Annas blogg

Jag tycker inte att det är mitt fel att jag var mobbad på högstadiet.
Vi pratade häromkvällen om hur vi på Dille inte fixar till oss varje dag som man "ska", utan bara när vi har lust. Så gjorde jag på högstadiet också. När jag flikade in det i diskussionen såg jag skeptiska miner lade jag sarkastiskt till "men så blev det ju som det blev också", och då fick jag kommentaren "det är ju så det är, följer man det inte får man ju ta konsekvenserna av det". Tonfallet var lite nedlåtande, lite hånfullt, och jag blev tillintetgjord på två röda sekunder. Jag hade kunnat göra tre års helvete ogjort om jag inte hade varit så dum att jag följde min egen känsla. Varför tro att jag hade rätt att må dåligt för det när det var mitt eget fel? Hur dum får man bli? Kan man inte anpassa sig får man flytta på sig. Du är fel, tro inget annat. Allt du tycker och tänker och tror och är är fel. Fattar du inte det? Tror du att du har rätt att vara accepterad? Vad fan är det för fel på dig?
Allt det där tänkte jag en massa gånger under några minuter. Sedan frågade jag mitt sällskap om de verkligen tyckte att det var mitt fel. Någon fattade, någon skojade bort det, och den som lade kommentaren sade "nej, det är klart det inte är". Jag blev förvirrad. Jag gick ut med värkande hals och klämde ut några tårar.

Men nej, jag tycker att kommentar-sägaren var elak. Jag tycker att jag gjorde rätt i att inte anpassa mig. Det ledde till att jag lärde mig saker, även omdet var smärtsamt och innebar en hel del ångest så stärkte det mig. Så fuck you.