, allt behöver tid? Det blev inte just han, men den killen kommer inte att vara den enda som bryr sig om dig på ett sätt du inte tror att någon kan. Du är inget undantag på den biten, kärlek bara kraschar in i en på något vis. Oavsett om du vågar kasta dig efter skeppet eller ej. Att våga, är väl något du har lärt dig utav den historien?
Ibland måste man hoppa på några skepp, även fast man upptäcker att det seglar åt helt fel håll. För om man bara står kvar där på bryggan.. så vet man inte vilka destinationer man KUNDE ha hamnat vid.
Trackback
