Going nowhere, going nowhere
Hej.
Nu ska jag forsoka beskriva Thailand hittills lite battre an med "uh, jag ar radd".
Sa.
Onsdag eftermiddag skulle vi ta taget fran Halmstad till Kastrup, Kopenhamns flygplats, for att flyga 23.40 samma dag. Nar vi sitter pa taget ringer vart resebolag Solresor och sager att planet ar 25 timmar forsenat. Sa vi beslutar oss for att ta en dag i Kopenhamn, det kunde ju vara lite kul kandes det som. Vi aker till flygplatsen och blir tipsade om ett hotell, och efter att ha gatt lite vilse hittar vi dit ocksa. Dagen darpa strosade vi runt i Kopenhamn, gick langs Stroget och gick pa Glyptoteket som var ett laskigt stalle med massa konst dar de hade gamla mumier. Hu!
Framat eftermiddagen at vi pa en restaurang och precis nar vi atit upp ringer solresor igen. Planet ar ytterligare ca 7 timmar forsenat och skall lyfta klockan 9.00 nasta morgon. Vi beger oss till Kastrup och far kuponger till hotell och taxi dit, darefter far vi till hotellet och sover en orolig natts somn. Upp klocka fem och vanta pa taxi pa tom mage i en timme. Vi kom till Kastrup, checkade in, fick i oss frukost, gick igenom sakerhetskontrollen och kom till gaten. Vi klev pa planet. MEN. Nar vi suttit och vantat och undrat ca en halvtimme ombads vi kliva av igen! Vi kliver av och befinner oss ater pa ett kyligt Kastrup (det var nagot fel pa varmesystemet). Efter mycket tjafs och strul och, fran min sida, langtan att strunta i allt och aka hem lyfte planet 13.15 fredag eftermiddag. Det skulle lyft onsdag kvall.
Eftersom allt var sa struligt fanns inte den vegetariska maten min far sa omtanksamt bestallt at mig till flygresan, sa jag at tva frallor och en efterrattskaka man fick till maten. Efter sex timmar mellanlandade vi i Pakistan och jag och min far loste korsord. En och en halv timme senare lyfte vi igen och efter ytterligare fem timmars flygning var vi framme i Phuket. Jag hade haft valdigt svart att sova pa planet, och knappt atit eller druckitsedan vi lamnat hotelet i Kopenhamn for ett dygn sedan. Det tillsammans med hettan gjorde mig svimfardig och jag satt pa huk i kon till passkontrollen for att inte falla ihop. Efter den kopte vi vatten och livet kandes genast lite mer vart att leva.
En leende svensk flicka fran Solresor motte oss och ursaktade for strulet. Sa blev vi inskyfflade i en rosa buss med rosa volanggardiner och kackt monstrade lampskarmar, samt en underbar air condition. Dar satt vi i en dryg timme och lyssnade omsom pa lite basic fakta om Thailand, omsom pa Snow Patrol. Det senare galler nog bara mig, men anda.
Hotellet ar for lyxigt for mig kanns det som. Nar vi kom blev vi bjudna pa valkomstdrink och kall handduk och luktade citronfrascht. All personal ler och halsar nar man kommer och ar nastan obehagligt tjanstvilliga. I rummet fick man forutom de sjalvklara handdukarna och schampot aven badrock, tofflor, lotion, bomullsbollar, tops, tandborste, tandkram och badmossa (!). Dessutom tvattar de at en! Och frukosten, som ingar, ar helt overdadig med kockar som star och lagar mat. Det finns en massa matratter, brod av olika sorter, musli och flingor och en hel massa farsk frukt. Jag menar, hjalp!
Det at for lyxigt. Jag har inte gjort nagot for att fortjana detta overflod. Eller, min far har betalat (vilket jag nog inte heller ar vard med tanke pa vilket uselt resesallskap min lugn-och-ro-sokande person ar). Men jag kanner mig sa atskild fran den serviceleende personalen pa ett annat satt an vad jag ar van vid. Det kanns som att det uppstar en avgrundslik klyfta mellan oss som manniskor fast vi, alla manniskor, egentligen ar ganska lika. Det kanske ar det som skrammer mig sa att jag knappt vagar mota deras blickar. Eller sa ar jag helt enkelt stel och svensk, och van vid att alla ar stela och svenska och ovan vid att vara turist.
Annars har jag tagit ett beslut. Jag vill ha lite hjalp. Jag vet att alla ska hjalpa sig sjalva, och att det ar den enda hjalp man kan ta emot, men om jag vill att nagon annan visar mig hur jag hjalper mig sjalv? Raknas det inte da? For jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mig sjalv. Men gor nagon annan det om inte jag gor det? Kanske skulle det bara vara skont att osa ur sig lite skit pa nagon som far en fet timlon for att lyssna. Jag ska prova igen. Sa kanns det idag i alla fall. For just idag ar det lite for mycket angest for att jag ska acceptera det.
In the confusion and the aftermath,
You are my signal fire.
The only resolution and the only joy,
Is the faint spark of forgiveness in your eyes.
Nu ska jag forsoka beskriva Thailand hittills lite battre an med "uh, jag ar radd".
Sa.
Onsdag eftermiddag skulle vi ta taget fran Halmstad till Kastrup, Kopenhamns flygplats, for att flyga 23.40 samma dag. Nar vi sitter pa taget ringer vart resebolag Solresor och sager att planet ar 25 timmar forsenat. Sa vi beslutar oss for att ta en dag i Kopenhamn, det kunde ju vara lite kul kandes det som. Vi aker till flygplatsen och blir tipsade om ett hotell, och efter att ha gatt lite vilse hittar vi dit ocksa. Dagen darpa strosade vi runt i Kopenhamn, gick langs Stroget och gick pa Glyptoteket som var ett laskigt stalle med massa konst dar de hade gamla mumier. Hu!
Framat eftermiddagen at vi pa en restaurang och precis nar vi atit upp ringer solresor igen. Planet ar ytterligare ca 7 timmar forsenat och skall lyfta klockan 9.00 nasta morgon. Vi beger oss till Kastrup och far kuponger till hotell och taxi dit, darefter far vi till hotellet och sover en orolig natts somn. Upp klocka fem och vanta pa taxi pa tom mage i en timme. Vi kom till Kastrup, checkade in, fick i oss frukost, gick igenom sakerhetskontrollen och kom till gaten. Vi klev pa planet. MEN. Nar vi suttit och vantat och undrat ca en halvtimme ombads vi kliva av igen! Vi kliver av och befinner oss ater pa ett kyligt Kastrup (det var nagot fel pa varmesystemet). Efter mycket tjafs och strul och, fran min sida, langtan att strunta i allt och aka hem lyfte planet 13.15 fredag eftermiddag. Det skulle lyft onsdag kvall.
Eftersom allt var sa struligt fanns inte den vegetariska maten min far sa omtanksamt bestallt at mig till flygresan, sa jag at tva frallor och en efterrattskaka man fick till maten. Efter sex timmar mellanlandade vi i Pakistan och jag och min far loste korsord. En och en halv timme senare lyfte vi igen och efter ytterligare fem timmars flygning var vi framme i Phuket. Jag hade haft valdigt svart att sova pa planet, och knappt atit eller druckitsedan vi lamnat hotelet i Kopenhamn for ett dygn sedan. Det tillsammans med hettan gjorde mig svimfardig och jag satt pa huk i kon till passkontrollen for att inte falla ihop. Efter den kopte vi vatten och livet kandes genast lite mer vart att leva.
En leende svensk flicka fran Solresor motte oss och ursaktade for strulet. Sa blev vi inskyfflade i en rosa buss med rosa volanggardiner och kackt monstrade lampskarmar, samt en underbar air condition. Dar satt vi i en dryg timme och lyssnade omsom pa lite basic fakta om Thailand, omsom pa Snow Patrol. Det senare galler nog bara mig, men anda.
Hotellet ar for lyxigt for mig kanns det som. Nar vi kom blev vi bjudna pa valkomstdrink och kall handduk och luktade citronfrascht. All personal ler och halsar nar man kommer och ar nastan obehagligt tjanstvilliga. I rummet fick man forutom de sjalvklara handdukarna och schampot aven badrock, tofflor, lotion, bomullsbollar, tops, tandborste, tandkram och badmossa (!). Dessutom tvattar de at en! Och frukosten, som ingar, ar helt overdadig med kockar som star och lagar mat. Det finns en massa matratter, brod av olika sorter, musli och flingor och en hel massa farsk frukt. Jag menar, hjalp!
Det at for lyxigt. Jag har inte gjort nagot for att fortjana detta overflod. Eller, min far har betalat (vilket jag nog inte heller ar vard med tanke pa vilket uselt resesallskap min lugn-och-ro-sokande person ar). Men jag kanner mig sa atskild fran den serviceleende personalen pa ett annat satt an vad jag ar van vid. Det kanns som att det uppstar en avgrundslik klyfta mellan oss som manniskor fast vi, alla manniskor, egentligen ar ganska lika. Det kanske ar det som skrammer mig sa att jag knappt vagar mota deras blickar. Eller sa ar jag helt enkelt stel och svensk, och van vid att alla ar stela och svenska och ovan vid att vara turist.
Annars har jag tagit ett beslut. Jag vill ha lite hjalp. Jag vet att alla ska hjalpa sig sjalva, och att det ar den enda hjalp man kan ta emot, men om jag vill att nagon annan visar mig hur jag hjalper mig sjalv? Raknas det inte da? For jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mig sjalv. Men gor nagon annan det om inte jag gor det? Kanske skulle det bara vara skont att osa ur sig lite skit pa nagon som far en fet timlon for att lyssna. Jag ska prova igen. Sa kanns det idag i alla fall. For just idag ar det lite for mycket angest for att jag ska acceptera det.
In the confusion and the aftermath,
You are my signal fire.
The only resolution and the only joy,
Is the faint spark of forgiveness in your eyes.
Kommentarer
Postat av: Cami
Hijelp är bra. Jag finns när du behöver prata. Våga ta för dig!
Trackback
