Annas blogg

Ni vet att här på Dille är jag helt okej. Visst känns allt bajs ibalnd, men jag har någon sorts grundstabilitet trots allt. Hästen och vissa vänner. Ofta känner jag mig som en okej människa. Jag klarar av en del saker. Någon gång gör jag till och med något bra. Det finns de som tycker att jag är helt okej. Även om jag verkligen utvecklats som person sedan högstadiehelvetet så finns det kvar en liten, livrädd Anna som är helt förundrad över att det går att tycka om henne. Uppenbarligen går det. Även om inte just du som läser det här gör det, och tycker att jag är dum i huvudet som tror det, så finns det de som gör det. Någon står till och med ut med och tycker om mig när jag mår som sämst. Det vet jag. Inte sagt skrytsamt, bara tacksamt. Jag förstår det inte, men jag accepterar det. För jag vill ju att folk ska tycka om mig, såklart.

Tack, jultomten, alverna, Marabou, eller vad man nu ska tro på. Tack för att folk står ut med mig. Tack för att jag tycker bättre om mig själv när jag är med vänner. Tack för att jag har en underbar häst. Tack för att det finns en mening med att orka finnas. Tack.