Annas blogg

Jaha, nu är man fet igen. Jag blir så arg och ledsen. Idag vid frukosten var jag hungrig, och som brukligt är då detta inträffar åt jag. Ganska mycket, eftersom jag var mycket hungrig. Inget konstigt med det, jag upprepar, inget konstigt med det! Tills min far fäller följande kommentar:
-Oj, vad mycket du äter, värst vad du var hungrig. En till synes ganska oskyldig kommentar. Men låt mig återigen beklaga att jag inte kan återge tonfall. Undertoner av "ska du verkligen äta sådär mycket?".
Varför? Räcker det inte att förstöra min semester genom att bete sig som en jävla alkoholist, ska du säga att jag är fet också? Va? Vad i helvete? Räcker inte de komplex jag redan kämpar emot så mycket jag bara orkar? Varför ge dem hjälp på traven, varför öka min börda?
Det var antagligen inte medvetet. Egentligen var det min dåliga självkänsla som sade att jag är fet. Min far kan ju inte veta att jag har komplex eftersom jag upprätthåller ett falskt sken av psykiskt välmående mot honom. Och såvitt det bekommer honom mår jag bra så länge han inte behöver ha möten med psykiatrikern Johan i Värnamo som sa att jag var "en väldigt normal flicka på många andra sätt och vis". Tack som fan.

Jag tänkte precis stoppa Snow Patrol som ljuder i min mp3, för jag slogs av tanken att jag inte får lyssna sönder dem, men jag kunde inte förmå mig. Jag är gansla lättpåverkad. Eller så är det de som är bra på att påverka mig, det är som man vill.

Idag har vi legat vid poolen och solat. Jag har läst "Människa utan hund" av Håkan Nesser. Han är en duktig författare, använder vissa finurliga uttryck som gör boken bra. Dock är jag kategoriskt och fördomsfullt inte alls förtjust i deckare och vad man nu kallar alla kriminalhistorier som genomsyrar dagens litteratur, tv och filmer. Den här boken var faktiskt bra, men den skrämde mig. I början får man bekanta sig med familjen Hermansson. En gansk vanligt kaotisk familj (om jag får ha en åsikt om sådant). Sedan ger sig en av dem jag nyss känt igen mig i till att mörda någon! Jag blir så rädd för mig själv. Missförstå mig helt inte nu, jag känner mig inte kapabel till att mörda en människa, absolut inte. Det är en spärr, eller gräns, som de allra flesta människor har. Det finns flera sådana gränser och saken är den att jag har överträtt en sådan (men det behöver vi inte gå in närmare på här, jag misstänker att några av er vet vad jag menar ändå). Det krävde i och för sig en hel del nedbrytning, men vem vet vad livet har i beredskap åt en? USCH. Hjälp!! Nej, jag måste fan se till att jag aldrig hamnar där. Fy helvete. Jag tänker inte riktigt riktigt ibland, verkligen inte.

Klockan är nästan tre på eftermiddagen här. Igår, pappas vita dag, drack han en öl till maten och sedan inget mer. På kvällen när jag skulle sova var jag faktiskt lugn. Först då kändes det hur livrädd jag har varit för att somna, och för att itne somna, när han har varit ute och druckit. Visserligen log jag ändå och vred mig, men det är inget min far kan lastas för utan bara jag bär ansvar för det.
Det är ju faktiskt positivt.

Andra positiva saker med denna semester:
-Jag kom ifrån kaoset på Dille och fick känna stor tacksamhet för det jag har där
-Jag har haft mailkontakt med min mamma och det känns nu som en början på en förbättring mellan oss
-Min häst har blivit tränad av någon annan, säkert nyttigt för honom
-MIn säng på Dille har kunnat ställas till förfogande till behövande
-Jag har köpt lite kläder, alltid bra att ha (materialist, javisst!)
-Hotellets duschcreme luktar gott

Jag är då verkligen en liten solstråle ibland. När jag skrev det där dök Tammemägi upp i huvudet, fy helvete vad jag längtar hem! Och nu började I'm yours spela i mp3:n (jag slet mig från Snow patrol, tricket var att bryta mellan två låtar), vilket osökt för tankarna till Jens. Jag vill hem! Jag tänker bara på de därhemma hela tiden. Och en annan person också, men det låtsas jag inte om.

You've not heard a single word I have said...
Oh, my God