Making up for all this mess?
Jag är arg. Irriterad. Sur. Fan, det här är inte rättvist.
Hur kan pappa behandla mig såhär?
Vad har jag gjort, liksom?
Ursäkta mig, men jag tycker att jag är värd mer än så.
Visst har jag varit ett tråkigt resesällskap, men vet ni vad det beror på? Att jag är osäker på vår relation. Det hade jag tänkt ta upp under den här semestern, men jag vill veta om pappa är sig själv eller inte när jag gör det, Och dricker han hela tiden vet jag aldrig riktigt vem han är. Så jag drar mig undan, och han drar sig undan. Sällan har väl två personen på semester tillsammans varit så långt ifrån varandra. Det är som en jätteavgrund mellan oss, med en flod av alkohol emellan. Och pappa skulle kunna få den att torka, med bara lite tålamod och viljestyrka, men han häller i mer hela tiden. Och floden blir starkare och gör avgrunden bredare.
Eller nåt, jag är inte så bra på metaforer.
Hur som helst skiter jag i honom nu. Jag känner samma sorts irritation så fort han säger något som jag gör till mamma. Detta känns väldigt mysko. Men, whatever. Fem dagar kvar tills vi åker, och om en vecka sitter jag på tåget mot Dille. Fram tills dess ska jag fan ha det bra! Jag tänker göra saker som jag vill och som jag har glädje av. Ensam med mig själv. Inte för att jag så hemskt gärna vill gör anågonting förutom att åka hem, men jag hittar nog på något. Gå en promenad bara för att gå, till exempel. Eller ligga i solen och läsa. Det ska nog gå. Det måste liksom det. Även om jag fortfarande inte tycker att jag behöver utstå det här. Att jag inte ska behöva det, och att jag borde få åka hem NU. Men, det finns som sagt en hembiljett bokad åt mig redan och pengar växer inte på träd.
Jag är inte bara arg. Jag är ledsen och besviken. Och jag vet inte vad jag ska göra. Vad gör man? Åt pappa och hans framtida hälsa, menar jag då. Det är självklart hans val, men skulle det gå att påverka det? Hur? Jag vill inte att min pappa ska må såhär, för det är klart att han inte mår bra när han beter sig såhär. Men hur ska jag hjälpa honom? Är det här också en sån där gång som det inte går att hjälpa? Det går aldrig, har jag fått lära mig. Hur fan ska jag klara det? Ska jag bara se på medan min pappa förgiftar sig själv och sannolikt förkortar sitt liv?
Have heart, my dear
We're bound to be afraid
Even if it's just for a few days
Making up for all this mess
Hur kan pappa behandla mig såhär?
Vad har jag gjort, liksom?
Ursäkta mig, men jag tycker att jag är värd mer än så.
Visst har jag varit ett tråkigt resesällskap, men vet ni vad det beror på? Att jag är osäker på vår relation. Det hade jag tänkt ta upp under den här semestern, men jag vill veta om pappa är sig själv eller inte när jag gör det, Och dricker han hela tiden vet jag aldrig riktigt vem han är. Så jag drar mig undan, och han drar sig undan. Sällan har väl två personen på semester tillsammans varit så långt ifrån varandra. Det är som en jätteavgrund mellan oss, med en flod av alkohol emellan. Och pappa skulle kunna få den att torka, med bara lite tålamod och viljestyrka, men han häller i mer hela tiden. Och floden blir starkare och gör avgrunden bredare.
Eller nåt, jag är inte så bra på metaforer.
Hur som helst skiter jag i honom nu. Jag känner samma sorts irritation så fort han säger något som jag gör till mamma. Detta känns väldigt mysko. Men, whatever. Fem dagar kvar tills vi åker, och om en vecka sitter jag på tåget mot Dille. Fram tills dess ska jag fan ha det bra! Jag tänker göra saker som jag vill och som jag har glädje av. Ensam med mig själv. Inte för att jag så hemskt gärna vill gör anågonting förutom att åka hem, men jag hittar nog på något. Gå en promenad bara för att gå, till exempel. Eller ligga i solen och läsa. Det ska nog gå. Det måste liksom det. Även om jag fortfarande inte tycker att jag behöver utstå det här. Att jag inte ska behöva det, och att jag borde få åka hem NU. Men, det finns som sagt en hembiljett bokad åt mig redan och pengar växer inte på träd.
Jag är inte bara arg. Jag är ledsen och besviken. Och jag vet inte vad jag ska göra. Vad gör man? Åt pappa och hans framtida hälsa, menar jag då. Det är självklart hans val, men skulle det gå att påverka det? Hur? Jag vill inte att min pappa ska må såhär, för det är klart att han inte mår bra när han beter sig såhär. Men hur ska jag hjälpa honom? Är det här också en sån där gång som det inte går att hjälpa? Det går aldrig, har jag fått lära mig. Hur fan ska jag klara det? Ska jag bara se på medan min pappa förgiftar sig själv och sannolikt förkortar sitt liv?
Have heart, my dear
We're bound to be afraid
Even if it's just for a few days
Making up for all this mess
Kommentarer
Postat av: Cami
Ilska är bättre än apati. Yougogirl!
Trackback
