Ont ska med ont fordrivas
-Men Anna, kopte du en small? Den maste spanna jattemycket over brosten!
Min pappa strackte pa sig, putade ut en latsad byst och drog i t-shirten sa att den stramade over brostkorgen. Han flinade dumt, som om han hade dragit ett roligt skamt. Min mage drig ihop sig av smarta och jag forsokte att inte tanka pa hur fettet pa magen vek sig, samtidigt som jag drog fram axlarna for att lura mig sjalv att mina brost var mindre an de i sjalva verket var.
-Om du ens far pa dig den, tillade pappa. Jag holl blicken kvar pa sangoverkastet och axlarna kvar i sitt ihopdragna lage nar jag mumlade fram ett svar.
-Det far jag faktiskt. Jag har provat.
Pappa fortsatte som om han inte hort.
-Nej, du ska ju ha en large. Eller i alla fall en medium.
Utan att se hur jag reagerade gick han ivag och jag horde hur en ny ol pyste nar den oppnades. Jag hade legat i sangen och last nar han kom, men nu tog jag inte langre in bokstaver, ord, meningar eller dess betydelse.
Du ar fet, sade en rost i mig. Du ar fet och du ar dum som inte fattar det. Till och med din pappa fattar, foraldrar alskar sina barn )sjalvklart), anda fattar han, han ar klarsynt, du ar fel! Du ar korkad som forsoker saga till dig sjalv att du ar "mullig och gullig" och att det viktiga är att man är nöjd med sig själv. Du är både dum och fet. Och förresten är dina bröst skrattretande och ingen kommer någonsin vilja ha dig. Tro ingenting!
Dessa tankar slog mig så hårt, pang-pang-pang!, att jag blev yr som om även min fysiska balans rubbats. Mitt vanligen vacklande, men kämpande, försvar mot tankar av hat till den egna kroppen var helt utslaget. Däckat som en fjortis av för mycket hembränt. (När kommer våldtäkten? När kommer kaskadspyorna?)
Inte ens i glatt tillstånd hade jag en aning om min kroppsuppfattning var sund eller ej. En barndom som präglats av panikångest som ledde till panik inför mat hade gjort att jag länge var underviktig och fick mer beröm ju mer jag lyckades äta med ångesten tjock i halsen. Så lärde jag mig tröstäta. Därefter följde högstadiet med självhat intensivt som en svetslåga. Stundtals ville jag svälta mig och skada mig på alla upptänkliga vis, men jag kunde inte förmå mig att svälta efter att ha lärt mig äta på nytt en gång redan. Gymnasiets första år innebar en förandring med bättre självförtroende för mig, och därmed också att jag var mer nöjd med min kropp, men också att bli vän med flera anorektiker/bulimiker. Försvaret jobbade en hel del och i stunder av svaghet var jag otroligt förvirrad.
Allt med kroppar och mat var som en barg-och-dal-bana som gick fort, långsamt, snurrade och gick upp och ner utan slut och utan förvarning. Jag ville hoppa av men åkte tills illamåendet var av det slaget att man gör vad som helst för att slippa det och världen utanför bara var ett suddigt virrvarr som jag inte kunde nå. Och nu hade min pappa gett berg-och-dal-banan ny fart. Vem ska man tro på, spegeln, vågen, BMI-tester, sin egen vilja att tro att man är okej, klädstorlekar, andras snällhet, andras uppriktighet...?
Plötsligt öppnades balkongdörren. Min pappa hade uppenbarligen druckit upp sin öl.
-Jag tönkte gå till datorrummet, sade han, och en våg av illamående böljade genom kroppen när jag hörde alkoholen i hans röst.
-See you later, alligator, ropade han tillkämpat hurtigt innan dörren smällde igen. Jag formade ett tyst "Hej då" med läpparna.
Min mage gjorde ont av alla tankar och mina motstridiga känslor av äckel, självhat och förtvivlan gjorde mig matt. Jag kände ångesten välla fram, som lava som exploderar sig ut och förändrar det som innan såg ut som ett lugnt och stilla berg. Drog snabbt efter andan, och fick syn på mitt kollegieblock på sängbordet. Bokstäver, ord, meningar har stor betydelse, sade jag till mig själv. Jag satte mig och omvandlade min ångest till bläck. Eller förevigade den åtminstone. Så gick jag samma väg som min pappa gjort för en stund sedan, till minibar-kylen och öppnade en av de 5.6-procentiga Bacardi Breezer pappa köpt åt mig.
Ont ska med ont fördrivas?
Min pappa strackte pa sig, putade ut en latsad byst och drog i t-shirten sa att den stramade over brostkorgen. Han flinade dumt, som om han hade dragit ett roligt skamt. Min mage drig ihop sig av smarta och jag forsokte att inte tanka pa hur fettet pa magen vek sig, samtidigt som jag drog fram axlarna for att lura mig sjalv att mina brost var mindre an de i sjalva verket var.
-Om du ens far pa dig den, tillade pappa. Jag holl blicken kvar pa sangoverkastet och axlarna kvar i sitt ihopdragna lage nar jag mumlade fram ett svar.
-Det far jag faktiskt. Jag har provat.
Pappa fortsatte som om han inte hort.
-Nej, du ska ju ha en large. Eller i alla fall en medium.
Utan att se hur jag reagerade gick han ivag och jag horde hur en ny ol pyste nar den oppnades. Jag hade legat i sangen och last nar han kom, men nu tog jag inte langre in bokstaver, ord, meningar eller dess betydelse.
Du ar fet, sade en rost i mig. Du ar fet och du ar dum som inte fattar det. Till och med din pappa fattar, foraldrar alskar sina barn )sjalvklart), anda fattar han, han ar klarsynt, du ar fel! Du ar korkad som forsoker saga till dig sjalv att du ar "mullig och gullig" och att det viktiga är att man är nöjd med sig själv. Du är både dum och fet. Och förresten är dina bröst skrattretande och ingen kommer någonsin vilja ha dig. Tro ingenting!
Dessa tankar slog mig så hårt, pang-pang-pang!, att jag blev yr som om även min fysiska balans rubbats. Mitt vanligen vacklande, men kämpande, försvar mot tankar av hat till den egna kroppen var helt utslaget. Däckat som en fjortis av för mycket hembränt. (När kommer våldtäkten? När kommer kaskadspyorna?)
Inte ens i glatt tillstånd hade jag en aning om min kroppsuppfattning var sund eller ej. En barndom som präglats av panikångest som ledde till panik inför mat hade gjort att jag länge var underviktig och fick mer beröm ju mer jag lyckades äta med ångesten tjock i halsen. Så lärde jag mig tröstäta. Därefter följde högstadiet med självhat intensivt som en svetslåga. Stundtals ville jag svälta mig och skada mig på alla upptänkliga vis, men jag kunde inte förmå mig att svälta efter att ha lärt mig äta på nytt en gång redan. Gymnasiets första år innebar en förandring med bättre självförtroende för mig, och därmed också att jag var mer nöjd med min kropp, men också att bli vän med flera anorektiker/bulimiker. Försvaret jobbade en hel del och i stunder av svaghet var jag otroligt förvirrad.
Allt med kroppar och mat var som en barg-och-dal-bana som gick fort, långsamt, snurrade och gick upp och ner utan slut och utan förvarning. Jag ville hoppa av men åkte tills illamåendet var av det slaget att man gör vad som helst för att slippa det och världen utanför bara var ett suddigt virrvarr som jag inte kunde nå. Och nu hade min pappa gett berg-och-dal-banan ny fart. Vem ska man tro på, spegeln, vågen, BMI-tester, sin egen vilja att tro att man är okej, klädstorlekar, andras snällhet, andras uppriktighet...?
Plötsligt öppnades balkongdörren. Min pappa hade uppenbarligen druckit upp sin öl.
-Jag tönkte gå till datorrummet, sade han, och en våg av illamående böljade genom kroppen när jag hörde alkoholen i hans röst.
-See you later, alligator, ropade han tillkämpat hurtigt innan dörren smällde igen. Jag formade ett tyst "Hej då" med läpparna.
Min mage gjorde ont av alla tankar och mina motstridiga känslor av äckel, självhat och förtvivlan gjorde mig matt. Jag kände ångesten välla fram, som lava som exploderar sig ut och förändrar det som innan såg ut som ett lugnt och stilla berg. Drog snabbt efter andan, och fick syn på mitt kollegieblock på sängbordet. Bokstäver, ord, meningar har stor betydelse, sade jag till mig själv. Jag satte mig och omvandlade min ångest till bläck. Eller förevigade den åtminstone. Så gick jag samma väg som min pappa gjort för en stund sedan, till minibar-kylen och öppnade en av de 5.6-procentiga Bacardi Breezer pappa köpt åt mig.
Ont ska med ont fördrivas?
Kommentarer
Postat av: Cami
Åh.. hur kan han..? Gah.. din pappa är 1. en karl, 2. en trög pappa och 3. alkoholförtärande. Allt i ett kan bara bli som gjort för att säga dumma saker, men det är inte okej att säga så. Det är bara du som kan styra över din självkänsla och bara du kan välja vad du vill låta dig påverkas utav. Jag är inte ensam om att tycka att du är vacker och alldeles grymt perfekt som du är. Why don't you join us? Låt inte Thailand spola bort ditt Dilletänk!
Trackback
