How to be dead
Rubriken är en låt med Snow Patrol, vars första skiva Final Straw jag knarkar under denna så kallade semester. Den är underbar. Den är den enda skiva jag har inlagd på mp3:n som jag känner för att lyssna på. Allt annat skaver liksom. Allt för mycket musik påminner om Nyköping (Coldplay är fan förstört! Han borde få betala skadestånd!), mycket påminner om Dillebarn. Bara Snow Patrol är helt och hållet mina egna, och jag måste vara min egen nu på åtminstone ett vis även om jag knappast varit mindre självständig.
Där förra blogginlägget slutade tog sängen vid igen. Jag låg och halvslumrade och försökte stå ut. Sedan gick vi till Seven-Eleven och jag åt en yoghurt och lite chips. Sedan gick jag hit. Jag mår illa.
Jag har funderat på en sak. Att ringa till mamma och vädja, få henne att ordna så att jag kan åka hem tidigare, kanske ta pengar från det där kontot som jag får tillgång till när jag fyller 18 som faktiskt innehåller en del. Jag vet att det är fegt, det är fel, så får man inte göra, man ska möta sin rädsla. Det lärde jag mig på BUP. De hade en poäng där måste jag erkänna. Och min pappa skulle bli ledsen. Tro att jag inte vill vara med honom. Det vill jag ju, men inte när han dricker. Jag tycker att det är jobbigt när han dricker öl, bara, även om han inte blir full. Det är liksom ständigt närvarande. Kanske skulle det bli för jobbigt att försöka förklara för att det skulle vara en lösning att åka tidigare. Kanske skulle det bara såra något fruktansvärt och leda till mer alkohol. Men jag vet inte, det verkar ju som att dricka är det han vill med den här semestern, hade han inte slutat helt när jag bad honom med gråten i halsen annars?
Jag ringer till mamma och berättar. Kanske inte ber henne om en flygbiljett, det vore kanske att ta i, men pratar. Mamma vet. Hon har varit på semester med alkoholiserad pappa. Hon berättade en gång om två veckor i New York under vilka hon inte kunnat använda toaletten på deras eget hotellrum för att den var nerspydd ett flertal gånger. Jag kände otryggheten blåsa in i magen med stor kraft när jag hörde det. Fy helvete. Så illa är det ju inte för mig. Det har bara varit lite mycket på sista tiden, och detta som skulle vara vila från det blir istället lök på laxen. Så kan det gå.
Kanske är det här en slags vändpunkt? Jag hoppas det, verkligen. Jag intalar mig det. Det måste bli värre innan det kan bli bättre. Kanske är det här lite som regn före solsken. (Snarare regn under solsken, haha.) Det kan bara bli bättre? Bara jag står ut. Det tycks bli värre och värre för varje dag, och hur mycket ska man egentligen stå ut med innan det är nog? Alla känslor sparas ju i kroppen. Alla bra känslor, och alla dåliga. Varje ångestattack, varje tår, lämnar spår, så tror jag. I form av stress mot kroppen, vi får magkatarr, huvudvärk, nackspärr och så vidare. Men alla glada stunder finns också där någonstans och därför är ingenting helt meningslöst, enligt min livsfilosofi.
Hur som helst. Jag provar att klara mig fram genom att vara bedövad istället för intensiv ångest. Det kanske fungerar bättre. Annars kanske jag åker. Ingenting är omöjligt, det brukar i alla fall mamma säga. Henne som jag tagit avstånd från men uppenbarligen i nödens stund kan tänka mig att vända mig till. Jag förstår mig itne på mitt eget psyke för fem öre. Men det kanske är tur.
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
det känns tomt, eller hur?
Där förra blogginlägget slutade tog sängen vid igen. Jag låg och halvslumrade och försökte stå ut. Sedan gick vi till Seven-Eleven och jag åt en yoghurt och lite chips. Sedan gick jag hit. Jag mår illa.
Jag har funderat på en sak. Att ringa till mamma och vädja, få henne att ordna så att jag kan åka hem tidigare, kanske ta pengar från det där kontot som jag får tillgång till när jag fyller 18 som faktiskt innehåller en del. Jag vet att det är fegt, det är fel, så får man inte göra, man ska möta sin rädsla. Det lärde jag mig på BUP. De hade en poäng där måste jag erkänna. Och min pappa skulle bli ledsen. Tro att jag inte vill vara med honom. Det vill jag ju, men inte när han dricker. Jag tycker att det är jobbigt när han dricker öl, bara, även om han inte blir full. Det är liksom ständigt närvarande. Kanske skulle det bli för jobbigt att försöka förklara för att det skulle vara en lösning att åka tidigare. Kanske skulle det bara såra något fruktansvärt och leda till mer alkohol. Men jag vet inte, det verkar ju som att dricka är det han vill med den här semestern, hade han inte slutat helt när jag bad honom med gråten i halsen annars?
Jag ringer till mamma och berättar. Kanske inte ber henne om en flygbiljett, det vore kanske att ta i, men pratar. Mamma vet. Hon har varit på semester med alkoholiserad pappa. Hon berättade en gång om två veckor i New York under vilka hon inte kunnat använda toaletten på deras eget hotellrum för att den var nerspydd ett flertal gånger. Jag kände otryggheten blåsa in i magen med stor kraft när jag hörde det. Fy helvete. Så illa är det ju inte för mig. Det har bara varit lite mycket på sista tiden, och detta som skulle vara vila från det blir istället lök på laxen. Så kan det gå.
Kanske är det här en slags vändpunkt? Jag hoppas det, verkligen. Jag intalar mig det. Det måste bli värre innan det kan bli bättre. Kanske är det här lite som regn före solsken. (Snarare regn under solsken, haha.) Det kan bara bli bättre? Bara jag står ut. Det tycks bli värre och värre för varje dag, och hur mycket ska man egentligen stå ut med innan det är nog? Alla känslor sparas ju i kroppen. Alla bra känslor, och alla dåliga. Varje ångestattack, varje tår, lämnar spår, så tror jag. I form av stress mot kroppen, vi får magkatarr, huvudvärk, nackspärr och så vidare. Men alla glada stunder finns också där någonstans och därför är ingenting helt meningslöst, enligt min livsfilosofi.
Hur som helst. Jag provar att klara mig fram genom att vara bedövad istället för intensiv ångest. Det kanske fungerar bättre. Annars kanske jag åker. Ingenting är omöjligt, det brukar i alla fall mamma säga. Henne som jag tagit avstånd från men uppenbarligen i nödens stund kan tänka mig att vända mig till. Jag förstår mig itne på mitt eget psyke för fem öre. Men det kanske är tur.
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
det känns tomt, eller hur?
Kommentarer
Trackback
