Annas blogg

Okej. Usch. Jag vill väldigt gärna försvinna härifrån nu. Men det jag kan göra, i den faktiska verkligheten, är att försöka bli av med det genom att återberätta skiten. Så here it comes.

Under eftermiddagen utbytte jag och min far diverse sarkastiska kommentarer. Jag låg på sängen i min/Rasmus gråa hoodtröja och ville försvinna, han frågade om jag var sjuk. Jag svarade att jag frös, vilket var sant eftersom rummets air condition gjort ett synnerligen grundligt jobb. Han sa "du är ju inte normal". Jag tappade fattningen, men plockade upp den förvånansvärt fort för att vara jag och sa "det vet jag väl i någon slags överlägsen ton. Somom det var självklart, fast det kanske det är. Hur som helst reagerade han på min sarkasm och skrattade lite nedlåtande. Jag gick därifrån.

På kvällen åt vi middag på en restaurang som låg högt på en bergssida, utsikten var vacker och pappa luktade whisky. Vi utbytte mer sarkastiska kommentarer. Ett väldigt utstuderat sätt att vara osams på, så listigt ondskefullt kändes det som. Vi kan liksom inte vara raka med varandra. Jag har i och för sig försökt, men det har ju gått åt helvete som bekant. Om något, jag minns inte vad det var, sade han "det gick ju bra trots att jag har druckit sprit idag". Självklart var jag tvungen att fråga om det var nån slags poäng i det där. "För dig kanske, men inte för mig" svarade han. Visste inte vad jag skulle göra med det uttallandet, vet fortfarande inte. Jag åt stekt ris som vanligt och pappa sade att jag inte hade utvecklats ett dugg som människa. Han sade nedlåtande saker om mamma, han sade att jag tyckte att han var alkoholist. Jag svarade inte på det där med alkoholist, försvarade mamma lite men jag får alltid lite ont i magen av att försvara min ena förälder inför den andra. Just nu kändes det dock mycket bättre att försvara mamma, jag kände att jag faktiskt inte kände att jag förrådde pappa när jag gjorde det. Mer att jag ville att han skulle ha fel, om jag ska vara ärlig och låta alla veta hur småaktig och hämnlysten jag är.

När vi hade ätit färdigt, klättrat ner för miljoner trappor och var på väg mot hotellet igen pratade pappa om vad han hade velat bli när han var mindre. Han frågade mig vad jag ville bli, jag svarade "något med språk". Han sade att han hade träffat en kille på Hollywood bar som var väldigt språkbegåvad i den bemärkelsen att han kunde prata enmassa olika dialekter och tydligen inbillat skottar att han var från Skottland. Han tyckte att vi skulle gå dit och se efter om han var på Hollywood. Jag ville inte, men lät mig övertalas eftersom jag inte visste vad jag skulle döda kvällen med annars. Vi gick dit men han var inte där, skulle komma tillbaka snart enligt tjejerna i baren. Vi satte oss. Jag ville inte ha något först, men gick till slut med att beställa en Breezer. Vart fanns den egna viljan? Nåväl, vi satt där, jag spelade fyra i rad med plastbrickor, först med tjejerna där och sedan med pappa. Under ett spel fick jag syn på en Djurgården-flagga där i baren(!) och pekade. När pappa vände sig om för att titta stödde han handen på mitt lår. Jag sköt bort den och han tappade balansen litegrann. Sedan halsade jag det sista av min Breezer och gick.

Hela grejen var mest overklig och illamåendeframkallande. Att sitta där och lyssna på country, höra pappa säga "jävla hästjazz, fan vad dåligt" och sedan se honom sitta och digga med i alla fall. Och den smaklösa baren, prylar precis överallt och en uppstoppad hummer på hyllan över alla spritflaskor.

Det känns som att jag skriver en påhittad historia om någon helt annan än mig själv. Kanske för att jag blivit påverkad av att ha läst så många böcker de senaste dagarna och använder ett bättre språk nu. Eller för att jag i tanken är någon helt annan stans nästan hela tiden. Jag gör mitt bästa för att inte ta in nuet, jag är säker på att jag inte skulle orka det. Helvete.

Och jag som somnade ganska trygg och lugn igår, bara igår, det är fan mindre än ett dygn sedan. Men Ceasar's Palace har rätt, one good night don't really change a thing. Nu är det liksom tillbaka. Och pappa ville verkligen att jag skulle sitta där och supa med honom, han försökte få mig att stanna, sa att han ville ha revansch i det där jävla fyra i rad-spelet. Det känns bara så sjukt.

Jag önskar att jag var säker på vad som är normalt och inte. Att jag hade kontroll på någonting. Att jag hade andra föräldrar. Jag vet att jag är otacksam, eftersom jag ju har två föräldrar i livet och ingen av dem slår eller våldtar mig. På ett plan är jag tacksam för det. Och de ger mig mycket, ta bara häst och skolgång på Dille som ett exempel. De vill mig faktiskt väl. Av någon jävla konstig anledning.

I'm not gonna ruin it tonight,
I don't wanna spoil nobodys fun
I'll try to act like it's allright
And I'll try to look like nothing's wrong

But one good night don't really change a thing
One good night don't really change a thing

I'll look you straight into your face
And tell you everything is fine
But in your heart you know it's true
This is the end of me and you