I've been to fat to wear leatherpants, none of my groupies wanna dance
I går kväll ringde jag och pratade med Jens. Det var mycket trevligt att höra en hemmatrygg röst. Min dillefamilj... Jag älskar den för mycket. Det är farligt så in i helvete! Vet dock inte vad jag skulle kunna, eller vilja, göra åt saken. På den tid som har gått har jag vunnit och förlorat, men det jag har vunnit har varit värt det. Skulle inte göra om det annorlunda. (Kanske hela Nyköpingshistorien, men den har ju inte med min Dillekärlek att göra.) Får använda den tid som är kvar till att bli en bättre människa och sedan göra något vettigt eller ovettigt med mitt liv.
Natten tillbringades med hörlurarna djupt inkörda i öronen (den enda penetrering jag är sugen på för tillfället) och Bright Eyes på hög volym. Fast jag somnade ändå inte innan pappa kom in från att ha varit på Hollywood Bar (igen). När jag vaknade satt lurarna fortfarande kvar i öronen, i vanliga fall skaver jag av mig dem och vaknar hållandes i sladden eller mp3:n som något slags teknologiskt gosedjur. Vilket det på sätt och vis är. Men eftersom jag är Miss Overkill 2008 tar jag det såklart bokstavligt...
Dagen har hittills inte varit överdrivet spännande. Suttit på balkongen och läst. Knottrorna försvann förresten, de flagade bort fräscht nog. Lyssnat på musik, självklart. Åt en chokladkaka. Kom på att jag inte borde ätit den och fick ont i magen. Duschade och försökte känna mig fräsch. Såg mig själv i spegeln. Jag skulle vilja se på mig själv med någon annans ögon. Kanske är det lättare så. Jag trivdes bättre i dina ögon. Jag har märkt att jag ser annorlunda på andra människor nu än förr. Jag ser mer kritiskt på deras utseenden. Det här hatar jag, dels för att det är slöseri med tid och energi. Dels för att det är helt fel. Dels för att, vem är jag att döma någon? Och jag vill inte vara en så dålig människa att jag tänker sådant.
Det är för övrigt en mening jag har om det mesta hos mig själv. Jag borde vara bättre. Eller, rättare sagt, jag kan vara bättre.
Tankar blev lite väl mycket för mig och jag beslutade att ta en promenad. Eftersom det här är vår sista dag - HURRA! - så tog jag med min gamla dåliga kamera och tog lite bilder. De blev åt helvete dåliga, men det skyller jag faktiskt på kameran. Inte för att min förmåga att fotografera är extraordinär på något plan, tvärtom, men ibland kanman med rätta skylla på dåliga förutsättningar. Till exempel nu. Det var varmt ute och jag hade ingen ficka att lägga mp3:n i varför den inte fick följa med. Det var läskigt att möta andra människor utan musikskydd. Det borde jag nog göra oftare för att undvika att bli ännu mer socialt missanpassad.
IDAG ÄR VÅR SISTA DAG! I morgon äter vi vår sista hotellfrukost, sedan packar vi, duschar och klockan tre avgår bussen mot flygplatsen! Sedan ska man bara genomlida själva resan, men hey, jag är en van resenär nu tycker jag och varje minut för mig närmare den minut då jag anländer till Östersund och blir upphämtad av underverket Millan! Det är värt alla utropstecken. Hem!!!
Fast... jag måste erkänna en sak. Innan jag skulle åka ville jag bort från kaoset på Dille. Och nu vill jag bort från kaoset här. Antagligen kommer min tacksamhet över allt jag har så bra på Dille hålla sig en vecka eller två innan kaoset hinner i kapp igen. Men jag tänker försöka se till så att det inte gör det, för ärligt talat har jag bättre saker jag vill ägna mig åt.
Den här semestern har pappa med jämna mellanrum kallat mig "Fröken Svår". Det är lustigt, för ett par år sedan hade jag blivit glad om någon hade kallat mig så frivilligt. Nu känns det mest jobbigt att veta att man är Little Miss Krånglig på riktigt. Jag heter hellre Änna Banäna. Eller Annanas. Om jag hade fått välja, alltså. Kanske bör sluta vara krånglig och bli mer som en banan, kanske. Gul och böjd?
Jag skriver alltid sjukt långa inlägg. Jag är en typisk ordslösare. Skulle aldrig kunna skriva en bok, det hade väl bara blivit en massa ordsoppa utan struktur.
I'll be there for you
when the rain starts to pour
I'll be there for you
Like I've been there before
I'll be there for you
'cause you're there for me too
Even at my worst I'm best with you
Natten tillbringades med hörlurarna djupt inkörda i öronen (den enda penetrering jag är sugen på för tillfället) och Bright Eyes på hög volym. Fast jag somnade ändå inte innan pappa kom in från att ha varit på Hollywood Bar (igen). När jag vaknade satt lurarna fortfarande kvar i öronen, i vanliga fall skaver jag av mig dem och vaknar hållandes i sladden eller mp3:n som något slags teknologiskt gosedjur. Vilket det på sätt och vis är. Men eftersom jag är Miss Overkill 2008 tar jag det såklart bokstavligt...
Dagen har hittills inte varit överdrivet spännande. Suttit på balkongen och läst. Knottrorna försvann förresten, de flagade bort fräscht nog. Lyssnat på musik, självklart. Åt en chokladkaka. Kom på att jag inte borde ätit den och fick ont i magen. Duschade och försökte känna mig fräsch. Såg mig själv i spegeln. Jag skulle vilja se på mig själv med någon annans ögon. Kanske är det lättare så. Jag trivdes bättre i dina ögon. Jag har märkt att jag ser annorlunda på andra människor nu än förr. Jag ser mer kritiskt på deras utseenden. Det här hatar jag, dels för att det är slöseri med tid och energi. Dels för att det är helt fel. Dels för att, vem är jag att döma någon? Och jag vill inte vara en så dålig människa att jag tänker sådant.
Det är för övrigt en mening jag har om det mesta hos mig själv. Jag borde vara bättre. Eller, rättare sagt, jag kan vara bättre.
Tankar blev lite väl mycket för mig och jag beslutade att ta en promenad. Eftersom det här är vår sista dag - HURRA! - så tog jag med min gamla dåliga kamera och tog lite bilder. De blev åt helvete dåliga, men det skyller jag faktiskt på kameran. Inte för att min förmåga att fotografera är extraordinär på något plan, tvärtom, men ibland kanman med rätta skylla på dåliga förutsättningar. Till exempel nu. Det var varmt ute och jag hade ingen ficka att lägga mp3:n i varför den inte fick följa med. Det var läskigt att möta andra människor utan musikskydd. Det borde jag nog göra oftare för att undvika att bli ännu mer socialt missanpassad.
IDAG ÄR VÅR SISTA DAG! I morgon äter vi vår sista hotellfrukost, sedan packar vi, duschar och klockan tre avgår bussen mot flygplatsen! Sedan ska man bara genomlida själva resan, men hey, jag är en van resenär nu tycker jag och varje minut för mig närmare den minut då jag anländer till Östersund och blir upphämtad av underverket Millan! Det är värt alla utropstecken. Hem!!!
Fast... jag måste erkänna en sak. Innan jag skulle åka ville jag bort från kaoset på Dille. Och nu vill jag bort från kaoset här. Antagligen kommer min tacksamhet över allt jag har så bra på Dille hålla sig en vecka eller två innan kaoset hinner i kapp igen. Men jag tänker försöka se till så att det inte gör det, för ärligt talat har jag bättre saker jag vill ägna mig åt.
Den här semestern har pappa med jämna mellanrum kallat mig "Fröken Svår". Det är lustigt, för ett par år sedan hade jag blivit glad om någon hade kallat mig så frivilligt. Nu känns det mest jobbigt att veta att man är Little Miss Krånglig på riktigt. Jag heter hellre Änna Banäna. Eller Annanas. Om jag hade fått välja, alltså. Kanske bör sluta vara krånglig och bli mer som en banan, kanske. Gul och böjd?
Jag skriver alltid sjukt långa inlägg. Jag är en typisk ordslösare. Skulle aldrig kunna skriva en bok, det hade väl bara blivit en massa ordsoppa utan struktur.
I'll be there for you
when the rain starts to pour
I'll be there for you
Like I've been there before
I'll be there for you
'cause you're there for me too
Even at my worst I'm best with you
Kommentarer
Trackback
