Annas blogg

Idag har en ny känsla infunnit sig. Ledsnad, sorg, leda, hur beskrive rman den? Den där känslan som förgiftar en inifrån och gör att man inte vill göra något annat än ligga på sängen och gråta ur sig allt. Det är bara det att det går inte. Eller, en tår rinner, två, och inuti forsar en flod.

Update. Igår kväll runt tolv här, sex hemma (hemmahemmahemma!), lade jag på luren efter 13 minuters samtal med dillebarn. Innan dess hade jag kommit tillbaka till ett tomt rum och ingen ledtråd till var eller varför. Varför var väl i och för sig uppenbart, men i alla fall. Jag ringde, kände mig bättre. Men när pengarna tog slut och det pep och rösten försvann blev jag alldeles jätteensam. Ensamhet kan jag stå ut med, tycka om och vilja ha ibland, men den där övergivenheten? Det började kännas lite ångest där. Så jag gick ut, dels för att lugna mig med en cigarett och förstöra mina lungor, men framför allt för att vallfärda till Seven-Eleven och fylla på mobilen med mer pengar. Som en nödlösning. En trygghet.

På väg mot Seven-Eleven går jag förbi ett ställe som heter "Hollywood bar". Det är väl nästan så tragiskt som det låter. Där såg jag min pappa sitta, han drack öl ur en flaska just när jag tittade dit. Såg mig inte som tur var. På vägen tillbaka gick jag in och sade hej. Han var full. Vi diskuterade om vi skulle åka på en tur på fredagen, vilket vi pratat om tidigare under dagen. Det skulle vi kom vi fram till och jag hoppades att han skulle komma ihåg det nästa dag. (Han har skrämmande dåligt närminne. Frågar mig om saker som hände bara för en timme sedan, frågar vad han beställde medan vi väntar på maten, berättar samma sak som nyhet två gånger på mindre än en halvtimme.) Jag frågade när han skulle komma "hem" till hotellrummet. Han sade "jag kommer snart".

När jag kom hem var klockan halv ett. Klockan tre hörde jag honom öppna dörren. Då hade jag först legat och läst, sedan kommit på att jag ville sova när han kom om han skulle vara jättefull, så jag försökte sova allt vad jag kunde. Men det slutade, som det alltid gör, med att jag blev mer klarvaken. På morgonen fann jag varken ork eller mening att stiga upp. Vid elva gick pappa för att boka turen som han inte glömt bort (nånslags kryssning, kan säkert bli kul om alkoholen håller sig i schack). Han kom tillbaka vid halv två med en frukttallrik till mig, vi hade missat frukosten.

Jag blir så förvirrad. Jag tycker ju om min pappa trots att han ger mig ångest. Jag vill helst inte göra det, men det är nog så ändå. Och en så dålig pappa är han inte. Och jag har faktiskt två hela levande föräldrar! Och de bryr sig om mig. Det är bara jag som är dålig på att ta emot. Och vems fel är det?

Eftermiddagen tillbringades i en solstol vid poolen. Jag läste och lyssnade på musik och försökte få grepp om känslan av ledsenhet. Det gick inget vidare. Jag såg alla som solade och grubblade över kroppskomplex för femtielfte gången. Till slut stod jag inte ut längre utan gick in till rummet. Satte på air condition och tog på mig den gråa tröjan jag lånar av Rasmus. Den fick vara länk till någon slags trygghet. Jag låg på sängen och kurade ihop mig i tröjan, drog upp huvan och gömde mig så gott det gick. Försökte försvinna. Hela jag värkte men det tog tid innan tårarna kom och droppade ner i huvan och lite på kudden. Jag tänkte att jag inte står ut, att det måste gå att åka härifrån tidigare på något sätt. Men jag måste och jag kommer att stå ut.

Jag vet att jag gör pappa besviken och förstör hans semester genom att vara såhär inåtvänd och allmänt bångstyrig och inte vilja någonting. Men kanske vill jag det. Han förstör ju min semester. Nu när jag sagt till honom hur jag känner egentligen med flit. Han vet, men han fortsätter ändå. Men, den stora frågan, han kanske inte kan sluta?

Jag vet att detta är långt och kanske drygt att läsa igenom. Jag vet också att jag låter som en självömkande självbiografi, typ wannabe Berny Pålsson. Det vill jag verkligen inte. Anledningen till att jag skriver såhär uppriktigt är att jag vill ta det på allvar. Jag orkar inte med att må dåligt och dessutom klandra mig själv för att jag inte har anledning att göra det. Det här är mitt sätt att besvisa för mig själv att jag har rätt att må dåligt just nu.
Sedan är det ju ensamheten, övergivenheten, som spelar in. Jag orkar inte bära mion börda ensam. Jag vill att ni ska veta, höra av er, bry er om mig. Så klart. Vill inte alla det som mår dåligt, på något plan? Bara det att jag är extra uppenbar. För jag ser ingen anledning att dölja det, det känns bara löjligt, som att förneka beröm när man egentligen är nöjd, som när man går iväg bara för att man hoppas att någon ska följa efter. Jag pallar liksom inte att spela spel på det sättet. Hoppas att ni har förstått.

Det här blev extremt långt. Så nu får det vara nog. Hej så länge.